Novell

Sjömanskistan
Av Sölve Kaltenbach

Telefonen ringde.
Jag svarade och en mansröst förklarade vem han var och att han hade något i sin ägo som troligtvis var av intresse för mig.
Det visade sig att det hade det.
Det gällde en sjömanskista som min fars morbror hade haft när han var sjöman.
Jag tackade så mycket och kom överens om en tid när jag skulle besöka honom i Hogdal.

Jag minns att min far hade hjärtligt roligt och skrattade gott åt Antons vidskeplighet.
När den gamle sjömannen mönstrat av för gott bosatte han sig på Torskhålan inte så långt från mitt föräldrahem i Hogdal. Ibland kom Anton på besök och då var det en grind den gamle sjömannen måste gå igenom strax före vårt boningshus, sade far och då kunde det låta;
”Ja, ja, jag skall säga till Josef (min farfar) att han smörjer grinden. Va, får ni ont i öronen? Det var ju inte bra. Ja, ja jag skall se till att det blir gjort.” Han fortsatte muttrande, stödd på käppen upp till mangårdsbyggnaden. Det var vättarna som var irriterade över den gnisslande grinden.

Jag besökte husägaren en lördag förmiddag. Det var mycket spännande att se sjömanskistan som denne särling hade ägt och som forslats jorden runt i många år.

Något som var förbryllande var årtalet på kistan. Min far berättade att Anton hade mönstrat på som 15 – åring, det skulle varit 1863.
Anton Eliasson 1886 stod det inristat utanpå sjömanskistan, så det stämde inte alls.
Den var full med spindelväv efter att stått på en liten vind i kanske nittio år. Fastighetsägaren skulle renovera det lilla huset och de hade inget intresse av den gamla kistan eftersom det inte fanns något släktskap mellan honom och sjömannen Anton Eliasson i Torskhålan.
Glädjande nog hade han tagit kontakt med släktforskare i Strömstad och sökt efter nu levande släktingar och fått fram att Anton var min fars morbror.

Jag öppnade kistan och tittade ner i den. Den var i det närmaste tom, förutom på en jutesäck. Jag lyfte på säcken och kände att det måste vara något inuti. Det visade sig vara en bunt gulnat papper, men texten på försättsbladet var fullt tydbar och där stod.
En osannolik historia
Nedtecknad av
Sjömannen Anton Eliasson
Hull anno 1887

Vid middagstid hade jag läst dokumentationen om en händelse, som jag i korthet hört av min far. Men den här berättelsen skilde sig väsentligt från den andra versionen.

*

År 1883 seglade jag under engelskt flagg med fullriggaren Seegale, ett klipperskepp vars ägare var Engelska Ostindiska Companiet.

Tidigare hade vi gjort två resor till Asien med klipperskeppet, som hade en utomordentlig seglarförmåga. Dessa seglatser hade gällt te från Kina. De snabba fartygen var ett måste för att man skulle vara först hem till Europa med årets första telast från Kina, som betingade det bästa priset.
Det äventyret som jag skall beskriva utspelade sig inte under någon resa till Kina utan ulltransport från Australien till England år 1883.

Tre dygn efter det vi lämnat Perth i Australien och seglade upp mot Java, råkade vi in en storm, på gränsen till orkan och började driva västöver. I två dagar rasade ovädret med full styrka. På tredje dagen bedarrade stormen något, men vi drev fortfarande åt väster med revade segel.
Den 15 augusti hade stormen bedarrat och när vi tog ut bäringen. /10,5 ° S 105,667 ° E / -10,5, 105,667Helt otroligt. Vi hade kommit ur kurs c:a 50 mil.
På morgonen den 17 augusti på morgonen siktade vi en ö väster om oss. Fartygets sjökort var för ålderstigna för att ön skulle vara utsatt. Mäktiga branter reste sig lodrätt upp ur havet. Vi kunde på avstånd avgöra att ön var skogsbeklädd och undrade om den var bebodd. Eftersom stormen hade gett skeppet en del skavanker fick vi nu en gyllene chans att i lugn och ro ligga för ankar och reparera. Med stor sannolikhet räknade vi med att det bör finnas färskvatten på ön och den varan kunde man inte få för mycket av. Även virke kunde behövas.
Vi hade rundat öns nordöstra udde vid middagstid och hade turen (visade det sig senare) att hitta en mindre bukt. Vi lodade och djupet var 15 famnar. En båt sattes i sjön och några man rodde in till sandstranden något hundratal meter bort. När de kom tillbaks efter att sökt runt på sandstranden i en timmes tid, meddelade de att man inte funnit några som helst tecken på att ön var bebodd.

