Nyckeln

Nu var den egendomliga känslan tillbaks, ett odefinierat sug i magen. Varje gång han passerat just den här platsen så uppträdde en; Nej, han ville inte påstå att den var skrämmande på något sätt, utan en längtan efter att få upptäcka något utöver det vanliga. Hade han försökt att ange orsaken till känslan för någon annan skulle han inte blivit trodd, den var omöjlig att förklara i vardagliga termer.

Platsen i sig var inget märkvärdig. Inga groteska klippformationer eller trolska skogsområden, bara ett odramatiskt gärde intill hans sommarstuga. Stigen till bryggan där hans motorbåt låg förtöjd, passerade just gärdet där det gick några ungdjur på bete. Tjurarna verkade inte märka av mystiken, utan gick helt fridfullt och såg ut att trivas i det frodiga gräset.
Johan Stenström var på väg till insjön för att fiska. Där fanns gott om gädda och gös.
I dag sög det mer än vanligt i solarplexus när han passerade stenbumlingen som låg mellan gärdet och stigen. Plötsligt var det som att gå emot en vägg, fast osynlig. Han lade ifrån sig fiskespöet och bensindunken till utombordaren bredvid stigen och satte upp handflatorna mot det osynliga hindret. En viss rädsla smög sig på honom, när han kände det kompakta motståndet. Johan vände sig om och försökte gå i motsatt riktning, tillbaks till stugan, men även åt det hållet var det stopp. Herre gud, jag är innestängd i en osynlig låda. Han vände sig mot stenen och gick mot den, en sträcka på två meter. Pustande och fortfarande skärrad, lade Johan sin hand på bumlingen. Till hans förvåning, flyttade sig stenen och frilade ett litet utrymme och i detta låg en nyckel, en vanlig gammal smidd nyckel, som han plockade upp och granskade. Inget märkvärdigt med den utom att det inte fanns en enda rostfläck att se. Med nyckeln i handen undersökte han stenen. Mitt på den verkade det att vara något som liknade ett nyckelhål. Stenström stack in nyckel i hålet. Den verkade passa, men inget hände. Han vred den försiktigt åt höger.

Stenen fanns där, men inga tjurar. Gärdet hade förvandlats till en aveny, där trottoarerna var fyllda av folk. Den fyrfiliga gatan med två körbanor åt vardera hållet och med en rad av planterade träd i mitten, var hårt trafikerad av bilar i båda riktningarna. Stenen som han stod vid låg i en park intill gatan. På en soffa några meter från där han stod satt två herrar i medelåldern. De samtalade men Johan kunde inte höra vad de sade genom trafikbruset.
Var kan jag befinna mig undrade han.
Stenström hade som många andra sett ett otal filmer och läst lika många böcker där huvudpersonerna förflyttade sig i tid och rum, med hjälp av olika slags parapsykologiska fenomen. Visst kunde det vara trevligt att se och läsa om dessa människor som varit med om de mest fantastiska upplevelser. Men nu var det så att han själv var inblandad i dessa ockulta händelser och det var kanske inte så trevligt, speciellt om han inte kunde komma tillbaks till betes-hagen.
Nyckeln satt fortfarande kvar i stenen. Med hjärtat i halsgropen vred Johan den till höger. Jovisst, där var tjurarna och stigen, fiskespöet och bensindunken. Allt var normalt igen. Han pustade ut drog nyckeln ur stenen och lade den tillbaks under blocket. Sakta rörde det sig till sin normala plats. Johan backade bort från den. Tog sina saker och började gå hemåt. Han hade mist lusten för att fiska. Den här händelsen tålde en mer djupgående analys.

