Publicerad 2 december 2007 kl 04:00 i Helsingborgs Dagblad
Läsarbrev: Min barndoms samhälle som jag minns det
När Tyskland ockuperade Norge förlades svenska militärer till brevskrivarens hemby. Här en svensk soldat vid ett skyttevärn under beredskapen.
Det schartauanska medeltidsmörkret lägrade sig tungt över det lilla samhället där jag växte upp. Av de 100 till 120 invånarna var det bara ett ytterst fåtal som inte var fattiga. Ju fattigare man var desto kyrkligare skulle man vara. Man släpade sina barn på alla möjliga och omöjliga högmässor, husförhör, passionspredikningar och andakter inom socknen.
Prästen i församlingen stod ett par knäpp högre än Gud. När han någon enstaka gång kom ut på vägarna började tanterna att niga djupt 50 meter före mötet och fortsatte att niga 50 meter efter. Det såg ut som svarta små ekor som gungade i kölvattnet efter en stort fartyg.Efter präst och Gud var det köpmännen som regerade. De tillät, för att inte säga önskade, att lämna kredit. Ett oslagbart styrmedel i ett samhälle. Blev skulden för hög kunde ett förköp på huset eller en inteckning i gården visa sig lönande i framtiden.
Levnadsreglerna var stränga. Ungarna skulle ligga i sina sängar klockan 18 på vinterhalvåret och klockan 19 sommartid, troligen för att mödrarna skulle få möjlighet att laga och lappa den enda omgång kläder barnen hade att tillgå.
Ungarna ja. De skulle uppfostras - skrämmas in i den rätta tron. En bar överkropp en stekhet sommardag renderade omedelbart tilltalet "hedning". Att en ogift kvinna blev med barn var den svartaste av alla synder. "Det växer horn ur pannan på sådana synderskor!". Jag har stått tillsammans med andra vilseledda barn och stirrat fånigt på en sådan "evigt förtappad" flicka.
Här kommer en episod som jag gärna vill berätta i detta sammanhang: Mor läste varje söndagseftermiddag dagens predikan för oss barn. Vi satt alla runt köksbordet och kunde se gatan utanför. Då kom där ett begravningståg marscherande förbi. Konstigt tyckte vi, en söndag! Gardinerna drogs dock hastigt för och vi barn förpassades till kökssoffans undanskymda vrå. Och läsandet fortsatte och fortsatte.När jag blivit äldre förstod jag att i begravningståget - förstamajtåget - gick vår far. Och det skulle vi barn skonas från att se.I en sådan kärlekslös omgivning var det inte roligt att vara barn. Frågan är om man någonsin fick vara barn. Alla krafter, alla armar behövdes ju för att klara uppehället. Och man måste tidigt rätta in sig i ledet. Alla som kunde skulle mättas vid andras bord.
Men det skulle börja ljusna lite. Det byggdes en bygdegård. Stor nog att inrymma danslokal, scen, matsal, kök, garderober och vaktmästarbostad och, ve och fasa, ett maskinrum för en filmprojektor. Varje onsdagskväll visades film. Inträde en krona för vuxna, 50 öre för barn.
Vi fattigbarn hade naturligtvis ingen chans att komma in. Men vi kom på att vi kunde se på filmen utanför lokalen. Projektorduken var ett vanligt lakan som spänts upp framför scenen. Genom ett fönster kunde vi se filmen på baksidan av duken. Avigt, vänster blev höger, inget ljud, men vad gjorde det. Hade man inga pengar så hade man inga.Senare lyckades vi övertala två tanter som hade sina stamplatser vid ett av fönstren på långsidan av lokalen. När ljuset släcktes och filmen började drog de gardinen lite till sidan. Utanför stod vi uppradade i storleksordning, den kortaste främst och vi fick för första gången se film från rätt håll.Senare skulle det bli än bättre. En ny snäll maskinist släppte upp oss på läktaren när filmen börjat. Vi blev strängt tillsagda att inte visa oss ovanför balustraden. Så där satt vi, varmt och skönt, på golvet och kikade genom spjälorna. Ingen kunde se oss från biosalongen.
Jag fick senare själv vara med att sprida "detta djävulens påfund" genom att köra tältbio på landet en tid. Det nöjet fick dock ett hastigt slut.När Tyskland ockuperade Norge förlades 800 svenska militärer i och omkring vårt lilla samhälle. Bygdegården blev fullbelagd och tomma gamla hus blev bebodda. Mötesförbud utfärdades, alla fester inställdes, inga filmföreställningar, gatubelysningen - de få lampor som fanns - släcktes. Mörkläggningspapper inköptes och sattes upp i husen. Mörkret var totalt.
Det skulle ta fyra år innan det åter ljusnade. Norge blev fritt och militärerna kunde lämna vårt samhälle efter väl förrättat värv. De hade inte bara vaktat våra gränser mot en eventuell fiende, de hade också under tiden hjälpt oss ur den schartauanska kärlekslösheten.
F Kaltenbach
Jag är intresserad av en kommentar till denna artikel, eftersom det är många som läser den.
Läsarbrev: Min barndoms samhälle som jag minns det
När Tyskland ockuperade Norge förlades svenska militärer till brevskrivarens hemby. Här en svensk soldat vid ett skyttevärn under beredskapen.
