Förseningar

Nu på vintern har, på vissa ställen i Sverige, tågen svårt att hålla tiderna. Det skulle fordras två tabeller, en med sommartider och en med vintertider. I sommartabellen tar det 2 timmar mellan a till b. I vintertabellen 2,5 timme.
Hänsyn till väderförhållanderna får ju vi bilister ta, eller. Tyvärr är det så att inte alla bilburna personer gör det.
En god regel bör vara;
Det är bättre att ta god tid på sig och komma fram, än att köra på sommartider och inte nå målet.

Halo

I dessa dagar när det är klart väder och minusgrader kan man uppleva halos, särskilt på kvällen vid fullmåne. Får man se ett sådant fenomen - som egentligen inte är så ovanligt - runt månen, "gale" som det heter på nordbohus länska, blir det med stor sannolikhet oväder inom tre dygn. Ringen skall vara sluten och himlen helt klar.
Jag har upplevt det tre gånger. Dessa tre gånger har det verkligen blivit oväder, med ymnigt snöfall och hård vind.
Varför jag inte sett dessa halon oftare, beror på det att jag helst inte går ut på kvällen för att kolla månen i vinterkylan.
Men kolla in när det är fullmåne nästa gång och hoppas på klart väder, så kanske även Ni får se halon och då bedömma om jag spådde rätt.

Låneord

Språkrådet rekomnenderar att man skall skriva e-post, e-brev och e-postmeddelande. i mer informella sammanhang kan man skriva mejl och mejla, men den engelska stavningen mail och maila bör undvikas. Bra tycker jag.
Det finns svenskar som tycker det är löjligt att försvenka orden, men varför uttalar och skriver vi inte det franska lånordet fauteuil utan säger fåtölj? Eller meuble i stället för möbel. Det tycker inte jag att det är löjligt. Löjligt hade det varit om vi svenskar skulle använda det franska uttalet. Vi använder ordet tape men skriver tejp.
Lyckligtvis har engelska lånord ersats av svenska, t ex airbag har blivit krockkudde och ingen opponerar sig mot det.

Guldtior i omlopp

Tro det om Ni vill, man faktum är att sex "förfalskade" tior cirkulerar ännu i Sverige.
1995 gjorde konstnären Pär Lindholm tio stycken guldtior. En behöll han själv och nio stycken spred han ut i Stockholm via inköp. Tre är funna, men fortfarande är det sex kvar att hitta.
Kolla nu noga varje tia från 1995.
Den känns igen genom att konstnären som randskrift präglat sina initialer, PL och en siffra.
Väger Ni dem så är guldtian 4,1 gram tyngre än koppartian.
God tur.

Extremt väder

Nu i dagarna är vädret extremt, mycket snö och många minusgrader. Snömängden i Norra Bohuslän, är minimal, men inte längre bort än i Uddevalla och Trollhättan finns det gott om snö.
Jag har fört anteckningar om vädret i omkring 45 år, från Göteborgsområdet och Norra Bohuslän. Så det finns statistik
Måndagen den 22 sept. 1968 drabbades Västkusten av en orkan, kanske inte så förödande som Gudrun, 2005. Men i vilket fall, blåste gjorde det, 35 till 40 s/m.
Den 29 sept. kom ytterligare en storm, 30 s/m.

Jag har tagit fram de åren som morgontemperaturen har legat under -10 grader den 30 nov och 1 dec. det är alltså bara fyra år som kan visa upp dessa låga temperaturer.

1973 den 29 nov. -11 Uddevalla Färgelanda -25 grader på morgonen -13 på dagen
30 nov. -13 Uddevalla
1 dec. -12 Uddevalla

1980 den 30 nov -11 Rönningen
1 dec. -2 Rönningen

1988 den 30 nov. -14 Rönningen
1 dec. -14 Rönningen

2010 den 30 nov. -14 Rönningen
1 dec. -18 Rönningen

Skönheter kom på besök

Jag var tvungen att bevista sjukhuset för några år sedan. Samtidigt var det en gammal skinntorr man inlagd. Hans humör var en blandning mellan pessimism och optimism och humor hade han. Jag tyckte det var en trevlig man.
En dag kom läkaren in och pratade med honom och då sa den gamle: "Det är väl lika bra att ta till geväret."
Det var dags för besök. Dörren öppnades och in kom det två paranta flickor i 18-års åldern, - de kunde varit tvillingar -och gick fram till den gamles säng. Efter ca fem minuter kommer den tredje systern in, lika proper och vacker som de två andra.
För honom var det en självklarhet.
För mig var det en vacker upplevelse.

Barn och barnbarn

Jag pratade med Marcus Hellners farfar en dag i våras när jag var på Tanumshede.
Hur är det att hålla i en Olympisk guldmedalj, frågade jag.
Tyvärr, sa han, så har jag inte sett Marcus på tjugo år.
Men naturligtvis har jag mitt hjärta hos honom.
Visst kan man komma ifrån sina barn och barnbarn. Oftast flyttar dom och kommer bara vid de stora helgerna och på semestern.
En vän till mej beklagade sig för en annan om att det var tråkigt att ha sitt barn och barnbarn boende så långt borta som i Stockholm. Var har du dina barnbarn frågade han den andre.
Dom bor i Australien. Fick han till svar.
Han hade nog som Hellner, sitt hjärta hos dem.

Avbruten

Vår TV distributör har spelat oss ett spratt nu igen. Tidigare berättade jag om att företaget bröt bort alla program. Det blev svart i rutan. Den gången var det en missuppfattning som rättades till mycket snabbt.
Den här gången bröt dom bort en kanal som vi hade haft i tre månader.
Saken var den att jag av en slump kom in på TV7. Jag hade aldrig sett den tidigare. Men det var ett lyckodrag, för jag kom mitt in i en serie; Don Pedros ande. Jag ropade på min äkta hälft så även hon skulle se avsnittet. Vi blev helt fascinerade. Jag kollade upp på webben om just den serien, där det stod att den var på 143 avsnitt. Troligtvis började vi följa den efter c:a 70 avsnitt.

Serien började Kl 22 00 och det var på gränsen för, för sent tyckte frun, men hon tvingade sig att sitta uppe till den sena timma. Så lade TV bolaget om tiden, flyttade fram den en timma, men då lade hon av. Lyckligtvis kom den i repris på morgonen 04,30 och då stod hon upp och såg avsnittet.
Det var väl inte mer än högst fem avsnitt kvar, när kanalen bröts bort. Snopet.
Ett samtal med disributören gav vid handen att vi inte var berättigade till att se den kanalen!
Det var helt riktigt, dom hade bjudit på den i tre månader utan att veta om det.
Dom kunde väl väntat en vecka till.

Fattighjon

Fattighjon gammalt ord för tjänare

Protokoll fört vid kommunalstämman och fattigvårdens sammanträde i sockenstugan den 27 september 1880.

Socknens fattighjon skulle genom upprop bortauktioneras till minstbjudande för ett års tid räknat från den 2 januari 1881, till samma tid år 1882 och därvid skall fästas samma villkor som föregående år.

Rotehjonen skall på särskild längd införas efter nummerordning.

Källa :Lurs kommun 1863-1951, sidan 90

Försörjningsgivarens skyldigheter

Försörjningsgivaren åligga att i sina hem försörja hjonen, gifa dem sund och tillräcklig föda, förse dem med ordentlig beklädnad och snygg sängplats samt under sjukdom vårda dem efter omständigheterna. Erfordras läkarvård skall försörjningsgivaren ombesörja läkarens hämtning och hemforsling, men läkararvode, skjutslega och medicin betalas av fattigvårdssamhället.

Den husbonderätt, styrelsen äger över hjonet, överflyttas på försörjningstagaren för den tid hjonen äro i deras vård. Ett vänligt bemötande emot hjonen fordras alltid.

Källa: Lur, protokoll 18 oktober 1915.

Detta system som så flott hette, "Bortackoderandet genom entreprenad" förekom långt in på 1900-talet i Tanum, Lur och Kville. Det förekom naturligtvis i alla socknar i Sverige, men idékläckaren av detta system dessa tre kommuner använde sig av var Kaptenlöjtnant Carl Edward Wiens, boende på Apelsäter i Lurs socken.

"Aktioneringsföfarandet" sträckte sig över tre dagar.

Dag 1 Taxerades hjonen

Dag 2 Budgivningen

Dag 3 Utlottningen.

Taxeringen som kommunalnämndsledamöterna och 17 ordningsmän, en från varje rote, gick till på följande sätt.

Man räknade ut vad mycket varje individ kostade i "drift" under ett år.

Mot detta sattes vad hjonet presterade i arbete.