På morgonen den 18 augusti fick jag order från kaptenen att med 10 man försöka ta oss uppför de branta klipporna och utforska hur det såg ut där uppe. Vädret var utmärkt för en sådan expedition, mulet och en svag nordlig vind.
Lyckligtvis hittade vi ett pass där det gick att ta sig upp, men med vissa problem.
När vi lämnat strandremsan kom vi in i lågväxande buskage, som övergick i grövre träd. Den stenbemängda marken sluttade kraftigt och det var lite mödosamt, men efter 50-60 meter planade det ut och vi fortsatte in i den glesa skogen där det var lätt och mjukt att gå i gammalt löv från de stora trädkronorna. Snart spärrades vår väg av ytterligare en bergvägg, som såg omöjligt ut att bestiga. Några av manskapet ville återvända till skeppet, men jag hade en känsla som sa mig att vi borde hitta en väg upp på berget. Skogen var så tät att det var omöjligt att avgöra vilket håll vi skulle gå för att hitta någon väg upp. Vi delade upp oss i två grupper och gick åt var vårt håll längs klippbranten. Det var vid middagstid och vi beslutade oss för att leta ett par timmar.
Det fanns gott om fåglar i träden som kvittrade så det var svårt att höra rop på håll, därför hade vi med skeppspipor vars genomträngande ton hördes bättre än röster.
Det hade gått en halvtimma när den andra gruppen gav signal.
Helt fantastiskt. En bred klyfta, som hade bildats av en lavaström vid något utbrott. Jag vill inte påstå att det var en häradsväg där man skulle kunna köra med vagn och häst, nej, nej, men vi var uppe på toppen efter en dryg timme.
Helt fantastiskt. Vi hade nog hamnat på öns högsta punkt och hade en underbar utsikt åt alla väderstreck. Runt om ön, det vi kunde se, var det ett flertal laguner och korallrev, som inte skulle ställa till med några större problem för vår avsegling när vi reparerat skeppet.
Däremot när vi såg norrut var det inte så fantastiskt, eftersom en stor del av horisonten var helt svart.
Flera av oss hade seglat, inte direkt i dessa farvatten, utan längs Javas och Sumatras kuster och då sett de bolmande vulkanerna, så vi drog den slutsatsen att ett kraftigare utbrott av någon av dem, spydde ut dessa mängder aska.
Jag kände åter igen känslan som jag fått tidigare och när jag nu såg skeppet långt under oss, uppankrat i den pittoreska bukten, blev den obehagliga förnimmelsen starkare.
En i gruppen gjorde oss andra uppmärksamma på att vi hade haft en väldig tur när vi ankrade.
Nu såg vi samtliga att i det kristallklara vattnet kunde man skönja bråddjupet, sedan kom en hylla som sluttade långsamt upp till strandlinjen. Vi granskade resten av bukten och såg då berget störta lodrät ner i havet, det var bara den lilla klipphyllan utanför sandstranden som var möjlig att ankra upp på.
Under de följande dagarna gjorde vi ytterligare ett par uppstigningar till öns topp och utforskade omkringliggande område.
