Stenkastning



Läste i dagens tidning om att skolbarn kastar sten på byggnadsarbetare. Det är rent ut sagt för djävligt. Rektorn hade blivit intervjuad och menade på att nioåringar tycker det är roligt att kasta sten, som om han höll med ungarna.

När jag var elva år var jag med om att bli agad med käpp i skolan och det var Kungens fel. Fel och fel. Han hade dött och då skulle det flaggas på halvstång i en hel vecka. Skolans flaggstång stod så oläpligt plaserad invid en hög häck och flaggan hade hängt upp sig i den. Så fick det ju inte vara. En flagga skall fladdra i vinden. Vi var några pojkar som skulle återställa ordningen och försökte på alla sätt att få flaggan fri från häcken. Det hjälpte inte att vi kastade bollträn och annat löst som låg på skolgården utan det enda tänkbara var att kasta sten på duken. Oturligt nog missade en sten flaggan och fortsatte in igenom grannens köksfönster. Det var upplagt för kompanistryk. Men först fick vi välja mellan Barnavårdsnämnden och stryk. Denna nämnd hade vi pojkar hört talas om, det var ju sånt man skrämde olydiga barn med, men stryk var man ju mer införstådd med. Eftersom svaret skulle vara in konsensus, fick vi lite betänketid, så att vi slutligen var eniga. Som jag nämnt tidigare blev det stryk.
Motiveringen till att aga skulle utdelas var att;
"Ni har skymfat den svenska fanan."
Ordet skymfa fanns inte i vår vokabulär. Vi ville ju tvärt om.
Visst ville vi kasta sten, men det var inte med beräkning som stenen hamnade inne i grannens kök. (Där ligger skilnaden mellan vår tankeverksamhet och ungarna av i dag)

Det var fel av lärarna att utdela aga, men jag har alldrig haft varken fysiska eller psykiska problem efter den behandlingen.
Men vi aktade oss väldigt noga för att inte "skymfa" den svenska fanan någon mer gång. Den fick hänga där som en trasa i häcken.