Ett exempel ur Tanums helförsörjningslängd 1895:

Hjon nr 36 Ensamstående mor med ett barn fött 1894 Taxeringssumma 70

Försörjningssumma 96

Dag 2 Budgivningen

Ju mindre budgivaren begärde dess säkrare var han/hon att få hjonet.

Det fanns de som hade haft hjonet i flera år och fäst sig vid flickan eller pojken, helt enkelt inte begärde något.

Dag 3 Lottningen

Den dagen var nog den mest kränkande för fattighjonen.

Nu skulle de som ingen ville lägga något bud på dag 2, utlottas till dem som inte ropat in något hjon dagen före. Så kränkande.

Den gode Kaptenlöjtnanten påstod att systemet gjorde att det blev en häftig budgivning dag 2 och det tjänade socknen på. Tacka tusan för det. Dom bjöd ju under varandra för att inte få ett odugligt hjon att försörja.

Grön el

Ingen kan garantera grön el. Finns ingen möjlighet, utom att man bor strax intill ex.v. ett vindkraftverk och har en direktledning därifrån.
Ponera att man bor i ett hyreshus med så där en femtio lägenheter. Jag är ensam om att vilja ha grön el. Då får jag betala 4 kronor mer i månaden, utöver elräkningen. Jag är garanterad av elbolaget att det inte kommer från kärnkraftverk, kolkraft eller naturgas!
Bor jag i villa med eluppvärmning, kostar det mig 40 kronor mer i månaden.
Säg att det produseras X kilowatt per år med grön el. Det blir en anstormning av abbonenter som vill ha grön el. Ingen blir nekad. Vad gör elbolagen om det tar "slut" på den gröna elen, bryter de strömmen, eller fyller de upp med den "smutsiga" elen?
Förra vintern när elpriset steg, p.g.a att kärkraftverken reparerades, fick de som tecknat sig för grön el ingen höjd elräkning? Jag tvivlar på det.

Dum, dummare, dummast

Lyssnade på radion i morse. Ring P1. Det var ovanligt många o8:or som kom fram och hade åsikter. Detta poängterade programledaren för en stockholmare som ringde. Han replikerade kommentaren med: "Ja, det är ju här de kloka bor."
Det kom mig att tänka på en historia från Värmland.
När den dummaste värmlänningen flyttade till Stockholm, höjdes intelligenskvoten på båda ställena.

Logistik

I dag ser man på vägarna lastbilar med texten Logistik, som om det skulle vara så märkvärdigt.
Ordet betyder flöde. Man förflyttar helt enkelt varor från A till B med minsta möjliga dröjsmål.

En som ansvarar för logistiken benämnes Logistiker.

Vet Ni att en av de förste som använde sig av både termen och insåg dess betydelse av att kunna kontollera materialflödet inom sin armé, var Napoleon. Kanske berodde hans framgångar till stor del på detta. För att förstå hur viktigt det var, instiftade han en tjänst, Générale de Logistique.
Man behöver inte fundera länge för att inse, att om inte de livsviktiga "varorna" kommer fram till de behövande så går det åt skogen. Har fienden det struligt med logistiken, så kan det bli en lättköpt seger, är det tvärt om...
Tyskarna skulle tagit lärdom av Napoleon när de anföll Ryssland. USA har däremot anammat värdet av logistiken när de har trupper lite varstans, långt ifrån Amerikanska kontinenten.

De fyra vanligaste sätten att förflytta gods är med, järnväg, lastbil, båt och flyg. Det finns även ett femte och det är pipeline. I det sistnämnda förfarandet att distribuera olja och gas, är det av stor vikt att flödet fungerar perfekt.
Jag började med att man ser lastbilar som är "dekorerade" med Logistik, oftast svenska fordon. Däremot har jag inte sett "utsmyckningen" på varken flyg, järnväg eller båt.

Lek med ord

Vinterns kalla dagar, inger ingen särskild önskan.
Blommans ljuva doft förhärligar rummets lyster
Vem kan dväljas i rosa skimmer?
Vem får stå till svars, när önskan inte går i uppfyllelse.

Fem hungriga, förvånade pojkar med stora skor, sitter och studerar havets glittrande yta i den ljumma sommarnatten.

I den ljumma sommarnatten, sitter fem hungriga, förvånade pojkar med stora skor och studerar havets glittrande yta.

Fem förvånade pojkar med stora skor sitter hungriga och studerar havets glittrande yta i den ljumma sommarnatten.

Med stora skor, sitter fem hungriga pojkar förvånade i den ljumma sommarnatten och studerar havets glittrande yta.

Likt älvornas klädedräkt ligger dimslöjor över tjärnet, där månskenet strilar genom strandträdens lövverk.
Från ängsullens stänglar hörs syrsornas strykningar, som i harmoni med bäckens porlande, betvingar kvällens tystnad.

Detta kort är taget vid färjeterminalen i Riga. Vad som fångade vårt intresse var att: Hur skall man tolka denna bild, alltså Norgesbuss. Är det så att vår granne har sålt den enda bussen de hade till Lettland, eller går den mellan Riga och Oslo?

Naturligtvis är det inte så, men håll med om att det är komiskt.

Det är inte otänkbart att det går en buss i ett annat land än Sverige, där det står Sverigesbuss. Vem vet.

Grisförsäkring

Så sent som på 1950 hade vi hushållsgris i vedbon mitt i samhället. Det var ett gott tillskott fram mot Jul.
Kultingen köptes, inte på festeplan, men tusan så nära. En grisbil från slakteriet i Uddevalla gjorde en anhalt på Mon och där kunde man köpa grisen för jag tror, 5-8 kr. Ett år kunde man även köpa en försäkring på kultingen. Den kostade en krona. Det var ju bra, för om det skulle hända något, t.e.x att grisen skulle dö, innan han skulle dö, så kunde man få pengarna tillbaks.
Vår far köpte en sådan försäkring. När han kom hem och fått in kultingen i uthuset, gick han in i köket och läste beviset att grisen var försäkrad. Med stora bokstäver stod det att den var försäkrad mot allt utom - och där gick texten över och blev mer finstilt - det och det och det....
Efter det att Far hade lusläst dokumentet, kom han fram till att för att få ut försäkringen så var han tvungen till att skrämma ihjäl kultingen.

Fyrkantigt i naturen

Barn kan ställa frågor som vi vuxna har lite svårt att besvara.
Vi fick frågan om det finns något i naturen som växer fyrkantigt?
Vad svarar man på det?
Nä, det gör det inte, blir det tvekande svaret efter en stunds betänketid.
Eller gör det det?
Nja, mej veterligt är det inga blad exempelvis som är fyrkantiga. Eller är det det?
Det här fordrar en grundligare undersökning.
Pyrit-Svavelkis- kristaller är kubiska, alltså fyrkantiga, lika så guldkristallerna.
De sistnämnda är mycket sällsynta p.g.a guldets mjukhet.
Någon guldkristall har jag inte, men pyritkristaller har jag i min samling.
Är det någon som vet om naturen skapar fyrkantiga "saker", förutom mineraler, så kom med förslag.

Musik på You Tube

Vi har uppgraderat bredbandet ifrån minsta möjliga till nästa steg. Detta har gjort att det är möjligt att se vidiosnuttar utan att det stup i ett hackar sig fram.
Fiolen har alltid farsinerat mej och dansen har varit tango.
Nu har jag hittat en favorit och det är den Singaporefödda Ning Kam.
Kom av en slump in på You Tube när jag sökte på Tango Jalousie.
Där var det ett video klipp med henne, när hon spelar just den tangon.
Hon är fantastisk skicklig och tempramentsfull.
Titta och lyssna även på andra inslag som You Tube presenterar av henne.
Jag rekommenderar att gå in på hennes hemsida.
Ningkam.com

Hört i kören

Damen som hade inhandlat en garderob på IKEA.
Hennes man var inte hemma så hon försökte att montera ihop den på egen hand.
Det lyckades, men rätt som det var föll den ihop som ett korthus.
Skam den som ger sig, menade hon på och gjorde ytterligare ett försök som slutade på samma sätt som det första.
Hon hämtade hjälp hos grannen som var snickare och ledig.
Samma fenomen uppträdde när yrkesmannen hade monterat garderoben.
Då sa damen att det kanske är bussen som går här nere på gatan.
Vad menar du sa då grannen.
Jo det blir vibrationer när den passerar här nedanför.
Det kanske du har rätt i, jag går in och känner efter.
Med det gick han in och stängde garderobsdörren.
I samma veva kom damens man hem. Han fick se garderoben och gick fram och öppnade dess dörr.
Då säger grannen.
Det kanske verkar konstigt, men jag står faktiskt och väntar på bussen.