Johan Stenström hade varit lycklig ägare till sommarstugan i ett års tid. Köpekontraktet blev skrivet den 20 juni i fjol, så det var i dagarna ett år sedan. Strax före sin trettioårs dag, det var två år sedan, hade han den makalösa turen att vinna 5 miljoner kronor på stryktips. Johan hade spenderat en miljon på sommarstället, det var det absolut värt, vinterbonat som det var. Eftersom det var bara två mil till Göteborg där han hade sitt arbete som snickare för ett byggnadsföretag, sade han upp sin lägenhet på Vårvädersgatan på Hisingen och flyttade hit ut.
Hans flickvän, Ulrika Svensson kom ut till honom i stort sett varje fredagskväll när hon stängt sin ägandes antikvitetsaffär på Frölunda torg. Sin lägenheten hade hon på Lilla Grevegårdsvägen, så det var lagom gångavstånd till butiken.

Johan hade tjôtat på henne att hon skulle flytta hit ut. Men hon menade på att det var behövligt att vara i närheten av sin affärsverksamhet. Det hände och det vet du, att vissa leveranser kommer utan någon som helst förvarning. Chauffören kan ringa klockan elva på kvällen och meddela att han står utanför vid varuintaget. Nej, det får räcka att vi träffas nästan varje helg.
Han hade varit tvungen att acceptera hennes argument, fast han ville så gärna bo tillsammans i ett samboförhållande.

När Johan gick hemåt och grubblade kom han att tänka på att det var ju fredag i dag. Men hon kommer ju inte förrän klockan åtta så det måste vara gott om tid. Jag gick ju ut vid middagstid och det hela kunde inte ha tagit mer än en timma där borta vid stenen. Han tittade på armbandsuret. Nej herre gud klockan är halv nio. Johan skyndade på stegen.

Ulrikas bil stod parkerad utanför garaget som bara hade plats för ett fordon, men Johan var i färd med att bygga ut så att båda bilarna kunde stå i skydd för väder och vind.

”Var har du varit?” Sade hon lite irriterat efter det att de kyssts.
”O, förlåt älskling, jag skall förklara, fast det blir lite svårt.” Han strök henne över det kortklippta mörkbruna håret. Det var en ståtlig dam. Lång för att vara kvinna. Johan gav henne en kort kyss och ursäktade sig.
”Jag måste byta om.”
När han kom tillbaks satt Ulrika i en av fåtöljerna med fötterna på fotpallen av läder. Hon läste en facktidning Antik & Auktion, samtidigt som hon smuttade ur ett glas med whisky.
Aberfeldy lagrad i 12 år, läste han på etiketten
”Det ser ut som att du gjort goda affärer den här veckan, älskling.”
”Hämta ett glas och slå dig ner.” Sade hon utan att lyfta blicken från tidningen.
De satt tysta och lät whiskyn göra sin verkan.
”Det var som tusan, lyssna nu här, Johan.
Den i parapsykologiska kretsar så eftertraktade Mono smycket, har kopierats och sålts över hela västvärden. Ingen vet med säkerhet om klenoden funnits. Ryktet gör gällande att även om det fanns en expert på området skulle det vara mycket svårt att avgöra om det är en förfalskning eller inte. Eftersom legenden inte har cirkulerat i västvärlden på hundra år, så finns det inte någon nu levande person som med säkerhet kan fastställa klenodens äkthet.

”Johan, var har du det smycket som jag gav dig i present när du fyllde för en månad sedan?”
Han knäppte upp den kortärmade blårutiga skjortan och tog fram ett smycke som hängde i en halskedja av silver. Det liknade en bärnsten men något mörkare i färgen.
Ulrika lämnade över tidningen till honom.
Han såg en uppförstorad bild av ett smycke som var exakt likt hans eget.
Under fotot som inte hade den bästa skärpan, stod det: Mono smycket är 5 cm långt, 3 cm brett och 2 cm tjockt.
Johan läste faktarutan.
Sägnerna är många om vilka fantastiska upplevelser den får som bär detta smycke. Historierna går tusentals år tillbaks i tiden.

