En berättelse om händelser som utspelat sig i TIF:s 75-åriga historia är hart när omöjligt att tillmötesgå alla som deltagit som idrotssmän/-damer, publik mm, under alla dessa år. Varför skrev han inte om den episoden? Eller: det stämmer inte.
Tyvärr försvann en stor del av föreningens arkiv i en brand på 1960-talet.
Jag har utgått från dokument, hörsägen och vad jag minns under min tid i föreningen.
Starten:
Den första föreningen kallades Hedningarna, där Hans Rydbo var en drivande kraft.
Tanumshede FF bildades 1928
Tanumshedes IF 1935.
Tanumshede skolidrottsförening bildades 1942.
Samma år bildades friidrottssektionen, med Gunnar Nilsson som initiativtagare.
Framstående friidrottare på -40 och -50 talen var Mårten och Rune Andersson från Gerum.
Skidsektionen var mycket aktiv, med åkare som: John och Erik Långström. John hade legat vid en jägarpluton vid Riksgränsen under beredskapen och där lärt sig åka skidor.
Uppgifter sedan 1940 visar att det var stor aktivitet inom föreningen.
Klubben hade flera sektioner: Fotboll-gång-cykel-friidrott-skidor-orientering och simsektion.
Stora riksmarschen gick av stapeln den 28 april och 5 maj, 1940, anordnad av Svenska Gångförbundet och Stockholms-Tidning. Deltagarna skulle gå ett mil på en tid som var väl tilltagen, för att få riks-marschmärket. Det var en kampanj i folkhälsans tecken. Svenskarna skulle bli ”A-människor”. Folk gick man ur huse.
Fotbollsföreningarna hade stora problem i början av 40-talet. Det framgår tydligt i en skrivelse från Svenska Fotbollsförbundet.
Till Svenska fotbollsföreningar
Tillgången i marknaden på fotbollar har på senaste tiden minskats väsentligt.
Det blir för var dag som går allt svårare att få inköpa bollar. Detta är en följd av den alltmer kännbara bristen på råmaterial.
Med anledning härav vill Svenska Fotbollsförbundet fästa föreningarnas uppmärksamhet på nödvän-digheten utav att iakttaga allra största sparsamhet med innehav av fotbollar och att använda de gamla, begagnade bollarna i betydligt större utsträckning än hittills. Trasiga bollar bör ej kasseras, utan tvärt om repareras, såvida detta ligger inom möjligheternas ram.
Råsunda i juli 1941
Svenska Fotbollsförbundet
Elof Ericsson
Klubben hade stora bekymmer, inte bara att det var ont om bollar, utan däck till cyklarna var också ett problem. Att många män låg inkallade visade sig också ställa till bekymmer.
De hemmavarande ledarna tycktes tappa sugen.
Från vänster stående:
Gösta Karlsson, Erik Listad, Erik Långström, Eskil Olsson, Stig Andersson, Evald Josefsson.
Knästående från vänster:
Lennart Hansson, Gunnar Kristensson, John Långström, Ivan Olsson, Sven Olsson (Oppenstam)
Planen
Fotbollsplanen hade samma läge som Hedevallen har (när Hedevallen fick sitt namn, vet jag inte) i dag. C:a 80 x 40 m, med en lutning på 1,80 m.
(Den kan liknas vid Häggvalls fotbollsplan, där vi spelade en match någon gång på 60-talet. Lade man sig ner vid övre målet kunde man skönja ribban på nedre.)
När klubben ansökte om pengar hos kommunen för att förbättra planen, var det en politiker som me-nade på att: ”Skam till spelare om de inte kan hoppa över tuvorna”
Vid invigningen av fotbollsplanen 1948 uppvisningshoppade ”Gammeltorparn”, Bertil Gustavsson från Osby, som var svensk mästare i stavhopp, 1940, 4 m och 1941, 4,10 m.
Att vara barn vars föräldrar inte var så begeistrade av att fotbollsmatcherna spelades på söndagarna, var inte lätt. Mina äldre bröder gick ut utan att ta på sig ytterkläder och sprang över berget och bort till fotbollsplan. Att de fick ovett när de kom hem , fick de stå ut med bara de fick se fotbollsmatchen.
Träningen
I slutet av 40-talet gick Erik Långström en tränarkurs på Bosön. Samtidigt hade Sven Kaltenbach (Karlsson) kommit hem från sin militärtjänst i Nora, som då spelade i division 2.
Då började den rationella träningen och pojklaget bildades.
Innan Tanums IF startade pojklaget fick ungdomarna hålla till på ”Backarna”.
Efter bildandet tränade laget på ”Mon” (Bygdegårdens parkering). Även A -och B lag, mins jag, tränade där, för att inte slita ner gräset på Hedevallen i onödan.
Vid ett tillfälle när vi tränade där, det bör varit på hösten eftersom det blev skymning. Jag hade bollen och plötsligt blev jag resolut tacklad och utan att titta efter vem det var tänkte jag, jaha, nu har Åke Lind kommit. Han brukade komma lite senare eftersom han skulle mjölka innan han kom till träningen.
En anekdot rörande pojkfotboll.