Som på de flesta skepp från Europa medföljde en botaniker som utforskade och katalogiserade den biologiska mångfalden och tog även med sig fröer och växter hem till England. Denne kunnige man var även insatt i djurlivet.
Jag förde befälet även på de två uppstigningarna. Biologen sinkade oss, tyckte vi eftersom vi ville fortast möjligt komma upp på toppen, men han lusade sig fram genom, vad han kallade den tropiska skogen.
När vi äntligen var uppe fick vi syn på en koloni med stora fåglar, som vi även hade sett första gången vi var uppe, men var inte så värst intresserade av dessa stora vackra fåglar trots att de flög så fantastiskt. Strax utanför ankringsplatsen såg det ut som om de jagade måsarna.
Biologen förklarade att fåglarnas namn var Fregattfåglar och det de sysslade med var att stjäla fiskarna som de andra sjöfåglarna fångat
.
Han slog i sin digra uppslagsbok efter just den fågeln, men kunde inte finna den. Han ritade av fågeln och noggrant plitade han ner övriga uppgifter.
Medan han sysslade med detta spanade vi andra norrut och var fascinerade av molnet vid horisonten som nu hade växt betydligt sedan vi var uppe första gången. Ett svagt muller hördes trots att vinden var västlig.
Vid näst sista uppstigningen hade vi lokaliserat en färskvattenkälla inne i en grotta där öppningen vätte mot söder. Vid det sista besöket hade vi med pörtestickor för att utforska grottan samtidigt som vi hade med vattensäckar som fylldes med härligt färskvatten.
Själva ingången var inte så stor, den var som en normal logdörr, men sedan vidgade sig grottan och blev mycket rymlig.
Den kunnige biologen hade även i det hänseendet en teori och det var att en lavaström hade bildat grottan och han påstod att den kan vara många hundra meter lång.
Nu gick vi väl cirka 25 meter innan vi vände. Eftersom jag gick först in i grottan och vidare så var jag den siste för att gå ut. Mina kamrater skyndade sig ut medan jag tog det lite lugnare. Plötsligt förnimmer jag en röst som säger åt mig att förmå samtliga människor ombord att skyndsamt lämna fartyget och bege sig upp till den här grottan.
Det var den 25 augusti.
Innan vi lämnade högplatån och började vår klättring ner till skeppet spanade jag mot norr och det växande molnet som jag med bestämdhet trodde var upphovet till den varnande rösten. Men hur skulle jag få befälhavaren att förstå och rätta sig efter som han nog skulle ta som skrock.
Jag gjorde biologen uppmärksam på fenomenet vid den norra horisonten och han höll med om att det såg ut att vara ett större vulkanutbrott på Java eller Sumatra och de som befinner sig i det området har det inte trevligt. Men vi behöver inte oroa oss, det är 50 mil dit, påpekade han och fortsatte att stirra på marken och i trädkronorna efter nya växter och fåglar.