Johan började svettas. Han var tvungen att lägga ner tidningen på bordet för hans händer skakade.
”Mår du inte bra?” Frågade Ulrika oroligt.
Johan harsklade sig.
”För en månad sedan började det.”
”Vad då började?” Hon såg undrande på honom.
”Två dagar efter det att du gett mig smycket tog jag på mig det. Under natten hade det blåst friskt, så jag var orolig för att båten kunde slitit sig och kommit till skada. På väg dit ner, just när jag passerade stenen, du vet, den som ligger mellan stigen och stänget.” Han tittade på henne och hon nickade.
”Då fick jag en sugande känsla i mellangärdet som släppte när jag var en bit från stenen. Förnimmelsen var likartad när jag gick hem. Jag har inte haft på mig den varje dag, men rätt ofta. Känslan har kommit precis på den platsen, ingen annan stans.” Johan tog sig en djup klunk ur glaset, han hade slutat att skaka .
”Men i dag fick jag beviset.”
”Vilket bevis?”
”Att detta är det äkta”.
Ulrika satt tankfull en lång stund efter det att Johan hade slutat sin berättelse.
”Vad innebär nu detta?” Undrade hon.
”Enligt min uppfattning innebär detta att jag har nyckeln till något alldeles extra. Det är ju omöjligt att redan nu kunna avgöra smyckets inneboende styrka.”
I vilket fall enades de om att göra ett test nästa dag.

Johan vaknade efter en orolig natt. Ulrika sov fortfarande. Han steg upp och gick ut i köket för att koka kaffe. Klockan på väggen i köket visade sju. Fem minuter senare kom han in i sängkammaren, balanserande två koppar med rykande varmt kaffe på en bricka, bredvid låg det nyvärmda kanelbullar. Han satte försiktigt ner den intill Ulrika som hade vaknat av hans stök ute i köket.
”Å, det skall bli gott.” Hon satte sig upp och lade en extra kudde bakom ryggen.
De låg kvar i sängvärmen ytterligare en timme och samtalade om gårdagens upplevelser.
”Var köpte du smycket?” Frågade Johan.
”Det kom med i en sändning av indiska varor. Eftersom du fyllde år inom kort, så tyckte jag att det skulle vara en passande present.”
”Fanns det med på följesedeln?”
”Nej.”
”Då är det ingen som kan spåra den till din affär?”
”Nej”
De tvingade sig att ta det lugnt och inte hasta iväg trots att det pirrade i hela kroppen. Därför gjorde de sig ingen brådska utan åt frukost klockan nio. Först vid elvatiden bestämde de att testa smycket.
Vädret var vackert inte ett moln på himlen. En svag nordlig vind höll nere värmen till behagliga 20 grader. Båda var klädda i shorts och t-shirts, fötterna var utan sockor i sandalerna. Ul-rika bar en ljus filthatt. Johan en keps med lång kupad skärm.

Spänningen steg ju närmare stenen de kom. Tjurarna som gick i hagen bevärdigade dem inte med en blick utan verkade ha fullt upp med att äta sig mätta.
En ärla som satt uppflugen på stenen och vippade med stjärten, flög sin väg när paret vek av stigen för att närma sig blocket.
Johan kollade om den osynliga väggen utgjorde en spärr för dem. Han sträckte ut handen och tryckte med handflatan. Det blev stopp.
”Pröva du, Ulrika.”
”Jag känner inget.”
Johan tog henne i vänster hand.
”Känn efter nu.”
Hon sträckte ut högerhanden och drog den hastigt tillbaka.
”Usch, va läskigt.”
De höll varandra i händerna när Johan lade sin lediga hand på stenen. Hennes ögon vidgades av förvåning fast hon visste att stenen skulle flytta sig. Nyckel låg på sin plats.
”Tror du att det bara räcker att du tänker på målet eller måste du säga det högt?” Undrade Ulrika.
”I går sade jag ingenting, bara vred om nyckeln.”
”Tänker du på det vi kom överens om i morse?”
”Ja, älskling, det skall jag göra.” Han log mot henne.