”Hedeongane” hade fått ihop ett lag som skulle möta ungdomar från Ryk. Det blev ett mixat lag, killar och tjejer. Den spelades på ett gärde där man satt upp ett par provisoriska mål. Matchen dömdes av Ferdinand i Kyrkoryk. När spelet hade pågått en stund blåste han helt omotiverat av matchen och myndigt visade ut Anna-Britta Brorsson (Andersson), som stod helt frågande och undrade varför? ”Du är för bra”
Omklädningsrum/Klubbstuga
Något omklädningsrum eller klubbhus fanns inte. Klubbhuset bör ha byggts omkring 1957-58. ”Körles Tivolis” skjutbana användes för omklädning. (Körles tivoli kallade man festplatsen som låg strax intill Hedevallen, på andra sidan allén). Ville man tvätta sig fick man göra det vid Gästis brunn som låg strax intill Sixten och Sivs villa. En skrubb under en trappa i Nedre Gästis (Forsbergsgården/Vandrarhemmet) fick fungera som materialbod. Materialförvaltare valdes på årsmötet vilket innebar att ta hand om tröjor och byxor och för att inte förglömma stumporna som behövdes stoppas efter tvätt.
Min bror Sven hade den uppgiften något år och vår mor stoppade strumpor samtidigt som hon satt och tog upp betalning för bastubad i badstugan.
Klubbdräkten 1940 var röd tröja och svarta byxor. Det visar en laguppställning från den 26 maj 1940.
Arrangerande förening Tanumshede Idrottsförening
Motståndare Fjällbacka Idrottsförening
Domare Gunnar Andersson
Resultat 3-3 Halvtid 3-1
Målvakt Sven Karlsson (Kaltenbach)
Höger back Asbjörn Holmgren
Vänster back Erik Hansson
Höger halv Axel Hallsten
Center halv Erik Långström
Vänster halv Gunnar Nilsson
Höger ytter Harry Lundqvist
Höger inner Evald Josefsson
Center forward Nils Källgren
Vänster inner Gunnar Karlsson
Vänster ytter Vendel Berg
Biljettpriser 0,50 kr – 0,25 kr
Publik antal 80
Bruttoinkomst 37 kr
Min första match var på Rabbalshedes marknadsplats, jag var nog åtta år och skulle spela högerytter. Ingen hade lärt mig hur jag skulle spela, utan fick den uppfattningen att jag skulle markera Rabbalshedes vänsterytter, som var några år äldre, och gick under öknamnet ”Hästen”. Jag rörde inte bollen under hela matchen, bara sprang bredvid, eller långt efter, ”Hästen”.
När vi nu kom under Erik Långströms träning blev det annorlunda. Vi fick från grunden lära oss grunderna som behövs för att spela fotboll. En skola som på sikt visade sig vara givande. Erik förespråkade det eleganta uppträdet på en fotbollsplan, som satte prägel på oss pojklagsspelare, vi var ju formbara.
Efter Erik tog Yngve Jonvik över träningssysslan. Pojklaget vann serien många år i rad.
Uttagningen av laget var lagledarens uppgift. Erik höll oss ofta på halster. Vi fick springa till anslagstavlan på Forsbergshuset för och se om man var uttagen.
A och B- lagen tror jag hade en uttagningskommittén bestående av tre man.
Det var inte alltid så lätt att sitta med i den kommittén, det fick Per Aronsson erfara. Han berättade för mig att Evald Josefsson inte blev uttagen till en match. Några månader senare kommer Evald och frågar. ”Skall du följa med till Statt i Strömstad? Jag bjuder.” Naturligtvis tackade jag inte nej till en sådan inbjudan.
Efteråt ångrade jag djupt att jag följde med, för när vi väl kom dit började Evald fråga ut mig varför han hade blivit petad i den matchen och så höll han på hela tiden. Han hade sina egenheter den gode Evald.
Pojkcupen 1954
Kvartsfinalen:
Av någon anledning hade Sören Sörensson missat taxin som vi andra åkte i. Han kom i sista stund ut till Smögen tillsammans med Yngve Jonvik som skjutsade ut honom på motorcykel. ( Yngve blev förkyld och fick ligga i tre dagar efter den resan ).Vi vann vill jag minnas med 1-0 och målgörare var just Sören, och därmed var vi i Bohusläningen och Bohusläns FF:s pojkcups semifinal.
Vi hade gått till semifinal några gånger tidigare, men alltid stupat på Kungshams pojklag. Men 1954 mötte vi Brastads IF i semifinalen och vann med hela 3-1. Sören Sörensson gjorde alla målen.
Finalen spelades på Rimnervallen söndagen den 3 oktober 1954 och vi förlorade med 0-4. Jag mins att fotbollsplan var väldigt stor 110 x 60 m och att vi hade stora bekymmer med att nå deras mål.
1959 var ett år då Tanums IF vann allt som kunde vinnas.
Majbollen
DM
Serien
Majbollen. Det gick ut på att få bästa möjliga målkvot under maj månad. Alla fotbollslag i Bohuslän deltog.