Vi anlände till skeppet kl 18. Jag rapporterade om vad expeditionens medlemmar uträttat under dagen och passade på att meddela mina farhågor om det eventuella vulkanutbrottet i Indonesien. Som jag befarat var kaptenen inte det mista rädd för ett vulkanutbrott 50 mil borta. Jag förklarade då för honom vad som hänt inne i grottan. Resultatet blev att han ilsknade till och skällde ut mig och, sa han, det är tur att vi är ensamma så att inte Eliasson skrämmer vettet ur de av besättningen som har samma sjukdom som er, alltså vidskeplighet.

Knappt ett dygn senare, den 26 augusti kl 16 hörs ett väldigt muller som fortsatte som åskvädersknallar på avstånd.
Omkring klockan 20 hände något jag aldrig varit med om trots alla mina år till sjöss.
Skeppet började röra sig, inte i sida utan neråt för att efter en stund åter stiga, likt snabba ebb och flod växlingar. Ett flertal sådana fenomen uppträdde.
Jag stod bredvid kapten och andre styrman på kommandodäck, när chefskocken, som var kines kom skyndande med andan i halsen och bugade sig för kapten och flämtar fram tsunami, tsunami.
Kaptenen var inte dummare än han visste vad en tsunami var, men han hade aldrig upplevt en sådan flodvåg. Han hade hört många skräckhistorier om jättevågor som vräker sig över låglänta kuster och ställer till med ohyggliga skador. De raderar ut hela byar och dränker hundratals människor. Det, plus min vidskeplighet, gjorde nog att han började bli tveksam och vände sig till mig och ställde frågan om jag förut hade fått någon uppenbarelse och den sedan slagit in. I ärlighetens namn svarade jag att det var första gången. Däremot förklarade jag för honom att den starka känslan av något jag inte kunde fastställa och som jag hade haft i flera dagar, blivit ännu starkare.
Jag var rädd för att det skulle bli svårt att evakuera 150 man i sådan terräng och att kunna försvara en sådan åtgärd bara för att den galne svensken hörde röster. Däremot, som kaptenen menade när han skällde ut mig, så fanns det många vidskepliga sjömän och blev det tal om tsunami så lyssnade även den dummaste och hela besättningen skulle förstå efter kinesens rädsla att nu var det fara åfärde.
Klockan 21 var vi alla på stranden och påbörjade uppstigningen. Trots mörkret tog vi oss upp utan missöden och samlades utanför grottingången. De första facklorna tändes och skeppsprästen som fann ett tillfälle att be en bön och välsigna besättningen som nu hade blivit mycket oroliga när de hörde mullret som utan avbrott fortplantade sig över oceanen.
Innan det ljusnade och klockan var c:a 05 den 27 augusti hördes en fruktansvärd knall, som en timme senare följdes av ytterligare en. Ett nytt muller, det starkaste vi upplevt kom klockan 10, konstaterade jag efter att sett på min kronometer. Den var så kraftig att det skakade lite i berget och de som inte lämnat grottan vid de tidigare utbrotten skyndade sig ut för att inte bli fast inne i grottan om den skulle störta samman.
Hela besättningen stod och tittade ner på skeppet som låg rofullt i bukten under oss.
Jag tittade på klockan som visade 10 och 40.
Jag stod och tittade på molnet som hade växt ofantligt stort. Så såg det ut om hela horisonten exploderade. Helt ofattbart. Berget under oss skalv. Paniken var inte långt borta. Många föll på knä och bad tillsammans med prästen och trodde att det var jordens undergång. Så kom ljudet. Jag har aldrig deltagit i krig, men jag kan föreställa mig hur det hörs när man står intill ett 50 - tal kanoner som avlossar en salva samtidigt.
Det skulle bli värre.

Det såg ut som om det svarta molnet var på väg mot oss.
Någon eller några ropade.
Se på fartyget.
Allas blickar vändes ditåt och vad fick vi uppleva?
Jo, vattnet under fullriggaren sjönk undan och den blev stående på den torrlagda bottnen, med masterna rakt upp för att sedan kantra över och bli liggande på styrbordssidan. Femton famnar vatten var borta.
Jag tittade på kaptenen som var alldeles grå i det väderbitna ansiktet.
Herre gud, förbarma dig över oss. Han förstod till fullo vad som komma skulle. Det var inte bara han som förstod att en tsunami var på väg mot ön.
Många kastade sig på marken och skrek för full hals, medan andra sprang in i grottan, som var min tanke eftersom rösten hade sagt mig det, men det var helt omöjligt att slita sig från det enorma skådespel som naturkrafterna bjöd på.
Så kom den då, vågen. Den var enorm. Man fick tvinga sig till att tänka; vi står 300 meter upp, den kan inte nå oss.
Många sprang sin väg, bort från den djävulska synen.
Vattenmuren kom närmare och närmare.
Vattnet hade börjat stiga lite under fullriggaren.
Skeppet kommer att bli vrak stönade kaptenen som nu var kritvit under solbrännan.
Vågen dundrade in i bukten med en skumkam på toppen och föste före sig enorma mängde pimpsten. Vattnet lyfte klipperskeppet som om det vore ett äggskal.
Herre Gud. Undslapp det mig när skeppet verkade komma upp till oss. Skummet yrde när jättevågen slog in i bergväggen under oss, med ett ohyggligt dån och vattenkaskaden nådde nästan upp till oss.
När vattnet dragit sig tillbaks såg vi fullriggaren, eller spillrorna efter den, drygt 200 meter under oss.
Det kom ännu en tsunami, men inte av den enorma storlek som den första.