Havet låg nästan spegelblankt, endast en svag sydvästlig bris fick vattenytan att röra sig. De stod på en klippstrand hållande varandra i händerna bland otaliga stenar, från små kullerstenar till block på flera kubik.
”Ser du den stenen som ligger där Johan, den med det fantastiska kvartsmönstret.”
”Ja och bergväggen där med den stelnade lavan.”
”Här har jag gått ofta i alla slags väder. Du vet ju mycket väl att jag är uppväxt i samhället där borta.” Ulrika pekade längs kustremsan.
Johan skrattade.
”Visst vet jag att du växte upp på Grönemad, det har jag hört många gånger, fast det är första gången jag är här. Vi har hamnat rätt för det var munkgrottan mellan Grönemad och Edsvik du ville se.” Han vände sig bort och fick syn på en mycket vacker sten. Han släppte hennes hand för att plocka upp den.
”Vad gjorde du? Var är du? Johan var är du?” Ropade hon ängsligt.
Ulrika var försvunnen.
”Var är du då?” Ropade han tillbaka.
”Jag är tillbaks vid hagen och tjurarna.”
Han hörde henne tydligt.
”Lägg handen bredvid nyckelhålet i stenen, Ulrika.”
Johan lade sin hand på blocket med nyckeln. Han kände hennes hand och med ens var hon synlig bredvid honom. De kramade om varandra och skrattade befriande.
”En erfarenhet rikare, älskade Johan.”
”Ulrika, tänkte du på om stenen var undanskjuten eller att den låg så den gömde nyckelgömman?”
”Nej, det uppfattade jag inte för rädslan.”
”Vi kollar en gång till.”
På nytt var hon försvunnen.
Så hör han hennes röst.
”Stenen är på plats, Johan. Ingen kan ana att det döljer sig något under den.”
”Innan vi blev förflyttade såg jag på klockan. Då var den halv tolv och nu är den elva. Det går inte ihop den borde varit tolv, eller hur?”
”Ja visst. Logiskt sett borde den vara det.”
Han skrattade till.
”Vi får förflytta oss igen. Nu har du sett Munkgrottan.”
De stod vid utgångsläget och Johan tittade på klockan som var kvart i tolv.
”Klockan ändrade sig, hur är det möjligt?”
”Jämfört med det andra vi varit med om är det en bagatell, eller hur.” Ulrika skrattade och gav honom en kyss och fortsatte
”Jag tror vi går hem och tar oss en whisky, det kan vi behöva.”
Hand i hand gick paret längs den väl upptrampade stigen för att i hemmets lugna vrå ta sig en styrketår och penetrera dagens upplevelser.

*

Måndag förmiddag.
Ulrika Svensson hade expedierat en manlig kund som var på väg ut. Han höll artigt upp dörren för en kvinna i 40-års ålder. Det långa svarta håret låg mjukt och vackert på den gråa tweedjackan som inte gick i stil med slitna jeansen och de högklackade läderstövlarna.
Hon tittade sig hastigt runt i den ljusa och smakfullt inredda lokalen. Ulrika ville ha mycket luft runt varje föremål som hon hade till salu.
”Vad får det lov att vara?” Frågade Ulrika där hon stod bakom den glasade och låsta förva-ringsmontern, där det låg många dyrbara klenoder.
Kvinnan kom fram och synade noga smyckeutbudet.
”Är det något speciellt ni söker?”
”Ja, men jag ser att ni inte har det i montern. Har ni fler smycke på något annat ställe?” Hennes svenska var god men Ulrika hörde en markant brytning. Vacker accent tyckte hon.
”Nej, allt jag har ligger framme. Får jag fråga vad det är ni söker, så kan jag försöka skaffa fram smycket.” Ulrika vände sig om för att ta ett visitkort på hyllan bakom sig.
”Nej, det är ingen mening att ni försöker få tag på det. Det jag söker finns bara i ett exemplar.”
En ilning gick längs Ulrikas ryggrad och handen stelnade till när han skulle ta visitkortet, men visade inget när hon vände sig om. Med ett leende och stadig hand räckte Ulrika över kortet till kunden som tog emot det.
”Det är en liten affär, men det händer att jag får in en del rariteter. Det låter ju spännande när ni säger att det bara är gjort i ett exemplar. Jag måste få veta det.”
Kvinnan tvekade, men så verkade hon att bestämma sig för att yppa vad hon sökte.
”Har ni hört talas om Mono smycket?”
Ulrika var beredd och klarade av att inte med en min avslöja att hon var skärrad.
”Finns det smycket? Jag läste om det i en facktidning. Jag fick den uppfattningen att det var ett sagoomspunnet smycke och att det i realiteten inte fanns. Det var verkligen intressant. Jag kunde ju forska i saken, vi har ju visst samarbete antikvitethandlare emellan. Om jag träffar på rariteten, vart skall jag då vända mig?”
Ulrika tog fram ett anteckningsblock och en penna. Kvinnan skrev upp ett telefonnummer.
Hon stoppade ner Ulrikas visitkort i fickan. Tackade, men vid dörren vände hon sig om och sade.
”Om ni mot all förmodan skulle komma i kontakt med originalet, så var försiktig.” Hon log, vände sig om och lämnade affären.
Ulrika Svensson var nervös men behärskad. Hon hade stor lust att ta kontakt med Johan, men en ny kund kom in och Ulrika fick annat att tänka på.