Det schartauanska medeltidsmörkret lägrade sig tungt över det lilla samhället där jag växte upp. Av de 100 till 120 invånarna var det bara ett ytterst fåtal som inte var fattiga. Ju fattigare man var desto kyrkligare skulle man vara. Man släpade sina barn på alla möjliga och omöjliga högmässor, husförhör, passionspredikningar och andakter inom socknen.
Prästen i församlingen stod ett par knäpp högre än Gud. När han någon enstaka gång kom ut på vägarna började tanterna att niga djupt 50 meter före mötet och fortsatte att niga 50 meter efter. Det såg ut som svarta små ekor som gungade i kölvattnet efter en stort fartyg.Efter präst och Gud var det köpmännen som regerade. De tillät, för att inte säga önskade, att lämna kredit. Ett oslagbart styrmedel i ett samhälle. Blev skulden för hög kunde ett förköp på huset eller en inteckning i gården visa sig lönande i framtiden.
Levnadsreglerna var stränga. Ungarna skulle ligga i sina sängar klockan 18 på vinterhalvåret och klockan 19 sommartid, troligen för att mödrarna skulle få möjlighet att laga och lappa den enda omgång kläder barnen hade att tillgå.
Ungarna ja. De skulle uppfostras - skrämmas in i den rätta tron. En bar överkropp en stekhet sommardag renderade omedelbart tilltalet "hedning". Att en ogift kvinna blev med barn var den svartaste av alla synder. "Det växer horn ur pannan på sådana synderskor!". Jag har stått tillsammans med andra vilseledda barn och stirrat fånigt på en sådan "evigt förtappad" flicka.
Här kommer en episod som jag gärna vill berätta i detta sammanhang: Mor läste varje söndagseftermiddag dagens predikan för oss barn. Vi satt alla runt köksbordet och kunde se gatan utanför. Då kom där ett begravningståg marscherande förbi. Konstigt tyckte vi, en söndag! Gardinerna drogs dock hastigt för och vi barn förpassades till kökssoffans undanskymda vrå. Och läsandet fortsatte och fortsatte.När jag blivit äldre förstod jag att i begravningståget - förstamajtåget - gick vår far. Och det skulle vi barn skonas från att se.I en sådan kärlekslös omgivning var det inte roligt att vara barn. Frågan är om man någonsin fick vara barn. Alla krafter, alla armar behövdes ju för att klara uppehället. Och man måste tidigt rätta in sig i ledet. Alla som kunde skulle mättas vid andras bord.
Men det skulle börja ljusna lite. Det byggdes en bygdegård. Stor nog att inrymma danslokal, scen, matsal, kök, garderober och vaktmästarbostad och, ve och fasa, ett maskinrum för en filmprojektor. Varje onsdagskväll visades film. Inträde en krona för vuxna, 50 öre för barn.
Vi fattigbarn hade naturligtvis ingen chans att komma in. Men vi kom på att vi kunde se på filmen utanför lokalen. Projektorduken var ett vanligt lakan som spänts upp framför scenen. Genom ett fönster kunde vi se filmen på baksidan av duken. Avigt, vänster blev höger, inget ljud, men vad gjorde det. Hade man inga pengar så hade man inga.Senare lyckades vi övertala två tanter som hade sina stamplatser vid ett av fönstren på långsidan av lokalen. När ljuset släcktes och filmen började drog de gardinen lite till sidan. Utanför stod vi uppradade i storleksordning, den kortaste främst och vi fick för första gången se film från rätt håll.Senare skulle det bli än bättre. En ny snäll maskinist släppte upp oss på läktaren när filmen börjat. Vi blev strängt tillsagda att inte visa oss ovanför balustraden. Så där satt vi, varmt och skönt, på golvet och kikade genom spjälorna. Ingen kunde se oss från biosalongen.
Jag fick senare själv vara med att sprida "detta djävulens påfund" genom att köra tältbio på landet en tid. Det nöjet fick dock ett hastigt slut.När Tyskland ockuperade Norge förlades 800 svenska militärer i och omkring vårt lilla samhälle. Bygdegården blev fullbelagd och tomma gamla hus blev bebodda. Mötesförbud utfärdades, alla fester inställdes, inga filmföreställningar, gatubelysningen - de få lampor som fanns - släcktes. Mörkläggningspapper inköptes och sattes upp i husen. Mörkret var totalt.
Det skulle ta fyra år innan det åter ljusnade. Norge blev fritt och militärerna kunde lämna vårt samhälle efter väl förrättat värv. De hade inte bara vaktat våra gränser mot en eventuell fiende, de hade också under tiden hjälpt oss ur den schartauanska kärlekslösheten.
F Kaltenbach
Jag är intresserad av en kommentar till denna artikel, eftersom det är många som läser den.
1 kommentar:
Tack för en utmärkt artikel. Min mamma växte upp i Bohuslän under 30 och 40-talet, hon var inte fattig, hennes far var mjölnare och ägde en kvarn, men jag kan säga att Schartauinismen har verkligen satt sina spår. Det är väl att det är andra tider nu, som väl iofs har andra problem, men nog är det lättare i allmänhet.
Skicka en kommentar