Blev du inte tillsagd att vi skulle förskansa oss till grottan frågade kapten mig, alldeles nedbruten. Jovisst svarade jag och spanade norrut mot molnet. Först då blev jag medveten om att askmolnet, (som vi nu var helt på det klara med att det var), hade närmat sig oroväckande snabbt och blev också medveten om att temperaturen stigit några grader. Först tsunamin sedan het vulkanaska. Gud förbarme oss.
Jag skyndade mig bort till den plats där vi vilat oss första gången vi var uppe. Där hade segelduken som vi garderat oss med som regnskydd, blivit kvar.
När jag kom tillbaks till grottöppningen var samtliga inne. Jag förnam lukten av svavel och upptäckte att askmolnet var strax utanför ön.
Vi hjälptes åt att täcka ingången med segelduken genom att fästa den i småträd som växte runt om grottöppningen. Endast en flik nere i ena hörnet blev inte fäst utifrån, utan där kröp vi in och fäste resten inifrån. Sedan blev det kolmörkt.


Tre år senare.

Varje dag i tre års tid stod en utkik på en uppbyggd träplattform på öns högsta punkt som var belägen några hundra meter från grottan. Varje natt tändes ett bål för att förhoppningsvis något fartyg skulle upptäcka skenet.
Efter någon tid när chocken gett med sig, infördes i stort sett samma rutiner som om vi varit ombord på skeppet. Loggbok fördes.

Under dessa år hade vi sakta men säkert anpassat sig till de rådande omständigheterna. Maten var inga problem, den fanns i överflöd. Fisken var den övervägande kosten, för att inte tala om de röda jättekrabborna. Det hade visat sig tidigt att grottgången var bebodd av dessa landlevande djur och när den kinesiska kocken fick syn på dessa lagade han till krabbrätter av olika de slag. Kokosnötter var också en tillgång. Men det var fisken som var basnäringen. Från klipporna i bukten kastades det ut nät och männen gjorde stora fångster som biologen förtecknade. Denne av någon tyckte sig ha hamnat i paradiset. Otaliga var hans vandringar över stort sett hela ön. Han lyckades lokalisera en slags ätbar rot, som han påstod att de kunde jämföras med potatis. Hans herbarium rymde flera arter av växter som han menade på att ingen i Europa skådat. Denne blomsterälskare var en skicklig tecknare och gjorde noggranna skisser över det mesta när det gällde djur och växtvärlden samt den marina.
Några större fyrfota djur sågs aldrig till, men fåglar däremot var det gott om, särskilt fregattfåglarna.
Om det var några som blev kända med ön var det biologen och jag. Han ville ständigt ha mig som följeslagare. Den första tiden, när allting var så overkligt, tycktes han ha ett stort behov av att samtala med mig om mina föraningar och skrev ner det jag berättade.

Efter några dagar, när askmolnet försvunnit gjorde vi en nedstigning till vraket som var total- havererat, som vi redan konstaterat uppifrån krönet. Det var en beklämmande syn att se det vackra fartyget i spillror. En stor mängd träd låg jämnade med marken av fullriggarens tyngd. Styrbords låring – vraket lutade starkt åt babord - var helt borta så man såg in i röran av ullbalar, tågvirke och all sköns bråte. Av riggen fanns bara en mast kvar och den var knäckt, de revade seglen låg spridda över ett stort område. Det var med andra ord en djävulsk villervalla.
Innan skeppsprästen höll en predikan började han leta efter sina kommunionskärl som han i brådskan glömt – hur han nu kunde det – men till sin stora glädje hittade han dem i sin hytt som otroligt nog var i stort sett oskadad. Pastorn utbrast; Gud är med oss, tack och lov. Kaptenens hytt var också i skapligt skick. Men han hade inte lämnat kvar något av värde.
Befälen hade en överläggning och kom fram till att försöka på något sätt laga och lappa skrovet så att det var möjligt att eventuellt, om inte annat, kunna använda det som förläggning. En viss tvekan blev det i besättningen som menade på att det kan komma ytterligare tsunami.