På trottoaren mitt emot antikvitetsaffären stod kvinnan och kunde se Ulrika betjäna den nya kunden, medan hon talade i en mobil telefon.
”Nej, inte alls. I så fall höll hon masken. Är du säker på att smycket gick med i en sändning? Ja, ja jag tror dig. Nu har vi tre affärer kvar. Hej.”

*

Johan Stenström och Maria Svensson stod vid stenen. Det var midsommarafton.
”Vi och ärlan kanske inte är de enda som tycker att blocket är intressant.” Sade han och följde den bortflygande fågeln med blicken när den satte sig på en stängselstolpe en bit bort och vippade på stjärten.
”Vad kom vi överens om nu då, Ulrika.
”Att du skulle fråga stenen vart den kom ifrån, kommer du inte ihåg det, älskling?”
”Jo då, det gör jag visst, men det är bäst att dubbelkolla, så det inte barkar i väg åt helskotta.”
De höll varandra i handen. Den förra färden hade de inte uppfattat att ta någon tid alls. Nu upplevde de att ett antal sekunder gått innan de var framme.

De befann sig på ett berg. Runt om dom reste sig fjällmassiv som var betydligt högre än den höjd de själva stod på. En enorm grå sten låg strax ute på klippkanten och såg ut att tippa över vilken stund som helst. Ett femtiotal meter inpå bergsplatån reste sig en bergvägg med ett uthugget hål. Det kunde de avgöra eftersom hålet var format som en dörr. Deras ”egen” sten låg strax intill det stora blocket.
Jag har sett kort på den här stenen vid något tillfälle, men då var den täckt med guld.” Sade Johan och fortsatte.
”Jag har en känsla av att vi skall gå till öppningen i berget.”
Hand i hand gick de fram mot klippbranten.
De trädde in i en skickligt uthuggen liten sal, inte djupare än att solljuset lyste upp rummet. Längst in fanns in nisch med en liten flat platta. Bredvid den en uthuggen grop.
”Här tror jag att Mono smycket skall ligga.”
Johan tog av sig det sagoomspunna klenoden som helt riktigt passade in i fördjupningen.
Den lilla stenplattan rörde sig och snart täckte den Mono smycket.

Hagen var där, liksom stigen och samtliga tjurar gick innanför stänget. Men det var något som fattades. Stenen. Där den legat växte det grönt frodigt gräs.
Aberfeldy lagrad i 12 år läste han på etiketten och slog upp resten av innehållet i flaskan i de två whiskyglasen.
Det klingade till när de leende lyfte glasen och skålade.
”Har vi inte råd att kosta på oss en resa till landet där ’vår sten’ ligger?”
”Jo, en bra idé, Ulrika och då skall vi spendera lite pengar på bladguld och smeta ut det på det stora klippblocket som ligger på klippkanten.”