Olof Bister träffar Nicolaus Sahlgren

Moskva den 5 april 1746

Allt är bra.
Vill du göra en penningplacering i Ostindiska kompaniet. Kontakta en köpman vid namn Nicolaus Sahlgren i Göteborg.
Hälsningar
Peter.
PS
Kejsarinnan hälsar.
D.S

Olof Bister satt i stora salen och läste brevet gång på gång vid skenet av en talgdank.
Han muttrade för sig själv, att det var tusan så lite bläck de har där borta i Ryssland. Men det är ju ett livstecken.
Olof närmade sig de sextio och var vid god hälsa. Han tog sig kanske fler raster under en arbetsdag än de yngre och unnade sig en middagslur, förutom det var han en tillgång på Klev.

”Pojken har skrivit” ropade han ut i köket där Sven satt och täljde pinnar till en höräfsa.
”Ja ha” fick han till svar ”Vad förtäljer han för nytt?”
”Han vill att jag skall försöka få honom att bli delägare i en Ostindiefarare.”
”Var det allt?”
”Nja, han skickar en hälsning från Kejsarinnan av Ryssland, som om det skulle vara så märkvärdigt. Jag har ju pratat med hennes far.” Men efter en viss eftertanke. ”Det var kanske därför.”
Sven skrattade åt Olofs förnedrande uttalande om sin sons umgänge med den högsta makten i det stora landet.
Ulrika kom in och förundrat frågade vad hennes man hade så roligt åt.
”Kejsarinnan Elisabeht av Ryssland hälsade och det gjorde inget intryck på vår gode Olof.”
”Ytterligare en historia som ingen tror på” Hon instämde i Svens munterhet.
Den gamle knekten tänkte på medaljongen med målningen som nu bärs av hans son. Kejsarinnan och pojken på kortet är halvsyskon.
Han levde många år tillsammans med Jelena, så för Olof var de människorna inte märkvärdigare än andra. Han fick en tår i ögonvrån, när han tänkte tillbaks på henne och Peter.

*
Från Ostindiska kompaniets kontorsbyggnad kunde Olof Bister skönja Älvsborgs fästning i dimman som låg tät över Göta älv. Han hade en gång stått i ett kontor, i en annan stad, i ett annat land och sett en försvarsanläggning under för honom helt andra förhållanden. Det fanns heller ingen likhet mellan den ryske Kommendanten och den svenske direktören. Ryssen hade varit en stor man med påtaglig auktoritet. Affärsmannen och direktören verkade vara en försiktig herre. Men tänkte Olof, han är nog en skärpt karl, annars hade han inte haft den ställningen han har.
”Ni Herr Bister representerar en viss Furst Peter Kristoffer Lopuchin, som är bosatt i Moskva.” Sahlgren studerade ett brev som låg framför honom på det annars tomma – förutom en modell av ett fartyg,- skrivbordet.
På väggen bakom direktören hängde porträttet av en mycket proper kines, troligtvis en köpman från Asien. Tänkte den gamle knekten.
”Å förlåt. Jag stod i andra tankar.” Urskuldade sig Olof, när han förstod att Sahlgren hade ställt en fråga till honom.
”Jo jag sa att ni Herr Bister representerar en viss Furst Peter Kristoffer Lopuchin, som är bosatt i Moskva.”
”Ja, det är min son.”
”Hum, inte illa att ha en son som är Furste. Hur kan det komma sig?” frågan var inte nyfiken ställd, så Olof svarade.
”Hans mor var av rysk bojarsläkt.”
”Intressant på min ära, mycket intressant.” Direktören tog upp en stor röd näsduk ur ena rockfickan och snöt sig ljudligt.
”Brevet jag läser är från en rysk affärsman som min vän Anders Koskull träffade här i Sverige före det sista kriget med grannen i öster. Koskull nämnde om denne Nazarij Popov att han var en gemytlig och trevlig person som handlade med glas, mest bömisk kristall. Denne Popov vitsordar er son och hans intresse i Ostindiska kompaniet.”
Olof Bister stack handen under rocken.
”För en kort tid sedan fick jag mig tillsänt ännu ett brev från Peter som han bad mig överlämna till er.”
Affärsmannen kastade ett öga på fickuret som han drog upp ur västfickan med hjälp av en tjock guldlänk. ”Oj, då vi håller på att bli försenade till middagen. Jag börjar bli hungrig och man skall inte göra affärer på fastande mage. ”Sahlgren reste sig upp från stolen. Med en inbjudande gest mot rummets entrédörr sa han:
”Vill min herre sitta med oss vid bordet? Det blir vi, samt två andra gentlemän.”

De andra middagsgästerna satt redan vid det dukade bordet. Någon presentation hans inte med, utan de två nytillkomna satte sig ner och blev genast serverade av en uppassare.