Vi hade vunnit alla matcher utan ett enda baklängesmål, fram till sista matchen som var mot, jag tror Häggvall som vi mötte på Brastads plan och de lyckades få in en boll bakom Daniel Johannesson, som var en glimrande målvakt.
Ledningen var stor, 10-1 och det fanns två i kedjan som inte hade lagt mål och det var vänsteryttern, Bo Nilsson (Sapallo, namnet användes i något år, naturligtvis var det en influens från VM 1958) och Rolf Sörensson. I slutet av matchen kom det en lyra mot motståndarnas mål. Bollen gick över mig men eftersom Bo stod närmare målet än jag, ropade jag till honom ”skalla”. Emellertid gick bollen över honom också fast han hoppade upp för att nå den. När Bo kom ner efter sitt upphopp satte han sig på ändan vänd mot målet. Vart tog bollen vägen? Jo, den träffade ribban och studsade ner mot Bo som satt och skallade in bollen, 11-1. kommentar från Bo, ”nu skallade jag” .
Den andra var alltså Rolf, han som senare skulle vinna skytteligan. I den aktuella matchen hade det gott troll i. Hur han än försökte så blev det inget mål. Så äntligen fick han chansen, det blev straff. Den kan du lägga Rolf, så får du gjort ett du också. Rolf gick från plan den gången utan att göra något mål, för han brände straffen.
Eftersom vi vann med 11-1 räknades baklängesmålet bort och vi höll nollan i samtliga matcher. Vi skrev våra autografer på bollen som förvarades i klubbhuset.
Nedan, laget som vann Lilla Dm i Stenungsund 1959
Dubbelklicka på kortet för att få det större
Vann Norra Bohusserien.
Rolf Sörensson vann skytteligan (inom klubben) med sina 17 mål.
Hedevallen har byggds om några gånger och då har det ordnats provisoriska platser.
Den första var vad jag minns där Extrafilm nu ligger.
Den andra låg på gärdet till vänster i backen mot Tanums station nere vid svackan före He`ane.
På den plan, som hade en naturlig läktare i form av bergskullen, hände en olycka vars utgång kunde blivit fruktansvärd.
Tanums IF hade en nickspecialist i Sture Larsson. Han var inte lång men hade en fantastisk snärt när han mötte bollen med pannan. Han hade även en skjutförmåga utöver det vanliga. Det var inte något ”annonserade” om att skott kommer, utan han sköt i steget. En mycket skicklig spelare.
Malmön gästade Tanum i en seriematch. Sture gick upp för att skalla. En av öborna försökte också nå bollen men olyckan var framme och Sture som blev överraskad kunde inte hålla tillbaks skallningen utan träffade den andres kindben. Malmönbon överlevde till all lycka.
Sture sa till mig en gång att efter det tillbudet blev han rädd i nickdueller. Tacka för det. Han flyttade till Uddevalla där han spelade i Oddevold.
Provisorisk plan var det också där ishockeyrinken nu ligger. Där spelades matcherna under en tid när fotbollssäsongen lades om (1956-1958?) Från att spelat höst och vår, startade den s.k ”Mammutserien”, där det spelades Höst-Vår-Höst, alltså en och en halv säsong. Efter den blev det vår och höst säsong.
Som tidigare nämnts blev Sören Sörensson skjutsad av Yngve Jonvik till Smögen, jag skall förstås vara värre. 1959 kom min bror Uno till Ringenäs, militärlägret utanför Halmstad, på motorcykel en lördagsförmiddag, för på söndagen skulle Hedevallen invigas och jag skulle vara med. Vi mötte Kungshamn och Ingvar Rydell och Willys Karlsson förstärkte vårt lag. Vi förlorade med 3-2 och jag hade lyckan att göra båda målen.
Jag kostade på mig ett par Pumaskor med skruvdobbar och ett fantastiskt smidigt läder, som kostade 90 kr. Det var stora pengar i början av 60 – talet. Första gången jag använde dem var på Rabbalshede fotbollsplan. När de andra i laget såg mina nya skor häcklade de mig. ”Med dom långa dobbarna kommer du inte ur fläcken.” Jag var den ende som stod på benen, alla de andra, både Tanum och Rabbalshede spelarna låg mest i gräset. Det var såphalt.
Av förståeliga skäl kan jag i stort sett bara nämna de jag spelade tillsammans med i A-laget.
Daniel Johannesson, en mycket duktig målvakt. Sexton år när han debuterade i A-laget. Han som aldrig bar sin väska till Hedevallen. Småpojkarna stod i kö för att få bära den.
Bländande tekniker som Bror Eriksson, Gunnar ”Låda” Bäckevik och Nisse Nilsson
Leif Brorsson tyckte det var roligt att dribbla av motspelarna i sin vänsterbacks position.
Den tunge och långe Bengt Karlsson som var tacksam att lobba in bollar till när han befann sig i straffområdet. Han var inte lätt att flytta på.
Slitvargarna Åke och Göran Lind.
Sören Sörensson som blev min kompis i radarparet. Jag visste alltid var Sören var om vi närmade oss motståndarmålet.
Den snabbaste medspelare jag träffat på var Lennart Westman. Fick han bara bollar att löpa på så hade vänsterbackarna inte en chans.