De följande månaderna var det fantastiskt vackra solnedgångar. Hela himlen sprakade i alla regnbågens färger. Det var inte svårt att förstå vad dessa himlafenomen berodde på.

I besättningen ingick en spanjor som var en framstående sångare och försångare vid de olika arbetsmomenten på fartyget. När han hade utkikspasset kunde vi höra hans klara tenorstämma långliga vägar. Hans repertoar på engelska och amerikanska sjömansvisor var diger. Mina favoriter var Rolling Home och Whisky för min Jonny.
Den förstnämnda brukade sjungas när vi var om på fartygen och halade in ankaret.

Vi klarade oss från allvarligare sjukdomar, men ändå decimerades skaran. Skeppsdoktorn kunde inte rädda alla som insjuknade och några olyckor inträffade när männen klättrade runt i vraket för att i möjligaste mån ta vara på allt av värde. Två jungmän omkom när de skulle plocka ägg i ett albatrossbo i branterna. Ungarna skulle ha lyssnat på oss äldre och gett fan i att röva ägg i ett albatrossrede, muttrades det bland manskapet. Det var ju allmänt känt att James Cook blev mördad på grund av att han kvällen före ätit albatross.
Ett fall av rödsot konstaterades, men spred sig inte. Allt som allt dog 15 man.

I juli 1886 på förmiddagen hördes ett vrål från utkiken. Skepp ohoj!
Jag och botanikern hade inte hunnit lämna vår förläggning som på dessa år gjorts bekväm och ombonad.
Det var inte tu tal om saken. Skeppet hade kurs mot ön. Folket jublade och dansade runt och omfamnade varandra till höger och vänster. Många grät av lycka. Tre år på en obebodd ö hade satt sina spår.

Utkiken rapporterade till kaptenen. Kapten, fartygets namn är HMS Flying Fich.
Nu var det kaptenens tur att åkalla skaparnas namn.
Är det rätt uppfattat, sa du Flying Fich. Under de tre åren hade den hårda disciplinen som rådde ombord både på örlogsskeppen och inom handelsflottan avmattats väsentligt.
Ja kapten blev svaret. Titta själv.
Befälhavaren klev upp på den uppbyggda utkiken. Han sa inget på en lång stund. Sedan vänder han sig om.
Mitt herrskap, vi kommer att få besök av min vän kapten Maclear.

Ur flaggkistan hämtades flaggan som hissades i gösstaken som monterats upp på utkikstornet och samtliga mannar och befäl sjöng den engelska nationalsången.



Jag lade ifrån mig pappersbunten och undersökte kistan ytterligare.
Där fanns ett långsmalt fack med lock som jag öppnade. Där låg en pappersrulle som visade sig vara flera ark. Det var illustrationer. Vraket var mycket verklighetstroget där det låg på sin hylla. Teckningen med Fregattfågelns flykt över branterna visade att konstnären varit mycket skicklig. Jättekrabban var också avtecknad.
I ett litet fack låg ett etui, som jag öppnade och inuti låg en medalj.
Eftersom jag nu läst Antons historia så tog jag för givet att det var ett engelskt förtjänsttecken.
Framsidans bild föreställde ett fartyg och runt om stod: Honourable East India Company.
På baksidan var en tsunamivåg avbildad samt ett datum och årtal 27 aug. 1883.
I samma fack låg ytterligare ett papper som var hopvikt.
Brevhuvudet var magnifikt med engelska hovets emblem.
Där stod även.
Förenade konungariket Storbritannien och Irland
Viktoria I


Läs om Krakataus utbrott 1883
Wikipedia åskådliggör katastrofen.

Läs även om Julön.