Att gå på moln

Gatumålning i Helsingborg
Tyvärr är målningen borttagen och det är synd

Barnet tar över sagoläsningen

Barnet blir mer och mer företagsamt. Nu behöver mamma och pappa inte läsa sagorna för 6-åringen. Vad sägs om 30 sidor högläsning utan att kunna läsa!
Nu hör det ju till saken att barnet hört sagan otaliga gånger så hon hade lärt sig den på gehör. Men ändå.
Hon hade dock inte koll på vilken sida hon läste, utan när hon deklamerade vänstersidan tittade hon på den högra.

Anton i Töskhöla

I bland kan det vara roligt att skriva på dialekt. Anton är en gammal fiskare som emellanåt lämnar sin kustnära boning, Torskhålan och cyklar upp till Centralorten. Där träffar han på samhällsbon och dessa två herrar brukar ventilera olika händelser, denna gång är det hummerfiske.
"I dag får man hålla i hatten Anton, det var väldigt vad det blåser."
Blåser ja, å ugget ä dä. Jä hörte på radion att dä blåste en tjôwefem sekunmeter, å ôpp te tretti i byane, ude ve Väröane."
"Hur går det med hummerfisket? " frågade samhällsbon.
"Nja, sölles där." svarade Anton.
"Har du kvar den gammla ekan som var så rank, eller?
"Nej du, den sled sä för e vegga sen å drev in i berget, dä ble bara kaffeve, tånna. Å dä va lige bra dä, för ho va sö rank, sö hade en ente tuggebussen mett i mun, sö kantra ho." Anton hejade på en bekant som kom gående.
"Men som tur ä," fortsatte han, "sö har jä e tä, e stor pen ega å ho går pent i sjön."
"Du spörte hur dä går mä hommerfesket, ja dä ä ett bedrövlet sledd. Hadde jä ente hjälp å bror min, Sigurd, sö hadde jä fått bege alltihob. Han ä tä go hjälp når ve drar tinene, ska du vedda." Anton lade in en pris snus.
"Söm här en da, dä va föresten samme da som ega sled sä. Tinnene hade legge ude i tre dögn sö dom va tvogne å ses etter, dä feck va hölles dä velle mä väret, ve måste ud, å ringte tä Sigurd. Måste ve ud i dä här väret, spörte han. Ja dä får ve sa jä, no får du komme i röaste rappet. När ve kom tä brygga sa jä ten atter ve måste hjälpas åd mä famneven, söm lå på brygga, å fån ner i ega. Va ska ve mä den tä, spörte han. Dä ska du snart få se, sa jä. Sigurd höll på å tjata om den ven. Dä ä ju en hel famn, sa han.
Tä slutt kom ve iväj.
Sigurd sadd på bagre töfte.
Har du kniv, spörte jän.
Väst tusan har jä dä, en går ju ente ud nagen.
Sö rotte jä ud. Årene sto som pilbågar, å dä va ente mange årtagene som ble toggne inna ene töllepinnen rög. Tälje töllepinnar, tälje töllepinnar, roba jä tä Sigurd.
Samhällsbon tittade undrande på Anton och frågade.
"Tog famneveden slut innan ni fått dratt tinorna och kommit er tillbaks till bryggan." undrade han.
"Slutt å slutt, han hade väll tälja sö där ett par dössing, när han i örja tabba kniven i sjön, å jä va ju utta kniv."
"Känner ja dej rätt så blev det till att vricka tillbaks till bryggan" sa samhällsbon och skrattade.
"Jajamen, dä ble dä.

Att gömma håret

Att gömma håret är väl inget märkvärdigt, det har svenska kvinnor gjort mycket länge, med s.k hucklen, eller schalar. Hemma i köket kan det varit av hygieniska skäl, inget hår i maten
Vid begravningar användes en slöja som täckte även ansiktet, ju närmare släkt de var till den döde/döda ju tätare och tyngre var slöjan.
Det verkar vara något magiskt med kvinnohår.
En äldre dam skulle flytta in i en modern lägenhet med el-spis.
Hon frågade undrande vart hon skulle göra av sitt hår som fastnade i kammen när hon kammat sig. Hon var ju van att stoppa in det i spisluckan så att det förbrändes.
Fiskarhustrur stickade in sitt hår i mannens vantar. Fördelen med det var att även om vantarna blev våta, värmde dom.
En annan episod var att en kvinna klädd i bara särken, blev tvungen att springa ut tidigt en morgon och möter där en manlig granne. I sin förskräckelse för att möta en man med håret utslaget tar hon tag i särken och drar den upp över huvudet för att täcka håret. En överdriven åtgärd kan man tycka.
Jag tror inte att kvinnans hår är någon "tändvätska" för det manliga könet, det måste vara något annat. Eller har det dä?
En vacker kvinna som bär ett dok, den klädnad som många nunnor bär, framhäver ytterligare sina vackra ansiksdrag, genom att bära detta plagg. Detta kanske får en motsatt verkan?
Så vad skall man säga.

Strålande idé

En fiskare på västkusten fick den strålande idén att anordna hummersafari. Det kom rätt många så snäckan var full av förväntansfulla människor.
Fiskaren stannade till vid första tinan och drog upp den. När tinan blev synlig visade det sig att den fanns en hummer i den.
Men det var något som inte stämde.
Hummern hade gummisnoddar om klorna!
Ingen av passagerarna ifrågasatte detta, så arrangören klarade sig undan kniviga frågor.

Hur har du det med musiken?

I den här frågeleken kan lösningen vara själva namnet på musikstycket. Det kan också vara en del av första strofen i visan, eller på annat sätt associera till sången. Musikstyckena kan också ha en utlänsk titel.

1 Slumrande knopp
2 Sandbeströdd dansbana
3 Båttypsdans
4 Neddragbar skåplucka i 2/4 takt
5 Göteborgprofil haltade
6 Livat på Exercisplats
7 Äldre, färgat ök
8 Reaplan
9 Gammal man klöser
10 Båtbyggare

Rätt svar
1 Sov du lilla videung...
2 Det var dans bort vid vägen
3 Kostervalsen
4 Tango jalusie
5 Kalinka
6 Tjo upp på Backamo...
7 Gamle Svarten
8 Viggen
9 Old man river
10 Gubben Noa

Hört av barnbarnet drygt 5 år

Bättre kan det knappast va´
När det funkar som det ska´

Oskar atleten

Jag kommer ihåg Oskar i Varpet, "Varp Oskar" kallad. Han brukade cykla till kvarnen på Tanumshede för att mala. Säcken låg på pakethållaren. Utanför skolan där jag gick var och är, en lång brant backe, brantare än den är i dag. När han fått malt sin säd och var på väg hem gick han av cykeln mitt emot skolan, längre kunde han inte cykla. Oskar hade blivit gammal, det här var i början av 1950-talet, så krafterna började tryta.

Varp Oskar hade varit en kraftkarl av stora mått och det berättas ett otal historier om hans enorma styrka.
Ex.
Gårdarna på Oppen hade snöröjningen vid "Pegen", den mest utsatta delen av Riks 2:an som gick genom Tanumshede. Det var full snöstorm. Vinden hade fritt spelrum på en sträcka av 3 km.
Det var begravning den aktuella dagen och sträckan mellan Gästis och kyrkan skulle hållas ren för snö. Ren och ren, men den skulle i varje fall vara framkomlig för begravningsföljet.
Oppenbönderna slet som djur. Det var så kallt så de var tvugna att arbeta i skift. Halva styrkan värmde sig inomhus, medan de andra skyfflade snö.
Manskapet kunde inte hålla undan snömassorna, utan de i begravningsprocessionen var tvugna att göra en sväng ner på gärderna för att komma runt blåshålet.
Snön yrde och sikten var inte stor.
Då kommer Oskar med sin cykel och säck på väg till kvarnen.
Snöröjningsmanskapet trodde inte sina ögon.
Med motormössa där öronlapparna fladdrade, lumberjacka helt uppknäppt, två knappar i skjortan som även de var uppknäppta och på händerna hade Oskar kraghanskar.
"Kallt min far" sa han bara och försvann i snöyran på väg mot kvarnen.
En av mannarna sa: "Oskar valde nog den här dagen med beräkning."
Ja, det gjorde han säkert, annars hade han inte figurerat i en bloog, 75-80 år senare.

Kunde inte låta bli

Det kommer många e-brev med skämtsamma teckningar, både bra, mindre bra och de dåliga.

Denna klassar jag som bra +.

Klicka på bilden för att få den större.

Internet är, rätt skött, en fantastisk källa till vad det vara månde. Nu slipper man att springa till biblioteket för att insupa kunskap.
Det är onödigt att rabbla upp allt man kan göra på datorn.
Översättningen från andra språk till sitt eget är en klar förbättring, visst kan det smyga sig in fel ord, men översättningen blir bättre och bättre.
Jag stavar som en kratta, men trots det så har jag skrivit en roman som jag lät tryckas upp och två icke publicerade Detta tack vare datorn.