”Utsökt gott, mina Herrar. När jag har ätit av den här myckna och goda maten, vill jag säga som vi brukade på mitt gamla regemente; detta kan inte ens trosskusken Bister tillskansa sig.” Olof tittade upp från sin tallrik och betraktade nyfiket mannen, en äldre herre med knävelborrar under den höklika näsan.
Sahlgren frågade liksom i förbigående. ”Är det någon vi övriga skulle känna?” Bister såg hur det började dra i direktörens mungipor.
”Nej det kan jag inte tro. Han tjänade den svenska armén borta i Ryssland och otaliga anekdoter om honom florerar över stort sett hela landet. Vad jag vet har inte du Niclas deltagit i den ärevördiga krigshären. Men man kan börja undra om det inte är vandringshistorier, de är för fantastiska för att vara sanna.” Militären rapade ogenerat och torkade sig runt munnen med servetten medan han rätade ryggen och lutade sig bakåt mot stolryggen. ”Efter denna superba middag skulle det vara gott med en toddy samt att dricka en pipa tobak.”
Den fjärde bordsgästen, en ung man på några och tjugo år, såg ut som ett frågetecken i ansiktet.
”Jag förstår ingenting, gör Ni det Herr ---
”Olof Bister”
Sahlgren började gapskratta. Mannen med knävelborrarna hade fallit omkull om han inte redan hade suttit. Men hämtade sig och glodde stint på Olof.
”Vad i glödhetaste helvete karl, sitter ni och driver med mig?”
”Nej Överste, jag menar före detta överste Konrad Bergståhl. Den gamle knekten såg den tidigare karolinerofficeren i ögonen och frågade.
”Kommer ni ihåg när det stod en kusk vid Carolus sjukläger när denne var på väg till Turkiet. Den äldre mannen avbröt Olof.
”Och ni Bister avböjde en fänrikstitel. Det var som bövelen, det är verkligen ni.”
Han reste sig upp, gick runt bordet, och tog Olof i handen.
”Det är en ära att sitta tillsammans med er. Jag ber om ursäkt för mitt uttalade om att jag trodde ni drev med mig.”
”Du Chappman stolserar med ett af, men denne man ---” Sahlgren torkade tårarna och fortsatte att skratta. ”Denne man har en son som tituleras Furste. Du mildes tid, så roligt har jag inte haft på länge.”

Det blev en lång sittning efter det de förflyttat sig till ett mindre rum som skulle kunna kallas för bibliotek, men det var bara att böckerna saknades. Däremot fanns det en skön soffgrupp i skinn.
Röken från den inhemska tobaken från Heden bolmade ur Överstens pipa och låg tät som dimman vid Lützen medan Olof Bister fick berätta vad som hände efter det att han och Zaporogerna lämnat den bortflyende Kungen.

”Du träffade alltså Tsaren” af Chapman var mäkta imponerad.
Middagen avbröts med att Sahlgren åter igen tittade på sin rova.
”Nej tiden går och jag och Olof har mycket att drista innan kvällen.” Han vände sig till överste Bergståhl och af Chappman. ”Ni mina herrar får gå ner till fartyget. I egenskap av en av Sveriges bästa fartygsbyggare finner du säkert en del som kan förbättras innan hon gör sin resa till Kina.” Sahlgren skakade hand med den yngre mannen. ”Och du Konrad får göra själ för ditt honorar genom att se till att den kungliga servisen kommer till Stockholm i oskadat skick. En mycket dyrbar uppsättning på min ära.”
De utbytte artighetsbetygelser och skildes åt.

”Kompaniet blev av med ett fartyg i fjol och nu har vi ett fartyg under uppbyggnad, men jag har inget bestämt datum för sjösättningen. Vi är nu i augusti månad, så tidigast till våren är det möjligt för henne att avsegla. Vi brukar inte låta skeppen avsegla vid denna tid, man eftersträvar i möjligaste mån att dra nytta av passadvindarna, men vi gör ett försök. Eftersom det är af Chapman som står för konstruktionen så vågar vi satsa på en senare avfärd. Hans skepp är snällseglare och slår de andra med flera veckor. ” Sahlgren öppnade brevet som Olof Bister fått sig tillskickat från Moskva.
”Ser man på, ser man på, det var inte vilka referenser som helst vill jag lova. Uhm.” Köpmannen läste brevet som var skrivet på tyska. ”Självklart, självklart, det skulle bara fattas annat.” Han reste sig upp, sträckte handen över skrivbordet och fattade Bisters hand.
”Ett sant nöje att få er son som kompanjon.”
”Skulle det vara möjligt att jag också spenderade lite pengar?” Undrade Olof.
”Självfallet och du kanske har några önskemål för egen del, jag menar varor som du själv beställer. Jag har en katalog här som du kan titta i.” Ur en låda tog Sahlgren fram en förteckning över ett flertal vackra porslinföremål som Bister började ögna igenom.
”Här” sade han och satte pekfingret på en terrin med fat och kupigt lock. ”Jag är mycket för soppa så en sådan skulle passa.”
”Ja det är ett gott val vill jag påstå. Den är av pagodporslin och mycket efterfrågad”. Sahlgren gjorde en anteckning i en liggare.


Innan hemfärden från Göteborg inhandlade Olof, på Anders order, tyger. Han köpte av Sahlgren för egen räkning en potta i porslin. Bra att ha på natten så man slipper springa om knuten, tyckte Olof. Direktören förärade honom en flaska arrakspunsch och en påse te.
”Kan du tänka dig Olof att förr klättrade dresserade apor upp i teträden och slängde ner bladen.”
Bister hade då undrat om tet inte växte på buskar. Tockna de jag såg i Ryssland. Sahlgren hade då med ett skratt tillagt. ”Förlåt, jag glömde mig ett slag. Inte skall man försöka göra sig snusförnuftig inför Olof Bister.”