Rolf Sörensson skulle jag inte vilja springa på. Jag gjorde det på en träning, så jag vet hur det kändes.
Bo ”Pall” var nog den ende av oss som kunde skjuta lika bra med båda fötterna. Med den förmågan var han mycket bra även på träningar. Han lade inlägg från både höger och vänsterkanten som vi mötte oftast på volley. Bo var en tillgång även på det mentala planet, han hade humor.
Vid en vänskapsmatch i Mellerud, hade vi stora problem att göra mål fast vi hade ett visst övertag. Vi sköt gång på gång men bollarna gick utanför och över eller så räddade målvakten. ”Ingen fara” sa deras centerhalv, ”Det är bara bakåtpassningar” sarkasmen dröp. Långt om länge fick vi gjort ett mål och då kom det ifrån Bo ”Det var en jävla bra bakåtpassning”.
Bo blev domare och gick också på linjen vid matcher där det fordrades domarkort. Vid en match i Grebbestad där han var linjedomare var det en kille som ständigt hamnade i offsideläge och Bo vinkade. Till slut blev spelaren förbannad och sade till honom. ”Jag tycker du skall skaffa dig glasögon så att du ser att jag inte är offside.” Svaret blev. ”Jag tycker att du skall skaffa dig ett par så att du ser att jag har glasögon”
Jag vet inte om jag kan ge rättvisa åt den händelsen som utspelade sig på Rimnersvallen när Tanum mötte Svane, i skrift, men jag skall försöka.
Vi hade fått en indirekt frispark strax utanför och till vänster om straffområdet. Svane hade ställt upp sin mur och Tanumspelarna hade radat upp sig till höger om bollen. Göran Lind petade bollen till mej. Jag hade bestämt mej att försöka skjuta genom Svanes mur. Det var inget fel på styrkan i skottet men riktningen. Längst ut i tanumsmuren stod Kurt Svedberg, som undrade var bollen tog vägen och därför lutade sig fram för att se bättre. Bollen träffade hans panna och gick bakom svanemuren och in vid målvaktens högra stolprot. Suveränt. Något man aldrig glömmer
En midsommardag spelade vi en vänskapsmatch på Hedevallen. Det var mycket varmt. Föreningen hade ställt till fest i två dagar, så bakom nedre målet var det olika stånd uppsatta (träställningar med presenningar).
Vi anföll mot det övre målet och jag hade kommit in i straffområdet och var beredd på ett inlägg. Bollen kom i en lyra och jag hoppade upp för att skalla den mot målet. Till min förvåning kom inte bollen ner utan steg rakt upp i luften. Jag tittade ut på högerkanten och såg då Bror krypa ihop och kläderna fladdrande. Det var en stark virvelvind som vi hade råkat hamna i. Den fortsatte sedan över hela planen och in i tältställningarna där den raserade minst ett stånd innan den dog ut.
Sture Bergstedt stod i mål för Tanum. En lugn och sansad person, som aldrig förivrade sig. Vid en match hade en åskådare med sig transistorradio till Hedevallen. Han satt strax bakom Stures högra stolpe och lyssnade på ett referat. Eftersom Tanum låg i anfall gick Sture bort till stolpen för att lyssna och märkte inte att spelet vände. En motståndare ser honom stå okoncentrerad och slår på en lyra. ”Sture, Sture” vrålade medspelare och publik. Då vaknade han till liv men han inte fram för att fånga bollen.
Tanums IF vann något överraskande jumbofinalen mot Slättens IK på Gullmarsvallen med 2-1 (1-1). Resultatet får anses vara rättvist. I och med förlusten är Slätten nära nog definitivt klara för norra Bohusserien – endast en mindre ”jordbävning” i Bohusseriens bottenstrid skulle kunna rädda rödvitt från degradering.
Sölve
Tyvärr försvann en stor del av föreningens arkiv i en brand på 1960-talet.
Jag har utgått från dokument, hörsägen och vad jag minns under min tid i föreningen.
Starten:
Den första föreningen kallades Hedningarna, där Hans Rydbo var en drivande kraft.
Tanumshede FF bildades 1928
Tanumshedes IF 1935.
Tanumshede skolidrottsförening bildades 1942.
Samma år bildades friidrottssektionen, med Gunnar Nilsson som initiativtagare.
Framstående friidrottare på -40 och -50 talen var Mårten och Rune Andersson från Gerum.
Skidsektionen var mycket aktiv, med åkare som: John och Erik Långström. John hade legat vid en jägarpluton vid Riksgränsen under beredskapen och där lärt sig åka skidor.
Uppgifter sedan 1940 visar att det var stor aktivitet inom föreningen.
Klubben hade flera sektioner: Fotboll-gång-cykel-friidrott-skidor-orientering och simsektion.
Stora riksmarschen gick av stapeln den 28 april och 5 maj, 1940, anordnad av Svenska Gångförbundet och Stockholms-Tidning. Deltagarna skulle gå ett mil på en tid som var väl tilltagen, för att få riks-marschmärket. Det var en kampanj i folkhälsans tecken. Svenskarna skulle bli ”A-människor”. Folk gick man ur huse.