Tolka det som Ni vill

Var på resa till Prag. Ressällskapet inmundigade en supé på en av flodbåtarna.
Vår guide var pragbo och talade bara på engelska till oss, fast hon var gift med en svensk.
Det framkom under resans gång att hennes man hade födelsedag. Det måste ju gratuleras. Vi var c:a 50 svenskar och hade restaurangen för oss själva. Någon av oss, troligtvis en världsvan människa tog upp ett leve och följt av "heppy birthday". Jag tyckte inte jag hade någon anledning att sjunga med så jag höll tyst. En av reseledarna som satt mitt emot mej tog efter en kvart upp ännu ett leve samt "ja må han leva".
Behöver vi svenskar utplåna oss själva?
Vad är det för fel att sjunga vår gratulationsvisa, även om vi sitter på en flodbåt på Moldau.

Potatis

Årets potatisskörd var ovanligt givande. Den gav tiofallt och som synes var det inga "småpotatis".

Stenkastning



Läste i dagens tidning om att skolbarn kastar sten på byggnadsarbetare. Det är rent ut sagt för djävligt. Rektorn hade blivit intervjuad och menade på att nioåringar tycker det är roligt att kasta sten, som om han höll med ungarna.

När jag var elva år var jag med om att bli agad med käpp i skolan och det var Kungens fel. Fel och fel. Han hade dött och då skulle det flaggas på halvstång i en hel vecka. Skolans flaggstång stod så oläpligt plaserad invid en hög häck och flaggan hade hängt upp sig i den. Så fick det ju inte vara. En flagga skall fladdra i vinden. Vi var några pojkar som skulle återställa ordningen och försökte på alla sätt att få flaggan fri från häcken. Det hjälpte inte att vi kastade bollträn och annat löst som låg på skolgården utan det enda tänkbara var att kasta sten på duken. Oturligt nog missade en sten flaggan och fortsatte in igenom grannens köksfönster. Det var upplagt för kompanistryk. Men först fick vi välja mellan Barnavårdsnämnden och stryk. Denna nämnd hade vi pojkar hört talas om, det var ju sånt man skrämde olydiga barn med, men stryk var man ju mer införstådd med. Eftersom svaret skulle vara in konsensus, fick vi lite betänketid, så att vi slutligen var eniga. Som jag nämnt tidigare blev det stryk.
Motiveringen till att aga skulle utdelas var att;
"Ni har skymfat den svenska fanan."
Ordet skymfa fanns inte i vår vokabulär. Vi ville ju tvärt om.
Visst ville vi kasta sten, men det var inte med beräkning som stenen hamnade inne i grannens kök. (Där ligger skilnaden mellan vår tankeverksamhet och ungarna av i dag)

Det var fel av lärarna att utdela aga, men jag har alldrig haft varken fysiska eller psykiska problem efter den behandlingen.
Men vi aktade oss väldigt noga för att inte "skymfa" den svenska fanan någon mer gång. Den fick hänga där som en trasa i häcken.

Fråga

Vad är Profossostron?

Sannesfjorden i Bohuslän hade/har ett slags ostron som skulle/skall vara de främsta ostronen som gick/går att få tag på och kallades/kallas Profossostron.
Jag har skrivit till Ostronakademien som har sitt säte i Grebbestad, men inte fått något svar. Om någon skall veta detta så är det väl denna församling.
Nu hoppas jag att någon av Er som läser min blogg är kunnig inom detta område.

Olof Bister träffar Nicolaus Sahlgren

Moskva den 5 april 1746

Allt är bra.
Vill du göra en penningplacering i Ostindiska kompaniet. Kontakta en köpman vid namn Nicolaus Sahlgren i Göteborg.
Hälsningar
Peter.
PS
Kejsarinnan hälsar.
D.S

Olof Bister satt i stora salen och läste brevet gång på gång vid skenet av en talgdank.
Han muttrade för sig själv, att det var tusan så lite bläck de har där borta i Ryssland. Men det är ju ett livstecken.
Olof närmade sig de sextio och var vid god hälsa. Han tog sig kanske fler raster under en arbetsdag än de yngre och unnade sig en middagslur, förutom det var han en tillgång på Klev.

”Pojken har skrivit” ropade han ut i köket där Sven satt och täljde pinnar till en höräfsa.
”Ja ha” fick han till svar ”Vad förtäljer han för nytt?”
”Han vill att jag skall försöka få honom att bli delägare i en Ostindiefarare.”
”Var det allt?”
”Nja, han skickar en hälsning från Kejsarinnan av Ryssland, som om det skulle vara så märkvärdigt. Jag har ju pratat med hennes far.” Men efter en viss eftertanke. ”Det var kanske därför.”
Sven skrattade åt Olofs förnedrande uttalande om sin sons umgänge med den högsta makten i det stora landet.
Ulrika kom in och förundrat frågade vad hennes man hade så roligt åt.
”Kejsarinnan Elisabeht av Ryssland hälsade och det gjorde inget intryck på vår gode Olof.”
”Ytterligare en historia som ingen tror på” Hon instämde i Svens munterhet.
Den gamle knekten tänkte på medaljongen med målningen som nu bärs av hans son. Kejsarinnan och pojken på kortet är halvsyskon.
Han levde många år tillsammans med Jelena, så för Olof var de människorna inte märkvärdigare än andra. Han fick en tår i ögonvrån, när han tänkte tillbaks på henne och Peter.

*
Från Ostindiska kompaniets kontorsbyggnad kunde Olof Bister skönja Älvsborgs fästning i dimman som låg tät över Göta älv. Han hade en gång stått i ett kontor, i en annan stad, i ett annat land och sett en försvarsanläggning under för honom helt andra förhållanden. Det fanns heller ingen likhet mellan den ryske Kommendanten och den svenske direktören. Ryssen hade varit en stor man med påtaglig auktoritet. Affärsmannen och direktören verkade vara en försiktig herre. Men tänkte Olof, han är nog en skärpt karl, annars hade han inte haft den ställningen han har.
”Ni Herr Bister representerar en viss Furst Peter Kristoffer Lopuchin, som är bosatt i Moskva.” Sahlgren studerade ett brev som låg framför honom på det annars tomma – förutom en modell av ett fartyg,- skrivbordet.
På väggen bakom direktören hängde porträttet av en mycket proper kines, troligtvis en köpman från Asien. Tänkte den gamle knekten.
”Å förlåt. Jag stod i andra tankar.” Urskuldade sig Olof, när han förstod att Sahlgren hade ställt en fråga till honom.
”Jo jag sa att ni Herr Bister representerar en viss Furst Peter Kristoffer Lopuchin, som är bosatt i Moskva.”
”Ja, det är min son.”
”Hum, inte illa att ha en son som är Furste. Hur kan det komma sig?” frågan var inte nyfiken ställd, så Olof svarade.
”Hans mor var av rysk bojarsläkt.”
”Intressant på min ära, mycket intressant.” Direktören tog upp en stor röd näsduk ur ena rockfickan och snöt sig ljudligt.
”Brevet jag läser är från en rysk affärsman som min vän Anders Koskull träffade här i Sverige före det sista kriget med grannen i öster. Koskull nämnde om denne Nazarij Popov att han var en gemytlig och trevlig person som handlade med glas, mest bömisk kristall. Denne Popov vitsordar er son och hans intresse i Ostindiska kompaniet.”
Olof Bister stack handen under rocken.
”För en kort tid sedan fick jag mig tillsänt ännu ett brev från Peter som han bad mig överlämna till er.”
Affärsmannen kastade ett öga på fickuret som han drog upp ur västfickan med hjälp av en tjock guldlänk. ”Oj, då vi håller på att bli försenade till middagen. Jag börjar bli hungrig och man skall inte göra affärer på fastande mage. ”Sahlgren reste sig upp från stolen. Med en inbjudande gest mot rummets entrédörr sa han:
”Vill min herre sitta med oss vid bordet? Det blir vi, samt två andra gentlemän.”

De andra middagsgästerna satt redan vid det dukade bordet. Någon presentation hans inte med, utan de två nytillkomna satte sig ner och blev genast serverade av en uppassare.

