Makrillfiske

Nu kommer det en berättelse på nordbohuslänska. En aning svårläst för den oinvigde.
Anton som är fiskare och bor på Torsk hålan - Törsk höla- besöker centralorten allt som oftast och då brukar han stanna till hos, som Anton säger "Samhällsbon." Anton har alltid en historia på lut.


”Ska du ha nogge makrillar?”
Anton stanna tell ve samhällsbons grinn.
”Har du fått förmye fesk, Anton?”
”Ja dä har blitt väl mye. En kann ju ente ede öpp fyre tjöw makrill, ena. Å förrästen har ju ente den store komme in eno, å den här pirn ä ju ente nogge å salta.”
Samhällsbon luda sä över grinne å titta i Antons feskelödda.
”Dä ä ju riktit pene makrillar, dä ä ju kullt de mäste. Men va i herrans namn, har du halve makrillar mä!?
”Ja, en får räkne mä lide svinn no för ti” sa Anton å togg öpp en makrill söm hade väjt styvt åtte hekto om han ente hade blitt kapa på metten.
”Räkne mä svinn” undra samhällsbon. ”Va mennar du mä dä?”
”Dä ä säl`n, han ä framme å passar på å ta makrillen, söm hänger på dörje.”
”Dä va som hoggarn, ä de sö åbne?”
”Jä ska sie dä dä, samhällsbon att en får väre gla att en får nogge kvar. Dä hänner att han tar å drar mä sä blänke å dörjesten åssö. Sö nogge å dom stackrane simmar rönt mä rene drivankarne. Ä dä ente valpsjuken å andre sygdommar söm tar köl på sälane, sö ä dä feskanes reskab.”
”Dä va bekymmersamt” sa samhällsbon å så fundersam ud. ”Men Anton, va ä dä å järe åd, sölles kan dä ente få va, eller hur?”
”Dä ä nock ente mye å järe åd, dåm får nog höllas”. Anton titta öpp i löfte å sa.
”Dä va väldit för skårar de har här i tätorten”
”Ja dä ä dä” männa samhällsbon på, dä ha blitt e plåga, de bygger bo både på kåppra å kommunhuset. Å dä blir så bedreddet på tjänstemännens högborg, de vågar knappt öppne fönstre.”
”Dä kan du ente männa.” Anton så tvilande ud.
”Jo, dä männar jä. Tänk dä när måsane släpper sin ballast å den rågar fare in gömmel ett öppet fönster å hamnar på skrivbolet. En får hoppas att dä ente sedder noggen ve skrivbolet då.”
”Ja,ja,” sa Anton. ”De stackranne ska då få skit ifrå alle höll.”