Fotbollsföreningarna hade stora problem i början av 40-talet. Det framgår tydligt i en skrivelse från Svenska Fotbollsförbundet.
Till Svenska fotbollsföreningar
Tillgången i marknaden på fotbollar har på senaste tiden minskats väsentligt.
Det blir för var dag som går allt svårare att få inköpa bollar. Detta är en följd av den alltmer kännbara bristen på råmaterial.
Med anledning härav vill Svenska Fotbollsförbundet fästa föreningarnas uppmärksamhet på nödvän-digheten utav att iakttaga allra största sparsamhet med innehav av fotbollar och att använda de gamla, begagnade bollarna i betydligt större utsträckning än hittills. Trasiga bollar bör ej kasseras, utan tvärt om repareras, såvida detta ligger inom möjligheternas ram.
Råsunda i juli 1941
Svenska Fotbollsförbundet
Elof Ericsson
Klubben hade stora bekymmer, inte bara att det var ont om bollar, utan däck till cyklarna var också ett problem. Att många män låg inkallade visade sig också ställa till bekymmer.
De hemmavarande ledarna tycktes tappa sugen.
Tanums IF:s Bohusserielag hösten 1945
Från vänster stående:
Gösta Karlsson, Erik Listad, Erik Långström, Eskil Olsson, Stig Andersson, Evald Josefsson.
Knästående från vänster:
Lennart Hansson, Gunnar Kristensson, John Långström, Ivan Olsson, Sven Olsson (Oppenstam)
Planen
Fotbollsplanen hade samma läge som Hedevallen har (när Hedevallen fick sitt namn, vet jag inte) i dag. C:a 80 x 40 m, med en lutning på 1,80 m.
(Den kan liknas vid Häggvalls fotbollsplan, där vi spelade en match någon gång på 60-talet. Lade man sig ner vid övre målet kunde man skönja ribban på nedre.)
När klubben ansökte om pengar hos kommunen för att förbättra planen, var det en politiker som me-nade på att: ”Skam till spelare om de inte kan hoppa över tuvorna”
Vid invigningen av fotbollsplanen 1948 uppvisningshoppade ”Gammeltorparn”, Bertil Gustavsson från Osby, som var svensk mästare i stavhopp, 1940, 4 m och 1941, 4,10 m.
Att vara barn vars föräldrar inte var så begeistrade av att fotbollsmatcherna spelades på söndagarna, var inte lätt. Mina äldre bröder gick ut utan att ta på sig ytterkläder och sprang över berget och bort till fotbollsplan. Att de fick ovett när de kom hem , fick de stå ut med bara de fick se fotbollsmatchen.
Träningen
I slutet av 40-talet gick Erik Långström en tränarkurs på Bosön. Samtidigt hade Sven Kaltenbach (Karlsson) kommit hem från sin militärtjänst i Nora, som då spelade i division 2.
Då började den rationella träningen och pojklaget bildades.
Innan Tanums IF startade pojklaget fick ungdomarna hålla till på ”Backarna”.
Efter bildandet tränade laget på ”Mon” (Bygdegårdens parkering). Även A -och B lag, mins jag, tränade där, för att inte slita ner gräset på Hedevallen i onödan.
Vid ett tillfälle när vi tränade där, det bör varit på hösten eftersom det blev skymning. Jag hade bollen och plötsligt blev jag resolut tacklad och utan att titta efter vem det var tänkte jag, jaha, nu har Åke Lind kommit. Han brukade komma lite senare eftersom han skulle mjölka innan han kom till träningen.
En anekdot rörande pojkfotboll.
”Hedeongane” hade fått ihop ett lag som skulle möta ungdomar från Ryk. Det blev ett mixat lag, killar och tjejer. Den spelades på ett gärde där man satt upp ett par provisoriska mål. Matchen dömdes av Ferdinand i Kyrkoryk. När spelet hade pågått en stund blåste han helt omotiverat av matchen och myndigt visade ut Anna-Britta Brorsson (Andersson), som stod helt frågande och undrade varför? ”Du är för bra”
Omklädningsrum/Klubbstuga
Något omklädningsrum eller klubbhus fanns inte. Klubbhuset bör ha byggts omkring 1957-58. ”Körles Tivolis” skjutbana användes för omklädning. (Körles tivoli kallade man festplatsen som låg strax intill Hedevallen, på andra sidan allén). Ville man tvätta sig fick man göra det vid Gästis brunn som låg strax intill Sixten och Sivs villa. En skrubb under en trappa i Nedre Gästis (Forsbergsgården/Vandrarhemmet) fick fungera som materialbod. Materialförvaltare valdes på årsmötet vilket innebar att ta hand om tröjor och byxor och för att inte förglömma stumporna som behövdes stoppas efter tvätt.
Min bror Sven hade den uppgiften något år och vår mor stoppade strumpor samtidigt som hon satt och tog upp betalning för bastubad i badstugan.
Klubbdräkten 1940 var röd tröja och svarta byxor. Det visar en laguppställning från den 26 maj 1940.