”Utsökt gott, mina Herrar. När jag har ätit av den här myckna och goda maten, vill jag säga som vi brukade på mitt gamla regemente; detta kan inte ens trosskusken Bister tillskansa sig.” Olof tittade upp från sin tallrik och betraktade nyfiket mannen, en äldre herre med knävelborrar under den höklika näsan.
Sahlgren frågade liksom i förbigående. ”Är det någon vi övriga skulle känna?” Bister såg hur det började dra i direktörens mungipor.
”Nej det kan jag inte tro. Han tjänade den svenska armén borta i Ryssland och otaliga anekdoter om honom florerar över stort sett hela landet. Vad jag vet har inte du Niclas deltagit i den ärevördiga krigshären. Men man kan börja undra om det inte är vandringshistorier, de är för fantastiska för att vara sanna.” Militären rapade ogenerat och torkade sig runt munnen med servetten medan han rätade ryggen och lutade sig bakåt mot stolryggen. ”Efter denna superba middag skulle det vara gott med en toddy samt att dricka en pipa tobak.”
Den fjärde bordsgästen, en ung man på några och tjugo år, såg ut som ett frågetecken i ansiktet.
”Jag förstår ingenting, gör Ni det Herr ---
”Olof Bister”
Sahlgren började gapskratta. Mannen med knävelborrarna hade fallit omkull om han inte redan hade suttit. Men hämtade sig och glodde stint på Olof.
”Vad i glödhetaste helvete karl, sitter ni och driver med mig?”
”Nej Överste, jag menar före detta överste Konrad Bergståhl. Den gamle knekten såg den tidigare karolinerofficeren i ögonen och frågade.
”Kommer ni ihåg när det stod en kusk vid Carolus sjukläger när denne var på väg till Turkiet. Den äldre mannen avbröt Olof.
”Och ni Bister avböjde en fänrikstitel. Det var som bövelen, det är verkligen ni.”
Han reste sig upp, gick runt bordet, och tog Olof i handen.
”Det är en ära att sitta tillsammans med er. Jag ber om ursäkt för mitt uttalade om att jag trodde ni drev med mig.”
”Du Chappman stolserar med ett af, men denne man ---” Sahlgren torkade tårarna och fortsatte att skratta. ”Denne man har en son som tituleras Furste. Du mildes tid, så roligt har jag inte haft på länge.”

Det blev en lång sittning efter det de förflyttat sig till ett mindre rum som skulle kunna kallas för bibliotek, men det var bara att böckerna saknades. Däremot fanns det en skön soffgrupp i skinn.
Röken från den inhemska tobaken från Heden bolmade ur Överstens pipa och låg tät som dimman vid Lützen medan Olof Bister fick berätta vad som hände efter det att han och Zaporogerna lämnat den bortflyende Kungen.

”Du träffade alltså Tsaren” af Chapman var mäkta imponerad.
Middagen avbröts med att Sahlgren åter igen tittade på sin rova.
”Nej tiden går och jag och Olof har mycket att drista innan kvällen.” Han vände sig till överste Bergståhl och af Chappman. ”Ni mina herrar får gå ner till fartyget. I egenskap av en av Sveriges bästa fartygsbyggare finner du säkert en del som kan förbättras innan hon gör sin resa till Kina.” Sahlgren skakade hand med den yngre mannen. ”Och du Konrad får göra själ för ditt honorar genom att se till att den kungliga servisen kommer till Stockholm i oskadat skick. En mycket dyrbar uppsättning på min ära.”
De utbytte artighetsbetygelser och skildes åt.

”Kompaniet blev av med ett fartyg i fjol och nu har vi ett fartyg under uppbyggnad, men jag har inget bestämt datum för sjösättningen. Vi är nu i augusti månad, så tidigast till våren är det möjligt för henne att avsegla. Vi brukar inte låta skeppen avsegla vid denna tid, man eftersträvar i möjligaste mån att dra nytta av passadvindarna, men vi gör ett försök. Eftersom det är af Chapman som står för konstruktionen så vågar vi satsa på en senare avfärd. Hans skepp är snällseglare och slår de andra med flera veckor. ” Sahlgren öppnade brevet som Olof Bister fått sig tillskickat från Moskva.
”Ser man på, ser man på, det var inte vilka referenser som helst vill jag lova. Uhm.” Köpmannen läste brevet som var skrivet på tyska. ”Självklart, självklart, det skulle bara fattas annat.” Han reste sig upp, sträckte handen över skrivbordet och fattade Bisters hand.
”Ett sant nöje att få er son som kompanjon.”
”Skulle det vara möjligt att jag också spenderade lite pengar?” Undrade Olof.
”Självfallet och du kanske har några önskemål för egen del, jag menar varor som du själv beställer. Jag har en katalog här som du kan titta i.” Ur en låda tog Sahlgren fram en förteckning över ett flertal vackra porslinföremål som Bister började ögna igenom.
”Här” sade han och satte pekfingret på en terrin med fat och kupigt lock. ”Jag är mycket för soppa så en sådan skulle passa.”
”Ja det är ett gott val vill jag påstå. Den är av pagodporslin och mycket efterfrågad”. Sahlgren gjorde en anteckning i en liggare.


Innan hemfärden från Göteborg inhandlade Olof, på Anders order, tyger. Han köpte av Sahlgren för egen räkning en potta i porslin. Bra att ha på natten så man slipper springa om knuten, tyckte Olof. Direktören förärade honom en flaska arrakspunsch och en påse te.
”Kan du tänka dig Olof att förr klättrade dresserade apor upp i teträden och slängde ner bladen.”
Bister hade då undrat om tet inte växte på buskar. Tockna de jag såg i Ryssland. Sahlgren hade då med ett skratt tillagt. ”Förlåt, jag glömde mig ett slag. Inte skall man försöka göra sig snusförnuftig inför Olof Bister.”

Hört i kören

Efter dansen frågade pojken försynt flickan om han fick följa henne hem.
Det var tveksamt.
Men efter en stunds tjat, sade hon, OK och tog upp en tärning ur sin väska.
Pojken såg undrande på henne.
Jo som du förstår skall du kasta tärning. Får du upp en prick så får du inte följa med mej hem och får du upp två blir det lika dant, samma är det med tre, fyra och fem.
Men om jag får upp sidan med sex prickar, undrade han med en viss förhoppning.
Då får du slå om.

Lite hitoria

Berghemsmoränen är en ändmorän, som bildades för ca 14 000 år sedan, då den senaste inlandsisens front gjorde ett tillfälligt stopp under sitt tillbakadragande. I 700 år stod den praktiskt taget stilla. Stora mängder morän matades fram och sköts ihop framför isfronten.
Berghemsmoränen sträcker sig längs västra Götaland från Koster (Strömstads kommun) i norr till Berghem (Marks kommun) och vidare söderut. I Bohuslän är ändmoränen särskilt tydlig vid Tanumshede, Huds moar, Svarteborg kyrka, Sund (under Sunningebron) och Backamo (stora grustäkter). Moränens tjocklek varierar mellan något tiotal meter upp till över ett hundra meter. Efter avlagringen har ändmoränen bearbetats av svallande och rinnande vatten.
Strax söder om Tanums prästgård bröt vattnet igenom ändmoränen och en mindre dal bildades där Tanumsälven rinner fram i dag.
När isen lämnade Bohuslän och drog sig norrut för 12000 år sedan, fanns strandlinjen 170 meter högre än i dag.
Bohusläns högsta berg är Björnerödpiggen, 222 m.
Man kan finna skaldjursbankar högt upp.
Jättegrytor kan man också hitta högt över nuvarande strandlinje.
År 1959 hittades en strandad val söder om Tanums prästgård. Den beräknades ha strandat för 5000 år sedan.
År 0 var strandlinjen 9 meter högre än i dag.
År 1000 var den 4,5 meter högre än i dag.

Frihetsstatyn i Riga

Det skall stå två soldater på vakt vid statyn, men de ser ut som om de har tagit lunch. Zoma in så syns de tre stjärnorna som hon håller i sina händer. Stjärnorna symboliserar de tre landsdelarna, Kurland, Lettgallen och Samgallen.

Novell

Sjömanskistan
Av Sölve Kaltenbach

Telefonen ringde.
Jag svarade och en mansröst förklarade vem han var och att han hade något i sin ägo som troligtvis var av intresse för mig.
Det visade sig att det hade det.
Det gällde en sjömanskista som min fars morbror hade haft när han var sjöman.
Jag tackade så mycket och kom överens om en tid när jag skulle besöka honom i Hogdal.

Jag minns att min far hade hjärtligt roligt och skrattade gott åt Antons vidskeplighet.
När den gamle sjömannen mönstrat av för gott bosatte han sig på Torskhålan inte så långt från mitt föräldrahem i Hogdal. Ibland kom Anton på besök och då var det en grind den gamle sjömannen måste gå igenom strax före vårt boningshus, sade far och då kunde det låta;
”Ja, ja, jag skall säga till Josef (min farfar) att han smörjer grinden. Va, får ni ont i öronen? Det var ju inte bra. Ja, ja jag skall se till att det blir gjort.” Han fortsatte muttrande, stödd på käppen upp till mangårdsbyggnaden. Det var vättarna som var irriterade över den gnisslande grinden.

Jag besökte husägaren en lördag förmiddag. Det var mycket spännande att se sjömanskistan som denne särling hade ägt och som forslats jorden runt i många år.

Något som var förbryllande var årtalet på kistan. Min far berättade att Anton hade mönstrat på som 15 – åring, det skulle varit 1863.
Anton Eliasson 1886 stod det inristat utanpå sjömanskistan, så det stämde inte alls.
Den var full med spindelväv efter att stått på en liten vind i kanske nittio år. Fastighetsägaren skulle renovera det lilla huset och de hade inget intresse av den gamla kistan eftersom det inte fanns något släktskap mellan honom och sjömannen Anton Eliasson i Torskhålan.
Glädjande nog hade han tagit kontakt med släktforskare i Strömstad och sökt efter nu levande släktingar och fått fram att Anton var min fars morbror.

Jag öppnade kistan och tittade ner i den. Den var i det närmaste tom, förutom på en jutesäck. Jag lyfte på säcken och kände att det måste vara något inuti. Det visade sig vara en bunt gulnat papper, men texten på försättsbladet var fullt tydbar och där stod.
En osannolik historia
Nedtecknad av
Sjömannen Anton Eliasson
Hull anno 1887

Vid middagstid hade jag läst dokumentationen om en händelse, som jag i korthet hört av min far. Men den här berättelsen skilde sig väsentligt från den andra versionen.

*

År 1883 seglade jag under engelskt flagg med fullriggaren Seegale, ett klipperskepp vars ägare var Engelska Ostindiska Companiet.

Tidigare hade vi gjort två resor till Asien med klipperskeppet, som hade en utomordentlig seglarförmåga. Dessa seglatser hade gällt te från Kina. De snabba fartygen var ett måste för att man skulle vara först hem till Europa med årets första telast från Kina, som betingade det bästa priset.
Det äventyret som jag skall beskriva utspelade sig inte under någon resa till Kina utan ulltransport från Australien till England år 1883.

Tre dygn efter det vi lämnat Perth i Australien och seglade upp mot Java, råkade vi in en storm, på gränsen till orkan och började driva västöver. I två dagar rasade ovädret med full styrka. På tredje dagen bedarrade stormen något, men vi drev fortfarande åt väster med revade segel.
Den 15 augusti hade stormen bedarrat och när vi tog ut bäringen. /10,5 ° S 105,667 ° E / -10,5, 105,667Helt otroligt. Vi hade kommit ur kurs c:a 50 mil.
På morgonen den 17 augusti på morgonen siktade vi en ö väster om oss. Fartygets sjökort var för ålderstigna för att ön skulle vara utsatt. Mäktiga branter reste sig lodrätt upp ur havet. Vi kunde på avstånd avgöra att ön var skogsbeklädd och undrade om den var bebodd. Eftersom stormen hade gett skeppet en del skavanker fick vi nu en gyllene chans att i lugn och ro ligga för ankar och reparera. Med stor sannolikhet räknade vi med att det bör finnas färskvatten på ön och den varan kunde man inte få för mycket av. Även virke kunde behövas.
Vi hade rundat öns nordöstra udde vid middagstid och hade turen (visade det sig senare) att hitta en mindre bukt. Vi lodade och djupet var 15 famnar. En båt sattes i sjön och några man rodde in till sandstranden något hundratal meter bort. När de kom tillbaks efter att sökt runt på sandstranden i en timmes tid, meddelade de att man inte funnit några som helst tecken på att ön var bebodd.

På morgonen den 18 augusti fick jag order från kaptenen att med 10 man försöka ta oss uppför de branta klipporna och utforska hur det såg ut där uppe. Vädret var utmärkt för en sådan expedition, mulet och en svag nordlig vind.
Lyckligtvis hittade vi ett pass där det gick att ta sig upp, men med vissa problem.
När vi lämnat strandremsan kom vi in i lågväxande buskage, som övergick i grövre träd. Den stenbemängda marken sluttade kraftigt och det var lite mödosamt, men efter 50-60 meter planade det ut och vi fortsatte in i den glesa skogen där det var lätt och mjukt att gå i gammalt löv från de stora trädkronorna. Snart spärrades vår väg av ytterligare en bergvägg, som såg omöjligt ut att bestiga. Några av manskapet ville återvända till skeppet, men jag hade en känsla som sa mig att vi borde hitta en väg upp på berget. Skogen var så tät att det var omöjligt att avgöra vilket håll vi skulle gå för att hitta någon väg upp. Vi delade upp oss i två grupper och gick åt var vårt håll längs klippbranten. Det var vid middagstid och vi beslutade oss för att leta ett par timmar.
Det fanns gott om fåglar i träden som kvittrade så det var svårt att höra rop på håll, därför hade vi med skeppspipor vars genomträngande ton hördes bättre än röster.
Det hade gått en halvtimma när den andra gruppen gav signal.
Helt fantastiskt. En bred klyfta, som hade bildats av en lavaström vid något utbrott. Jag vill inte påstå att det var en häradsväg där man skulle kunna köra med vagn och häst, nej, nej, men vi var uppe på toppen efter en dryg timme.
Helt fantastiskt. Vi hade nog hamnat på öns högsta punkt och hade en underbar utsikt åt alla väderstreck. Runt om ön, det vi kunde se, var det ett flertal laguner och korallrev, som inte skulle ställa till med några större problem för vår avsegling när vi reparerat skeppet.
Däremot när vi såg norrut var det inte så fantastiskt, eftersom en stor del av horisonten var helt svart.
Flera av oss hade seglat, inte direkt i dessa farvatten, utan längs Javas och Sumatras kuster och då sett de bolmande vulkanerna, så vi drog den slutsatsen att ett kraftigare utbrott av någon av dem, spydde ut dessa mängder aska.
Jag kände åter igen känslan som jag fått tidigare och när jag nu såg skeppet långt under oss, uppankrat i den pittoreska bukten, blev den obehagliga förnimmelsen starkare.
En i gruppen gjorde oss andra uppmärksamma på att vi hade haft en väldig tur när vi ankrade.
Nu såg vi samtliga att i det kristallklara vattnet kunde man skönja bråddjupet, sedan kom en hylla som sluttade långsamt upp till strandlinjen. Vi granskade resten av bukten och såg då berget störta lodrät ner i havet, det var bara den lilla klipphyllan utanför sandstranden som var möjlig att ankra upp på.
Under de följande dagarna gjorde vi ytterligare ett par uppstigningar till öns topp och utforskade omkringliggande område.
Som på de flesta skepp från Europa medföljde en botaniker som utforskade och katalogiserade den biologiska mångfalden och tog även med sig fröer och växter hem till England. Denne kunnige man var även insatt i djurlivet.
Jag förde befälet även på de två uppstigningarna. Biologen sinkade oss, tyckte vi eftersom vi ville fortast möjligt komma upp på toppen, men han lusade sig fram genom, vad han kallade den tropiska skogen.
När vi äntligen var uppe fick vi syn på en koloni med stora fåglar, som vi även hade sett första gången vi var uppe, men var inte så värst intresserade av dessa stora vackra fåglar trots att de flög så fantastiskt. Strax utanför ankringsplatsen såg det ut som om de jagade måsarna.
Biologen förklarade att fåglarnas namn var Fregattfåglar och det de sysslade med var att stjäla fiskarna som de andra sjöfåglarna fångat
.
Han slog i sin digra uppslagsbok efter just den fågeln, men kunde inte finna den. Han ritade av fågeln och noggrant plitade han ner övriga uppgifter.
Medan han sysslade med detta spanade vi andra norrut och var fascinerade av molnet vid horisonten som nu hade växt betydligt sedan vi var uppe första gången. Ett svagt muller hördes trots att vinden var västlig.
Vid näst sista uppstigningen hade vi lokaliserat en färskvattenkälla inne i en grotta där öppningen vätte mot söder. Vid det sista besöket hade vi med pörtestickor för att utforska grottan samtidigt som vi hade med vattensäckar som fylldes med härligt färskvatten.
Själva ingången var inte så stor, den var som en normal logdörr, men sedan vidgade sig grottan och blev mycket rymlig.
Den kunnige biologen hade även i det hänseendet en teori och det var att en lavaström hade bildat grottan och han påstod att den kan vara många hundra meter lång.
Nu gick vi väl cirka 25 meter innan vi vände. Eftersom jag gick först in i grottan och vidare så var jag den siste för att gå ut. Mina kamrater skyndade sig ut medan jag tog det lite lugnare. Plötsligt förnimmer jag en röst som säger åt mig att förmå samtliga människor ombord att skyndsamt lämna fartyget och bege sig upp till den här grottan.
Det var den 25 augusti.
Innan vi lämnade högplatån och började vår klättring ner till skeppet spanade jag mot norr och det växande molnet som jag med bestämdhet trodde var upphovet till den varnande rösten. Men hur skulle jag få befälhavaren att förstå och rätta sig efter som han nog skulle ta som skrock.
Jag gjorde biologen uppmärksam på fenomenet vid den norra horisonten och han höll med om att det såg ut att vara ett större vulkanutbrott på Java eller Sumatra och de som befinner sig i det området har det inte trevligt. Men vi behöver inte oroa oss, det är 50 mil dit, påpekade han och fortsatte att stirra på marken och i trädkronorna efter nya växter och fåglar.

Vi anlände till skeppet kl 18. Jag rapporterade om vad expeditionens medlemmar uträttat under dagen och passade på att meddela mina farhågor om det eventuella vulkanutbrottet i Indonesien. Som jag befarat var kaptenen inte det mista rädd för ett vulkanutbrott 50 mil borta. Jag förklarade då för honom vad som hänt inne i grottan. Resultatet blev att han ilsknade till och skällde ut mig och, sa han, det är tur att vi är ensamma så att inte Eliasson skrämmer vettet ur de av besättningen som har samma sjukdom som er, alltså vidskeplighet.

Knappt ett dygn senare, den 26 augusti kl 16 hörs ett väldigt muller som fortsatte som åskvädersknallar på avstånd.
Omkring klockan 20 hände något jag aldrig varit med om trots alla mina år till sjöss.
Skeppet började röra sig, inte i sida utan neråt för att efter en stund åter stiga, likt snabba ebb och flod växlingar. Ett flertal sådana fenomen uppträdde.
Jag stod bredvid kapten och andre styrman på kommandodäck, när chefskocken, som var kines kom skyndande med andan i halsen och bugade sig för kapten och flämtar fram tsunami, tsunami.
Kaptenen var inte dummare än han visste vad en tsunami var, men han hade aldrig upplevt en sådan flodvåg. Han hade hört många skräckhistorier om jättevågor som vräker sig över låglänta kuster och ställer till med ohyggliga skador. De raderar ut hela byar och dränker hundratals människor. Det, plus min vidskeplighet, gjorde nog att han började bli tveksam och vände sig till mig och ställde frågan om jag förut hade fått någon uppenbarelse och den sedan slagit in. I ärlighetens namn svarade jag att det var första gången. Däremot förklarade jag för honom att den starka känslan av något jag inte kunde fastställa och som jag hade haft i flera dagar, blivit ännu starkare.
Jag var rädd för att det skulle bli svårt att evakuera 150 man i sådan terräng och att kunna försvara en sådan åtgärd bara för att den galne svensken hörde röster. Däremot, som kaptenen menade när han skällde ut mig, så fanns det många vidskepliga sjömän och blev det tal om tsunami så lyssnade även den dummaste och hela besättningen skulle förstå efter kinesens rädsla att nu var det fara åfärde.
Klockan 21 var vi alla på stranden och påbörjade uppstigningen. Trots mörkret tog vi oss upp utan missöden och samlades utanför grottingången. De första facklorna tändes och skeppsprästen som fann ett tillfälle att be en bön och välsigna besättningen som nu hade blivit mycket oroliga när de hörde mullret som utan avbrott fortplantade sig över oceanen.
Innan det ljusnade och klockan var c:a 05 den 27 augusti hördes en fruktansvärd knall, som en timme senare följdes av ytterligare en. Ett nytt muller, det starkaste vi upplevt kom klockan 10, konstaterade jag efter att sett på min kronometer. Den var så kraftig att det skakade lite i berget och de som inte lämnat grottan vid de tidigare utbrotten skyndade sig ut för att inte bli fast inne i grottan om den skulle störta samman.
Hela besättningen stod och tittade ner på skeppet som låg rofullt i bukten under oss.
Jag tittade på klockan som visade 10 och 40.
Jag stod och tittade på molnet som hade växt ofantligt stort. Så såg det ut om hela horisonten exploderade. Helt ofattbart. Berget under oss skalv. Paniken var inte långt borta. Många föll på knä och bad tillsammans med prästen och trodde att det var jordens undergång. Så kom ljudet. Jag har aldrig deltagit i krig, men jag kan föreställa mig hur det hörs när man står intill ett 50 - tal kanoner som avlossar en salva samtidigt.
Det skulle bli värre.

Det såg ut som om det svarta molnet var på väg mot oss.
Någon eller några ropade.
Se på fartyget.
Allas blickar vändes ditåt och vad fick vi uppleva?
Jo, vattnet under fullriggaren sjönk undan och den blev stående på den torrlagda bottnen, med masterna rakt upp för att sedan kantra över och bli liggande på styrbordssidan. Femton famnar vatten var borta.
Jag tittade på kaptenen som var alldeles grå i det väderbitna ansiktet.
Herre gud, förbarma dig över oss. Han förstod till fullo vad som komma skulle. Det var inte bara han som förstod att en tsunami var på väg mot ön.
Många kastade sig på marken och skrek för full hals, medan andra sprang in i grottan, som var min tanke eftersom rösten hade sagt mig det, men det var helt omöjligt att slita sig från det enorma skådespel som naturkrafterna bjöd på.
Så kom den då, vågen. Den var enorm. Man fick tvinga sig till att tänka; vi står 300 meter upp, den kan inte nå oss.
Många sprang sin väg, bort från den djävulska synen.
Vattenmuren kom närmare och närmare.
Vattnet hade börjat stiga lite under fullriggaren.
Skeppet kommer att bli vrak stönade kaptenen som nu var kritvit under solbrännan.
Vågen dundrade in i bukten med en skumkam på toppen och föste före sig enorma mängde pimpsten. Vattnet lyfte klipperskeppet som om det vore ett äggskal.
Herre Gud. Undslapp det mig när skeppet verkade komma upp till oss. Skummet yrde när jättevågen slog in i bergväggen under oss, med ett ohyggligt dån och vattenkaskaden nådde nästan upp till oss.
När vattnet dragit sig tillbaks såg vi fullriggaren, eller spillrorna efter den, drygt 200 meter under oss.
Det kom ännu en tsunami, men inte av den enorma storlek som den första.

Blev du inte tillsagd att vi skulle förskansa oss till grottan frågade kapten mig, alldeles nedbruten. Jovisst svarade jag och spanade norrut mot molnet. Först då blev jag medveten om att askmolnet, (som vi nu var helt på det klara med att det var), hade närmat sig oroväckande snabbt och blev också medveten om att temperaturen stigit några grader. Först tsunamin sedan het vulkanaska. Gud förbarme oss.
Jag skyndade mig bort till den plats där vi vilat oss första gången vi var uppe. Där hade segelduken som vi garderat oss med som regnskydd, blivit kvar.
När jag kom tillbaks till grottöppningen var samtliga inne. Jag förnam lukten av svavel och upptäckte att askmolnet var strax utanför ön.
Vi hjälptes åt att täcka ingången med segelduken genom att fästa den i småträd som växte runt om grottöppningen. Endast en flik nere i ena hörnet blev inte fäst utifrån, utan där kröp vi in och fäste resten inifrån. Sedan blev det kolmörkt.


Tre år senare.

Varje dag i tre års tid stod en utkik på en uppbyggd träplattform på öns högsta punkt som var belägen några hundra meter från grottan. Varje natt tändes ett bål för att förhoppningsvis något fartyg skulle upptäcka skenet.
Efter någon tid när chocken gett med sig, infördes i stort sett samma rutiner som om vi varit ombord på skeppet. Loggbok fördes.

Under dessa år hade vi sakta men säkert anpassat sig till de rådande omständigheterna. Maten var inga problem, den fanns i överflöd. Fisken var den övervägande kosten, för att inte tala om de röda jättekrabborna. Det hade visat sig tidigt att grottgången var bebodd av dessa landlevande djur och när den kinesiska kocken fick syn på dessa lagade han till krabbrätter av olika de slag. Kokosnötter var också en tillgång. Men det var fisken som var basnäringen. Från klipporna i bukten kastades det ut nät och männen gjorde stora fångster som biologen förtecknade. Denne av någon tyckte sig ha hamnat i paradiset. Otaliga var hans vandringar över stort sett hela ön. Han lyckades lokalisera en slags ätbar rot, som han påstod att de kunde jämföras med potatis. Hans herbarium rymde flera arter av växter som han menade på att ingen i Europa skådat. Denne blomsterälskare var en skicklig tecknare och gjorde noggranna skisser över det mesta när det gällde djur och växtvärlden samt den marina.
Några större fyrfota djur sågs aldrig till, men fåglar däremot var det gott om, särskilt fregattfåglarna.
Om det var några som blev kända med ön var det biologen och jag. Han ville ständigt ha mig som följeslagare. Den första tiden, när allting var så overkligt, tycktes han ha ett stort behov av att samtala med mig om mina föraningar och skrev ner det jag berättade.

Efter några dagar, när askmolnet försvunnit gjorde vi en nedstigning till vraket som var total- havererat, som vi redan konstaterat uppifrån krönet. Det var en beklämmande syn att se det vackra fartyget i spillror. En stor mängd träd låg jämnade med marken av fullriggarens tyngd. Styrbords låring – vraket lutade starkt åt babord - var helt borta så man såg in i röran av ullbalar, tågvirke och all sköns bråte. Av riggen fanns bara en mast kvar och den var knäckt, de revade seglen låg spridda över ett stort område. Det var med andra ord en djävulsk villervalla.
Innan skeppsprästen höll en predikan började han leta efter sina kommunionskärl som han i brådskan glömt – hur han nu kunde det – men till sin stora glädje hittade han dem i sin hytt som otroligt nog var i stort sett oskadad. Pastorn utbrast; Gud är med oss, tack och lov. Kaptenens hytt var också i skapligt skick. Men han hade inte lämnat kvar något av värde.
Befälen hade en överläggning och kom fram till att försöka på något sätt laga och lappa skrovet så att det var möjligt att eventuellt, om inte annat, kunna använda det som förläggning. En viss tvekan blev det i besättningen som menade på att det kan komma ytterligare tsunami.

De följande månaderna var det fantastiskt vackra solnedgångar. Hela himlen sprakade i alla regnbågens färger. Det var inte svårt att förstå vad dessa himlafenomen berodde på.

I besättningen ingick en spanjor som var en framstående sångare och försångare vid de olika arbetsmomenten på fartyget. När han hade utkikspasset kunde vi höra hans klara tenorstämma långliga vägar. Hans repertoar på engelska och amerikanska sjömansvisor var diger. Mina favoriter var Rolling Home och Whisky för min Jonny.
Den förstnämnda brukade sjungas när vi var om på fartygen och halade in ankaret.

Vi klarade oss från allvarligare sjukdomar, men ändå decimerades skaran. Skeppsdoktorn kunde inte rädda alla som insjuknade och några olyckor inträffade när männen klättrade runt i vraket för att i möjligaste mån ta vara på allt av värde. Två jungmän omkom när de skulle plocka ägg i ett albatrossbo i branterna. Ungarna skulle ha lyssnat på oss äldre och gett fan i att röva ägg i ett albatrossrede, muttrades det bland manskapet. Det var ju allmänt känt att James Cook blev mördad på grund av att han kvällen före ätit albatross.
Ett fall av rödsot konstaterades, men spred sig inte. Allt som allt dog 15 man.

I juli 1886 på förmiddagen hördes ett vrål från utkiken. Skepp ohoj!
Jag och botanikern hade inte hunnit lämna vår förläggning som på dessa år gjorts bekväm och ombonad.
Det var inte tu tal om saken. Skeppet hade kurs mot ön. Folket jublade och dansade runt och omfamnade varandra till höger och vänster. Många grät av lycka. Tre år på en obebodd ö hade satt sina spår.

Utkiken rapporterade till kaptenen. Kapten, fartygets namn är HMS Flying Fich.
Nu var det kaptenens tur att åkalla skaparnas namn.
Är det rätt uppfattat, sa du Flying Fich. Under de tre åren hade den hårda disciplinen som rådde ombord både på örlogsskeppen och inom handelsflottan avmattats väsentligt.
Ja kapten blev svaret. Titta själv.
Befälhavaren klev upp på den uppbyggda utkiken. Han sa inget på en lång stund. Sedan vänder han sig om.
Mitt herrskap, vi kommer att få besök av min vän kapten Maclear.

Ur flaggkistan hämtades flaggan som hissades i gösstaken som monterats upp på utkikstornet och samtliga mannar och befäl sjöng den engelska nationalsången.



Jag lade ifrån mig pappersbunten och undersökte kistan ytterligare.
Där fanns ett långsmalt fack med lock som jag öppnade. Där låg en pappersrulle som visade sig vara flera ark. Det var illustrationer. Vraket var mycket verklighetstroget där det låg på sin hylla. Teckningen med Fregattfågelns flykt över branterna visade att konstnären varit mycket skicklig. Jättekrabban var också avtecknad.
I ett litet fack låg ett etui, som jag öppnade och inuti låg en medalj.
Eftersom jag nu läst Antons historia så tog jag för givet att det var ett engelskt förtjänsttecken.
Framsidans bild föreställde ett fartyg och runt om stod: Honourable East India Company.
På baksidan var en tsunamivåg avbildad samt ett datum och årtal 27 aug. 1883.
I samma fack låg ytterligare ett papper som var hopvikt.
Brevhuvudet var magnifikt med engelska hovets emblem.
Där stod även.
Förenade konungariket Storbritannien och Irland
Viktoria I


Läs om Krakataus utbrott 1883
Wikipedia åskådliggör katastrofen.

Läs även om Julön.

För säkerhets skull

Mormodern kommer in på toaletten och där sitter barnbarnet med samtliga bordsknivar utlagda på mattan.
Mormodern frågar förvånat.
"Varför har du alla bordknivarna med dej på toaletten?"
Barnet svarar irriterat.
"Jag vill vara ifred"

Upphovet till detta resoluta förfarande var att barnet hade låst in sig dagen före på toaletten och inte velat öppna. Hennes mor hade då tagit en bordskniv som hon öppnade låset med.

Läsvärd bok

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
av
Jonas Jonasson

Snacka om skrönor. Den här boken är full av helt otroliga historier.

stark medicin

Att få "tennis arm" är som att klassas som en "enarmad bandit". Men för att råda bot på denna olägenhet, så använder jag Tigerbalsam, som ger snabb lindring.

En liten pojk 8-10 år, kom med ett utlåtande om denna balsam.
"Den är bra för gamla tanter och farbröder, som har blivit rynkiga. Använder de denna balsam så försvinner rynkorna, för att mosad tiger är starka grejer."

Det där med tiden

När man blir äldre, sådär runt 70, går tiden fortare, medan vi går saktare.

Uppe med Tuppen

Svart och vitt

För några år sedan hade Lasse Åberg en utställning, serietidningarna 100 år.
Han kontaktade Ulf "Skutt" Nylén, från Utgård i Kville socken, som hade en motorcykel med seriefiguren Skutt målad på tanken. Motorcykeln skulle passa bra som kuriosa.
De två träffades och tog en fika tillsammans. Lasse var klädd i svart och med tinningarnas gråa charm. De satte sig på uteserveringen och efter en stund kom det fram två killar i 10 års åldern. Pojkarna hejade lite försiktigt.
"Du" sa den ene grabben och tittade på Lasse Åberg som artigt hejade på dem.
"Du, ja har en film hemma med dej".
"Säger du det, det var ju trevligt".
"Ja, men den är i färg".

Hopp från däck

En glimrande balans vid uthoppet.

Klicka på kortet för större bild

Lycklig landning

Mottager publikens jubel och domarsiffrorna 18,5 19,0 19,0

Islycktan

Ett stämningsfullt kort

Mysterium

Mina sökpinnar är fantastiska.
Förra veckan sökte jag efter mina antekningsböcker där jag har väderuppgifter sedan 1975, men de var spårlöst försvunna.
Jag provade då med pinnarna, som är vinklade och av metall. Helt riktigt, jag hittade böckerna.

Min frus arvegods, en käpp med silverkrycka som var en 50-års present till hennes farfar, hade spårlöst försvunnit.
Det var till att ta fram pinnarna. de pekade mot ett bestämt mål, rakt in i ett stort linneskåp. Inne i skåpet kunde den inte få plats, så jag tittade bakom skåpet. Bingo. Där hängde den.

Jag vill påstå att jag kan till 80% finna saker som försvunnit.

Vägbeskrivning

Tanumsveterinären Andersson hade verkligen humor. Vid ett tillfälle berättade han följande historia..
En påringning till honom kunde låta så här.
”Andersson”
”Ä dä han själv?”
”Ja det är han själv”
”Dä ä så atte jä har e syg ku, om han velle väre så snäll å komme hitt?”
”Ja, naturligtvis. Var bor Ni?”
”Jä bor i Lur. Om han kör mod Lurs körka sö tar han å tä höger ve dä andre mjölkbolet etter Törröms krysset.”
”Det var ju en bra vägbeskrivning”
Andersson körde efter anvisningen och tog av till höger vid andra mjölkbordet efter Torims krysset och upp till gården, men där fanns ingen ko som var sjuk.
Han fortsatte till nästa bord och svängde upp där. Jo, där var den sjuka kon.
”Du sade ju att jag skulle svänga upp vid andra mjölkbordet, men det är ju det tredje?”
”Nja, dom ve förste mjölkebolet har ente lämna noggen mjölk på länge, ved han.”