Arrangerande förening Tanumshede Idrottsförening
Motståndare Fjällbacka Idrottsförening
Domare Gunnar Andersson
Resultat 3-3 Halvtid 3-1
Målvakt Sven Karlsson (Kaltenbach)
Höger back Asbjörn Holmgren
Vänster back Erik Hansson
Höger halv Axel Hallsten
Center halv Erik Långström
Vänster halv Gunnar Nilsson
Höger ytter Harry Lundqvist
Höger inner Evald Josefsson
Center forward Nils Källgren
Vänster inner Gunnar Karlsson
Vänster ytter Vendel Berg
Biljettpriser 0,50 kr – 0,25 kr
Publik antal 80
Bruttoinkomst 37 kr
Min första match var på Rabbalshedes marknadsplats, jag var nog åtta år och skulle spela högerytter. Ingen hade lärt mig hur jag skulle spela, utan fick den uppfattningen att jag skulle markera Rabbalshedes vänsterytter, som var några år äldre, och gick under öknamnet ”Hästen”. Jag rörde inte bollen under hela matchen, bara sprang bredvid, eller långt efter, ”Hästen”.
När vi nu kom under Erik Långströms träning blev det annorlunda. Vi fick från grunden lära oss grunderna som behövs för att spela fotboll. En skola som på sikt visade sig vara givande. Erik förespråkade det eleganta uppträdet på en fotbollsplan, som satte prägel på oss pojklagsspelare, vi var ju formbara.
Efter Erik tog Yngve Jonvik över träningssysslan. Pojklaget vann serien många år i rad.
Uttagningen av laget var lagledarens uppgift. Erik höll oss ofta på halster. Vi fick springa till anslagstavlan på Forsbergshuset för och se om man var uttagen.
A och B- lagen tror jag hade en uttagningskommittén bestående av tre man.
Det var inte alltid så lätt att sitta med i den kommittén, det fick Per Aronsson erfara. Han berättade för mig att Evald Josefsson inte blev uttagen till en match. Några månader senare kommer Evald och frågar. ”Skall du följa med till Statt i Strömstad? Jag bjuder.” Naturligtvis tackade jag inte nej till en sådan inbjudan.
Efteråt ångrade jag djupt att jag följde med, för när vi väl kom dit började Evald fråga ut mig varför han hade blivit petad i den matchen och så höll han på hela tiden. Han hade sina egenheter den gode Evald.
Pojkcupen 1954
Kvartsfinalen:
Av någon anledning hade Sören Sörensson missat taxin som vi andra åkte i. Han kom i sista stund ut till Smögen tillsammans med Yngve Jonvik som skjutsade ut honom på motorcykel. ( Yngve blev förkyld och fick ligga i tre dagar efter den resan ).Vi vann vill jag minnas med 1-0 och målgörare var just Sören, och därmed var vi i Bohusläningen och Bohusläns FF:s pojkcups semifinal.
Vi hade gått till semifinal några gånger tidigare, men alltid stupat på Kungshams pojklag. Men 1954 mötte vi Brastads IF i semifinalen och vann med hela 3-1. Sören Sörensson gjorde alla målen.
Finalen spelades på Rimnervallen söndagen den 3 oktober 1954 och vi förlorade med 0-4. Jag mins att fotbollsplan var väldigt stor 110 x 60 m och att vi hade stora bekymmer med att nå deras mål.
1959 var ett år då Tanums IF vann allt som kunde vinnas.
Majbollen
DM
Serien
Majbollen. Det gick ut på att få bästa möjliga målkvot under maj månad. Alla fotbollslag i Bohuslän deltog.
Vi hade vunnit alla matcher utan ett enda baklängesmål, fram till sista matchen som var mot, jag tror Häggvall som vi mötte på Brastads plan och de lyckades få in en boll bakom Daniel Johannesson, som var en glimrande målvakt.
Ledningen var stor, 10-1 och det fanns två i kedjan som inte hade lagt mål och det var vänsteryttern, Bo Nilsson (Sapallo, namnet användes i något år, naturligtvis var det en influens från VM 1958) och Rolf Sörensson. I slutet av matchen kom det en lyra mot motståndarnas mål. Bollen gick över mig men eftersom Bo stod närmare målet än jag, ropade jag till honom ”skalla”. Emellertid gick bollen över honom också fast han hoppade upp för att nå den. När Bo kom ner efter sitt upphopp satte han sig på ändan vänd mot målet. Vart tog bollen vägen? Jo, den träffade ribban och studsade ner mot Bo som satt och skallade in bollen, 11-1. kommentar från Bo, ”nu skallade jag” .
Den andra var alltså Rolf, han som senare skulle vinna skytteligan. I den aktuella matchen hade det gott troll i. Hur han än försökte så blev det inget mål. Så äntligen fick han chansen, det blev straff. Den kan du lägga Rolf, så får du gjort ett du också. Rolf gick från plan den gången utan att göra något mål, för han brände straffen.
Eftersom vi vann med 11-1 räknades baklängesmålet bort och vi höll nollan i samtliga matcher. Vi skrev våra autografer på bollen som förvarades i klubbhuset.
Nedan, laget som vann Lilla Dm i Stenungsund 1959
 |
| Från vänster, John Långström lagledare, Bror Eriksson hy, Sölve Kaltebach hi , Osvald (Olle) Hansson ch, Rolf Sörensson cf, Gunnar Bäckevik vh, Bo Nilsson vy, Yngve Jonvik tränare, Främre raden, Åke Lind hh, Tord Billenberg hb Daniel Johannesson mv, Leif Brorsson vb, Sören Sörensson vi. |
Vann Norra Bohusserien.
Rolf Sörensson vann skytteligan (inom klubben) med sina 17 mål.
Hedevallen har byggds om några gånger och då har det ordnats provisoriska platser.
Den första var vad jag minns där Extrafilm nu ligger.
Den andra låg på gärdet till vänster i backen mot Tanums station nere vid svackan före He`ane.
På den plan, som hade en naturlig läktare i form av bergskullen, hände en olycka vars utgång kunde blivit fruktansvärd.
Tanums IF hade en nickspecialist i Sture Larsson. Han var inte lång men hade en fantastisk snärt när han mötte bollen med pannan. Han hade även en skjutförmåga utöver det vanliga. Det var inte något ”annonserade” om att skott kommer, utan han sköt i steget. En mycket skicklig spelare.
Malmön gästade Tanum i en seriematch. Sture gick upp för att skalla. En av öborna försökte också nå bollen men olyckan var framme och Sture som blev överraskad kunde inte hålla tillbaks skallningen utan träffade den andres kindben. Malmönbon överlevde till all lycka.
Sture sa till mig en gång att efter det tillbudet blev han rädd i nickdueller. Tacka för det. Han flyttade till Uddevalla där han spelade i Oddevold.
Provisorisk plan var det också där ishockeyrinken nu ligger. Där spelades matcherna under en tid när fotbollssäsongen lades om (1956-1958?) Från att spelat höst och vår, startade den s.k ”Mammutserien”, där det spelades Höst-Vår-Höst, alltså en och en halv säsong. Efter den blev det vår och höst säsong.
Som tidigare nämnts blev Sören Sörensson skjutsad av Yngve Jonvik till Smögen, jag skall förstås vara värre. 1959 kom min bror Uno till Ringenäs, militärlägret utanför Halmstad, på motorcykel en lördagsförmiddag, för på söndagen skulle Hedevallen invigas och jag skulle vara med. Vi mötte Kungshamn och Ingvar Rydell och Willys Karlsson förstärkte vårt lag. Vi förlorade med 3-2 och jag hade lyckan att göra båda målen.
Jag kostade på mig ett par Pumaskor med skruvdobbar och ett fantastiskt smidigt läder, som kostade 90 kr. Det var stora pengar i början av 60 – talet. Första gången jag använde dem var på Rabbalshede fotbollsplan. När de andra i laget såg mina nya skor häcklade de mig. ”Med dom långa dobbarna kommer du inte ur fläcken.” Jag var den ende som stod på benen, alla de andra, både Tanum och Rabbalshede spelarna låg mest i gräset. Det var såphalt.
Av förståeliga skäl kan jag i stort sett bara nämna de jag spelade tillsammans med i A-laget.
Daniel Johannesson, en mycket duktig målvakt. Sexton år när han debuterade i A-laget. Han som aldrig bar sin väska till Hedevallen. Småpojkarna stod i kö för att få bära den.
Bländande tekniker som Bror Eriksson, Gunnar ”Låda” Bäckevik och Nisse Nilsson
Leif Brorsson tyckte det var roligt att dribbla av motspelarna i sin vänsterbacks position.
Den tunge och långe Bengt Karlsson som var tacksam att lobba in bollar till när han befann sig i straffområdet. Han var inte lätt att flytta på.
Slitvargarna Åke och Göran Lind.
Sören Sörensson som blev min kompis i radarparet. Jag visste alltid var Sören var om vi närmade oss motståndarmålet.
Den snabbaste medspelare jag träffat på var Lennart Westman. Fick han bara bollar att löpa på så hade vänsterbackarna inte en chans.
Rolf Sörensson skulle jag inte vilja springa på. Jag gjorde det på en träning, så jag vet hur det kändes.
Bo ”Pall” var nog den ende av oss som kunde skjuta lika bra med båda fötterna. Med den förmågan var han mycket bra även på träningar. Han lade inlägg från både höger och vänsterkanten som vi mötte oftast på volley. Bo var en tillgång även på det mentala planet, han hade humor.
Vid en vänskapsmatch i Mellerud, hade vi stora problem att göra mål fast vi hade ett visst övertag. Vi sköt gång på gång men bollarna gick utanför och över eller så räddade målvakten. ”Ingen fara” sa deras centerhalv, ”Det är bara bakåtpassningar” sarkasmen dröp. Långt om länge fick vi gjort ett mål och då kom det ifrån Bo ”Det var en jävla bra bakåtpassning”.
Bo blev domare och gick också på linjen vid matcher där det fordrades domarkort. Vid en match i Grebbestad där han var linjedomare var det en kille som ständigt hamnade i offsideläge och Bo vinkade. Till slut blev spelaren förbannad och sade till honom. ”Jag tycker du skall skaffa dig glasögon så att du ser att jag inte är offside.” Svaret blev. ”Jag tycker att du skall skaffa dig ett par så att du ser att jag har glasögon”
Jag vet inte om jag kan ge rättvisa åt den händelsen som utspelade sig på Rimnersvallen när Tanum mötte Svane, i skrift, men jag skall försöka.
Vi hade fått en indirekt frispark strax utanför och till vänster om straffområdet. Svane hade ställt upp sin mur och Tanumspelarna hade radat upp sig till höger om bollen. Göran Lind petade bollen till mej. Jag hade bestämt mej att försöka skjuta genom Svanes mur. Det var inget fel på styrkan i skottet men riktningen. Längst ut i tanumsmuren stod Kurt Svedberg, som undrade var bollen tog vägen och därför lutade sig fram för att se bättre. Bollen träffade hans panna och gick bakom svanemuren och in vid målvaktens högra stolprot. Suveränt. Något man aldrig glömmer
En midsommardag spelade vi en vänskapsmatch på Hedevallen. Det var mycket varmt. Föreningen hade ställt till fest i två dagar, så bakom nedre målet var det olika stånd uppsatta (träställningar med presenningar).
Vi anföll mot det övre målet och jag hade kommit in i straffområdet och var beredd på ett inlägg. Bollen kom i en lyra och jag hoppade upp för att skalla den mot målet. Till min förvåning kom inte bollen ner utan steg rakt upp i luften. Jag tittade ut på högerkanten och såg då Bror krypa ihop och kläderna fladdrande. Det var en stark virvelvind som vi hade råkat hamna i. Den fortsatte sedan över hela planen och in i tältställningarna där den raserade minst ett stånd innan den dog ut.
Sture Bergstedt stod i mål för Tanum. En lugn och sansad person, som aldrig förivrade sig. Vid en match hade en åskådare med sig transistorradio till Hedevallen. Han satt strax bakom Stures högra stolpe och lyssnade på ett referat. Eftersom Tanum låg i anfall gick Sture bort till stolpen för att lyssna och märkte inte att spelet vände. En motståndare ser honom stå okoncentrerad och slår på en lyra. ”Sture, Sture” vrålade medspelare och publik. Då vaknade han till liv men han inte fram för att fånga bollen.
Ur Strömstads Tidning 30 september 1961
Viktig match för Tanum mot Slätten
Tanums IF spelar i eftermiddag en betydelsefull bortamatch då laget åker till Lysekil för match mot Slättens IK på Gullmarsvallen. De båda lagen ligger sist i serien. Båda har 9 poäng och närmaste lag, Stångenäs har 11. Minst ett av dessa tre lag är klart för avstigning, men kan bara TIF vinna denna match finns chanser till vidare kontrakt. Tanum mönstrar följande lag:
Daniel Johannesson, Rolf Sörensson, Lennart Pettersson, Åke Lind, Olle Hansson, Gunnar Bäckevik, Sune Andersson, Bror Eriksson, Sölve Kaltenbach, Bo Nilsson och Lasse Hansson.
Ur Strömstads Tidning 3 oktober 1961
TANUM IF klarar div. 5 kontraktet?
Tanum däremot förbättrade sin ställning i botten och har nu en liten, men ändock chans, att bärga nytt kontrakt. Förmodligen blir Bohusseriens sista omgång avgörande för vilken i duon Stångenäs-Tanum som åker ur – då möts nämligen dessa lag på Stångenäsvallen i Brastad.
Lördagsmatchen på Gullmarsvallen bjöd inte på mycket i fotbollsväg. Det var mest spark och spring matchen igenom.
Redan efter sex minuters spel tog gästerna ledningen med 1-0. Vh. Gunnar Bäckevik sköt ett långskott från snäv vinkel i mål. I 37 min. utjämnade SIK genom hi . Ulf Lundgren.
Efter 27 minuters spel i andra perioden sänktes SIK-skutan, då hi. Bror Eriksson slog ett hårt skott i krysset.
Bäst i anfallet och på planen var hi. Bror Eriksson, som höll samman hela sitt lag. Till sin fördel var också Sölve Kaltenbach och i viss mån också vi. Bo Nilsson.
Läste i Bohusläningen i dag (22jan 2013) att Per Hansson gått bort, över 90 år gammal. Vad är det nu med Per? Jo han utmärkte sig på sin högerbacks plats genom att mycket ofta klacka. Många vänsteryttrar trodde att det bara var att springa runt Per när bollen gick över honom, men icke, Per skickade upp klacken och grundlurade yttern.
Läste i Bohusläningen i dag (22jan 2013) att Per Hansson gått bort, över 90 år gammal. Vad är det nu med Per? Jo han utmärkte sig på sin högerbacks plats genom att mycket ofta klacka. Många vänsteryttrar trodde att det bara var att springa runt Per när bollen gick över honom, men icke, Per skickade upp klacken och grundlurade yttern.
Klarade sig Tanum kvar i Bohusserien?
Det finns säkert fler som har minnen som kan vara intressanta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar