Berömda talesätt

Ordet bankrutt är ju aktuellt i dessa dagar, men var kommer uttrycket ifrån? Jo, för under medeltiden var det en plägsed, att när en "växlare" inte kunde betala, vad han var skyldig, blev hans "banco" (bänk, disk) sönderslagen. Av det italienska "banco rotto" (sönderslagen bänk) kommer vårt ord bankrutt, som ju användes i betydelsen konkursmässig.

Hällristningarna i Tanum

En tysk vid namn Andis Kaulin påstår något intressant när det gäller hällristningarna i Tanum. Han menar att dessa uppkom när våra förfäder skulle navigera på havet. Enligt honom ingår varje plats en kopiering av stjärnhimlen.
Ex. Skorpionen finns vid Kalleby, medan lejonet hittas vid Lycke. Lilla Björn vid Aspeberget och Pegasus vid Tegneby.
Himmelsmitten är vid Gerum.
Citat: Man kan inte undgå känslan att i Tanum bevittnar man födelsen av modern astronomi som de gamla sjömännen var i behov av vid navigering efter stjärnorna.
Dessa forntida män bildade dessa konstellationer främst av praktiska skäl och inte som arkeologerna framhärdar i att förespråka när det gäller dessa ristningar, för obevisade riter och ritualer som kan ha en del av det komplexa i den antika världen, men absolut inte som den drivande kraften.

Kartan hittas på:
ancient wold blog: tanum rock drawings sweden dicphered as astronomi.

Teknikens under?

Jag skulle ringa till en avdelning på ett sjukhus, men jag hade inte telefonnumret utan ringde växeln. En trevlig person svarade och jag frågade om numret. Svaret blev; nej , ring 90200. Vad gör man. Jo ringer 90200 och blir uppkopplad till en datorröst som inte förstår vad jag säger.
Hur krångligt får det vara?
Jag hade ju talat med en fysisk person, men hon hade inte befogenhet, verkar det som, att lämna ut numret.
Vad kallar man sånt?

Veckodagsfrågan

Det är märkvärdigt att en enda bokstav kan förvränga en mening.
Det skall helt riktigt vara torgdag.

Lös detta

I en dagstidning i en mindre stad stod det följande annons:
Det är ingen torsdag på fredag, den är flyttad till lördag.

Det hade naturligtvis smugit sig in ett fel, men vad är felet?

Trot den som vill

Sten A, grundare av Stena Line, var sommarbarn i Bullaren. Familjen där han tillbringade sommaren var ägare av en affär. I familjen fanns det en pojke som var i samma ålder som Sten.
Vid vuxen ålder besökte han sonen som nu hade tagit över affären.
"Hej"! sa Stena Line ägaren."Känner du igen mej?"
Handlaren var inte säker på det, men när Sten förklarat det hela, så drog han det till minnes att de träffats tidigare och frågar. "Vad sysslar du med nu för tiden"?
"Jag har några båtar" Svarade Sten.
"Jasså har du också det? Jo du förstår att det har ja mä. Tre ekor som jag har liggandes nere i Bullaresjön. Dom hyr jag ut till tyskarna och gör själi förtjänst. Men det är en sak som du skulle slå dej på, å det är å sälje mask. Det är bara till att ta en grep å gå till närmaste beteshage. Maskarna du får lägger du i en burk å säljer dem för fem kroner styck."

Jag vill inte gå i godo för sanningshalten i den här skrönan.

Hög ålder

För några år sedan fick jag en inbetalningslapp på posten. Jag skulle betala, 1,75 i svenska pengar. Helt vansinnigt tyckte jag. Skicka ut en avi för en sådan struntsumma.
Vid en koll på min födelsedata som stod upp till höger på inbetalningsblanketten fick jag se att det stämde ju inte för där stod 010911..... Då förstod jag varför de ville ha in pengarna, för strax efter Jesu födelse var nog 1,75 en mycket hög summa. Som tur var tog de inte någon ränta.

Flugsvampsparad

Klicka på bilden

Tanumshedebor som låtit höra om sig

Samhället har, om inte fostrat, så har de vuxit upp och innan 20-års ålder flyttat från bygden. Några av dessa har låtit höra om sig.

Först ut var Folke Rydbo.
Folke Rydbo kan jag inte komma ihåg. Han var några år äldre än mej.

1978 tilldelades han Guldkvisten.
Vid den tidpunkten var Folke GD för Domänverket.

Föreningen Skogens styrelse delar årligen ut högst fem Guldkvistar till personer som på det nationella planet gjort värdefulla insatser för skog och skogsbruk i enlighet med Föreningen Skogens ändamål och inriktning ("aktivt och ansvarsfullt brukande och nyttjande av skogen"). Priset består av en nål, modell större samt diplom.
Utdelas: 4-5 kvistar per år. Förslagsställare: Medlemmarna i Föreningen Skogen. Urval: Styrelsens arbetsutskott. Beslut: Styrelsen. Utdelning: Vid större arrangemang anordnade av Föreningen Skogen i samband med att Kungahuset har inbjudits.

Källa:
Skogen


Näste grabb ut var Olle Svedberg.
Olle, Bo ”Pall” och jag växte upp tillsammans och var mycket goda vänner. Bo och jag spelade fotboll i många år, men Olle var inte intresserad av den sortens idrott. Det skulle visa sig att han nådde högre nivåer än sina kompisar på Tanumshede när det gällde idrott.

På Finspångs kommuns hemsida kan man läsa.

Finspångs Allmänna Idrottsklubb, FAIK

Klubbens genom åren mest lysande stjärna, dubble svenske mästaren Olle Svedberg, flerfaldig landslagsman med en 3:e plats i Nordiska mästerskapen 1961 i Oslo.
Efter det Olle flyttat till Finspång har jag träffat honom ytterst sällan. Tyvärr.

Den tredje var Daniel Johannesson F.d. GD för SJ

Inte illa. Två General Direktörer från samma lilla samhälle.

Daniel var en lysande fotbollsmålvakt. Redan som 16-åring fick han dra på sig Tanums IF:s A-lags tröja. Han blev uttagen till Bohusläns juniorlandskapslag, där han enligt uppgift skulle ha gjort en mycket kvalificerad räddning. Matchresultatet vet jag inte.

Något jag aldrig glömmer var när vi hade hemmamatch på Hedevallen.
Båda lagen var i omklädningsrummen.
Glassboxen skulle förflyttas från klubbhuset och ut till kiosken.
Det uppstod ett fruktansvärt gnissel när det rullades över golvet.
Kommentar från Daniel:
”Dom mjukar upp”.
Vi fick glädje av honom i två år som A-lagsmålvakt, innan han flyttade till Göteborg för att studera.

Det finns säkerligen fler Tanumsbor som har utmärk sig, men dessa tre är vad jag kan erinra mig.
Jag är tacksam om den som läser detta och har något att tillägga, så gör det.

Historien om en företagsam räv

Två kastruller med "asiatisk mat" stod under natten på kökstrappan för avkylning. På morgonen var de försvunna. Spåren i snön avslöjade den skyldige. Räven hade varit framme och dragit iväg med båda kastrullerna. Vi sökte efter dem, men förgäves. Två år senare hittades den ena på ett kalhygge dryg kilometern från "brottsplatsen."
Om denna händelse diktades några verser.
Melodi: Sotar´n gick på promenad

Räven gick på promenad, räven gick på promenad, promenad, räven gick på promenad.

Han gick då förbi ett hus, ……………………………………………………….

Uppå trappan fanns det mat, …………………………………………………..

Två kastruller stod det där,………………………………………………………

Hem till lyan bar han dem, ……………………………………………………………

Räven ställde till kalas, …………………………………………………………….

Gästerna de frågade, ……………………………………………………………….

Är nu detta catering, ………………………………………………………………..

Nej, det kallas take away, …………………………………………………………..

Hej, hej, hej.

Ryckfiske

Den gamla klyschan att man sätter kaffet i fel strupe när man hör en nyhet på radion som verkar helt barockt. Det hände mej.
Fiskeriverket skulle förbjuda ryckfiske. Vad fan nu då? Varje höst bedrives makrillfiske med meta och då rycker man ju, eller hur?
Jag slog upp ryckfiske på Internet och efter det skrev jag följande e-brev.

Hej!
Vad menas med ryckfiske?
Är det Fiskeriverkets mening att förbjuda makrilfisket här på Västkusten?
Det är lätt att få den uppfattningen att det blir förbjudet att fiska på traditionellt sätt, alltså med lina, sänke och agnad krok.
Jag hoppas att jag har missuppfattat det hela.
En annan uppgift från Fiskeriverket är Det fria handredskapsfisket. Där står:
Alla har rätt fiska med handredskap utmed Sveriges kuster ...
Det innebär att man får, meta, spinnfiska, pilka och pimpla samt fiska med lina som har max 10 krokar.
Fiskemetoden får inte kräva användande av båt.
Den sista meningen kräver en förklaring. Hur fiskar man med tio krok på en lina om man inte sitter/står i en båt?
Vore tacksam om jag kunde få en vettig förklaring.

MVH
Sölve Kaltenbach
Rönningen

Svaret kom.


Hej!
Traditionellt makrillfiske är inte ryckfiske eftersom syftet är att fisken skall hugga. Den nya bestämmelsen tar sikte på syftet med fisket, syftet får inte vara att rycka fast krokarna utvändigt på fisken. Det är alltså samma lydelse som har funnits och fungerat i sötvattensområdena i många år.

Paragrafen lyder så här:
11 § Det är förbjudet att fiska med krokredskap i avsikt att hugga eller rycka fastkroken eller krokarna utvändigt på fisken. Vid fiske får inte heller användas krokredskapsom särskilt anpassats för nämnda ryckfiske. Bestämmelsen utgör intehinder mot användning av huggkrok för att bärga fisk som har fångats med andraredskap.

Du kan med andra ord lugnt fortsätta med makrillfisket.

Vad gäller formuleringen att metoden inte får kräva användning av båt så kommer denna från fiskelagen. Detta innebär att till exempel trollingfiske eller dragrodd inte är tillåtet i vissa områden men det är tillåtet att fiska från ankrad eller drivande båt.
Mvh
Tjänsteman på Fiskeriverket

Tack Fiskeriverket för ett vettigt svar.

Busstreck

Det har alltid legat i pojkars natur att göra busstreck. Oftast för att få lite spänning. Hartsning var väl inte så vanligt, men det förekom att någon lättretad person fick höra gnissel på något av fönstren. Han måste irriteras av det annars var det inte roligt. För detta ändamål behövdes: några decimeter björntråd, en sugpropp ( En gummi -packning som satt på vichyflaskor var utmärkt) och harts. Efter att tråden fästs vid sugproppen anbringades den på ett av det tilltänkta offrets fönster. Sedan sträcktes tråden och fungerade som en fiolsträng, när hartset gneds mot den. Effekten blev ett gnissel som var mycket irriterande. Var det en lyckad hartsning var den inneboende snart vid ytterdörren och gormade ”-Slutte öpp mä` dä` ongdjävlar” Det gick även med tråd och nål. Nålen med tråden, som var full med knutar fästes i fönsterkittet. Sedan drog man försiktigt längs tråden och eftersom det var knutar på blev effekten ett smatter, när nålen slog mot rutan. Irriterande, men ej i klass med hartsningen.

Evald Josefsson och Nils Larsson berättade för mig om sina upptåg. Ett av dem har jag bevarat till eftervärlden. Evald var son till "Repern" Alfred Josefsson, som var ägare av verkstaden och taxirörelsen på Tanumshede. Nils var son till samhällets smed Lars Olsson.

Evald och Nisse hade hört att det hade rymt några pojkar från barnhemmet på Vrångsholmen. Landsfiskalen ringde ofta till Alfred vid sådana tillfällen, eftersom han hade bra utsikt från verkstaden som låg strax intill Riksvägen och Alfred som var kvick hade tagit fast andra rymlingar tidigare.
Evald och Nisse kom överens om att de skulle åka norrut för att eventuellt möta rymlingarna. Det skulle passa utmärkt att samtidigt pröva en H.D. Komna till Prästesäm skar motorn. Det var inte annat att göra än att försöka få hem det tunga åbäket. Vid Vals bro gav de upp och ställde motorcykeln där. Det hade blivit mörkt under tiden som de kämpat med H.D:n och komna upp på krönet av ”Järpenbacken”, kom Evald på en idè, -Du Nisse ska´ vi skoja med Alfred? -han står nog och spanar efter killarna från Vrångsholmen nu. Den ene var halt och lite kortare än den andre, haltar jag så stämmer det med signalementet. Evald började halta en bra bit före verkstaden, för att träna upp sig. När de två spjuvrarna var i höjd med verkstaden gluttade Alfred på dörren och ropade” -stopp pojkar!” -Vi sticker, sa´ Evald till Nisse. Trätofflorna som de gick i flög i luften vid rivstarten. Alfred var redan på språng efter dem. Vid Texacotappen, mitt i”Snippen krysset”, var det nära att Evald blivit fasttagen, men han och Nisse girade in till vänster mot kvarnen och Alfred som inte var beredd på detta fortsatte rakt fram några meter så pojkarna fick ett försprång. Evald kastade sig under kvarnen och låg där och tryckte, Nisse fortsatte ner mot Otto i Kroken.
Stort pådrag. När Landsfiskalen ringde hade Alfred tagit kontakt med några andra för att få hjälp. Algot Andersson hade fattat post vid kyrkan, John Paulsson (Amunder) hade kommit och med sig hade han sin hund Topsy, Sixten ”på verksta´n” kom på sin motorcykel och lät strålkastarljuset spela över gärdena.

Nu har vi dom, fram med ficklampor, hörde Evald, Alfred säga. -Jag skall hem och ringa Landsfiskalen och meddela att vi har pojkarna här, under tiden fortsätter ni sökandet.
Evald lämnade sitt gömställe och gick ner längs gärdena till sågen och vidare upp till Ehneboms. Han kom lugnt gående hem och träffade sin mor Karin, som anade ugglor i mossen. -Är det du Evald, som de söker efter? Han svarade varken ja eller nej.
Nils, som sprang ner mot Otto i Kroken, trodde att han kunde ta´ det lugnt eftersom det var Evald förföljarna koncentrerade sig på. Ett flåsande från John Paulsson och gläfset från Topsy, tog honom ur den villfarelsen. Nisse fick fart under fötterna igen, över ett taggtrådsstängsel in i Ottos beteshage, upp mot mejeriet, vidare in i skogen, fram till K.S.Olssons affär och kom sig hem. Är inte du ute och letar efter ”Vrångsholmare ?Frågade hans mor Dagny honom. Nja, svarade Nisse försiktigt, något mer tal om saken blev det inte så stryk klarade han sig undan den gången.
På verkstadsplan stod gänget samlat, Alfred, John, Sixten ”på verksta´n ” och Evald. Det var inte någon uppsluppen stämning, tvärt om. Johns ansikte skiftade i färg flera gånger där han stod med byxorna i trasor, som han fått sönderrivna efter det att inte ha´ observerat taggtrådsstängslet i sin iver att fånga in Nisse. Alfred var nog den som var mest ilsk. Inte nog med att hans pojke spelat honom ett spratt, utan han blev tvungen att lämna kontraorder till Landsfiskalen via telefon och varje samtal kostade en krona. Alltså hade detta spektakel kostat honom två kronor, plus en massa prestige. Frågan är vad som retade honom mest. I sin ilska kastar han den stora stavlampan som han höll i handen och den träffade olyckligtvis Topsy på ena tassen, så hon skrek av smärta.
Att ett till synes så oskyldigt skämt kunde få sådana konsekvenser, hade nog inte de två ungdomarna räknat med. Alfred ville inte höra talas om händelsen, inte ens på äldre dar.

2008 Potatisens år

FN:s livsmedel- och jordbruksorganisation menar att potatisen är överlägsen de flesta livsmedel och har därför utsett 2008 till Det internationella potatisåret. De hoppas på så sätt kunna sprida kunskap on den nyttiga knölen.

Irländarna var bland de första i Europa att odla potatis, år 1566. Det visade sig att de fattiga öborna var mer välnärda än folket i länder där brödet fortfarande var den viktigaste födan.En katastrof utbröt åren 1845-46 när den irländska potatisskörden drabbades av en mögelsjukdom. Över en miljon irländare dog av svält eller svältrelaterade sjukdomar.
Ytterligare en miljon emigrerade till Amerika.
Många anser att Storbritannien, som då betraktades som världens rikaste land, lät sina egna undersåtar svälta ihjäl, är en av orsakerna till den seglivade fiendskapen mellan irländare och deras före detta herrar.

I århundraden betraktade många europeiska bönder potatisen som djävulens påfund. Ryssarna kallade den för ”djävulens äpple” Rykten gick också om att potatis kunde orsaka spetälska, syfilis och tuberkulos. Som livsmedel användes den i princip bara att utfodra soldater, grisar och fattighjon. I Skottland vägrade folk att äta potatis eftersom den inte nämndes i Bibeln. Att potatisen visade sig vara besläktad med häxörter som belladonna, spiklubba och bolmört, gjorde inte saken bättre.
Lägger man till fadäsen som gjordes när sir Walter Raleigh presenterade potatisen som livsmedel vid Elizabeth I:s hov där rätten bestod av blasten, stuvad med socker och kanel. Detta berodde på att kockarna inte visste vilken del av växten de skulle anrätta.

Detta hade pionjärerna som försökte att introducera den näringsrika växten här i Europa att kämpa emot.
I Preussen 1756 introducerades grödan med vapenmakt: bönderna vaktades av dragoner medan de tvingades sätta det de betraktade som svinföda. Franska bönder lurades på potatisen, med list. Ett par år efter den preussiska potatissättningen kom en fransk apotekare Parmentier hem från tysk krigsfångenskap. Under hela sin tid som fånge hade han levt på potatis och nu kom han hem till ett svältande Frankrike. Av Ludvig XVI tjatade han till sig en åker utanför Paris och kungliga vakter att vakta den. Omkring odlingen sattes det upp anslag som varnade med stränga straff för den som stal knölar. Naturligtvis stals de och snart spred sig potatisodlingen i Frankrike. Det franska hovet hade presenterats rätt del av växten, serverad som pommes de terre en robe de chambre (skalpotatis) och genast tagit den till sig. Potatisblommor blev en populär prydnad i den tidens peruker.

En person som förknippades med potatisen var Eva De la Gardie. Det är hon som har fått äran, tillsammans med Jonas Alströmer, av att potatis började odlas i Sverige. Eva ville efter missväxter och svaga skördeår förmå allmogen att i stället för bröd äta potatis. Hon gjorde lyckade experiment med den nymodiga växten och 1748 kunde hon glädja sig över att Kammarkollegium i 4000 ex lät trycka hennes skrift "Försök att tillverka, bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis". Skriften är nummer 9 i Vetenskapsakademiens Handlingar 1748 och den gjorde att författarinnan som den första kvinnan blev invald i Akademien; hon var då en 24- årig fembarnsmamma. Det skulle dröja länge innan nästa kvinna gjorde entré i den berömda akademien.

Genombrottet för potatisen kom i Sverige under de mycket svåra missväxtåren 1771-1772.
Det var alltså varken Alströmer eller brännvin som fick potatis att slå igenom i Sverige, men potatisbrännvin, till dess illa omtyckt, började bli vanligt när husbehovsbränningen släpptes fri 1800. De följande årtiondena blev en blöt historia. När husbehovsbränningen åter förbjöds 1860 väntade man sig att potatisodlingen skulle minska. Istället slog potatis igenom som mat på allvar och ersatte rovan, den grönsak som svenskarna ätit mest av i århundraden.

Muntlig tradition säger att Gomes Brunius, präst i Tanum 1794-1819, var den förste att odla potatis i Norra Bohuslän.
Från 1700-talets mitt var de första på en ort att odla grödan, oftast församlingsprästen eller någon hemvändande soldat som ätit potatis i Tyskland.
Om Brunius kände till den fransk apotekare Parmentiers bravader eller det var ett ovanligt sammanträffande kan inte bekräftas, men Tanumsversionen lyder som följer:
När potatisen skördats lades de i jordkällaren. Den gode prosten låste sedan dörren med ett hänglås. Det blev för mycket för den nyfikna ortsbefolkningen, som bröt sig in och det var just detta Brunius räknat med.

Syftet med FN:s potatisår är att öka kunskapen om potatisen och dess fördelar i fattiga delar av världen. Ett av utvecklingsprojekten pågår lustigt nog just i de peruanska Anderna, där man vill lära indianerna att återupptäcka den gröda som de faktiskt var först med att odla för omkring 7000 år sedan.

Källor:
www.shenet.se/vaxter/potatis.html
Allt om historia nr 6/2008

Den nya andan

Visst är man stenålders och har varit det i många år och vårt barnbarn förstärker upp det redan kända faktum att man är hedenhös.
Barnbarnet (3,5 år) hade kollat sin mammas post och sprättat upp ett kuvert. När modern upptäckte detta frågade hon sitt barn vad det stod i brevet.
Svaret blev, "svt punkt se".

Det Schartauanska medeltidsmörkret

Publicerad 2 december 2007 kl 04:00 i Helsingborgs Dagblad

Läsarbrev: Min barndoms samhälle som jag minns det

När Tyskland ockuperade Norge förlades svenska militärer till brevskrivarens hemby. Här en svensk soldat vid ett skyttevärn under beredskapen.
Det schartauanska medeltidsmörkret lägrade sig tungt över det lilla samhället där jag växte upp. Av de 100 till 120 invånarna var det bara ett ytterst fåtal som inte var fattiga. Ju fattigare man var desto kyrkligare skulle man vara. Man släpade sina barn på alla möjliga och omöjliga högmässor, husförhör, passionspredikningar och andakter inom socknen.
Prästen i församlingen stod ett par knäpp högre än Gud. När han någon enstaka gång kom ut på vägarna började tanterna att niga djupt 50 meter före mötet och fortsatte att niga 50 meter efter. Det såg ut som svarta små ekor som gungade i kölvattnet efter en stort fartyg.Efter präst och Gud var det köpmännen som regerade. De tillät, för att inte säga önskade, att lämna kredit. Ett oslagbart styrmedel i ett samhälle. Blev skulden för hög kunde ett förköp på huset eller en inteckning i gården visa sig lönande i framtiden.
Levnadsreglerna var stränga. Ungarna skulle ligga i sina sängar klockan 18 på vinterhalvåret och klockan 19 sommartid, troligen för att mödrarna skulle få möjlighet att laga och lappa den enda omgång kläder barnen hade att tillgå.
Ungarna ja. De skulle uppfostras - skrämmas in i den rätta tron. En bar överkropp en stekhet sommardag renderade omedelbart tilltalet "hedning". Att en ogift kvinna blev med barn var den svartaste av alla synder. "Det växer horn ur pannan på sådana synderskor!". Jag har stått tillsammans med andra vilseledda barn och stirrat fånigt på en sådan "evigt förtappad" flicka.
Här kommer en episod som jag gärna vill berätta i detta sammanhang: Mor läste varje söndagseftermiddag dagens predikan för oss barn. Vi satt alla runt köksbordet och kunde se gatan utanför. Då kom där ett begravningståg marscherande förbi. Konstigt tyckte vi, en söndag! Gardinerna drogs dock hastigt för och vi barn förpassades till kökssoffans undanskymda vrå. Och läsandet fortsatte och fortsatte.När jag blivit äldre förstod jag att i begravningståget - förstamajtåget - gick vår far. Och det skulle vi barn skonas från att se.I en sådan kärlekslös omgivning var det inte roligt att vara barn. Frågan är om man någonsin fick vara barn. Alla krafter, alla armar behövdes ju för att klara uppehället. Och man måste tidigt rätta in sig i ledet. Alla som kunde skulle mättas vid andras bord.
Men det skulle börja ljusna lite. Det byggdes en bygdegård. Stor nog att inrymma danslokal, scen, matsal, kök, garderober och vaktmästarbostad och, ve och fasa, ett maskinrum för en filmprojektor. Varje onsdagskväll visades film. Inträde en krona för vuxna, 50 öre för barn.
Vi fattigbarn hade naturligtvis ingen chans att komma in. Men vi kom på att vi kunde se på filmen utanför lokalen. Projektorduken var ett vanligt lakan som spänts upp framför scenen. Genom ett fönster kunde vi se filmen på baksidan av duken. Avigt, vänster blev höger, inget ljud, men vad gjorde det. Hade man inga pengar så hade man inga.Senare lyckades vi övertala två tanter som hade sina stamplatser vid ett av fönstren på långsidan av lokalen. När ljuset släcktes och filmen började drog de gardinen lite till sidan. Utanför stod vi uppradade i storleksordning, den kortaste främst och vi fick för första gången se film från rätt håll.Senare skulle det bli än bättre. En ny snäll maskinist släppte upp oss på läktaren när filmen börjat. Vi blev strängt tillsagda att inte visa oss ovanför balustraden. Så där satt vi, varmt och skönt, på golvet och kikade genom spjälorna. Ingen kunde se oss från biosalongen.
Jag fick senare själv vara med att sprida "detta djävulens påfund" genom att köra tältbio på landet en tid. Det nöjet fick dock ett hastigt slut.När Tyskland ockuperade Norge förlades 800 svenska militärer i och omkring vårt lilla samhälle. Bygdegården blev fullbelagd och tomma gamla hus blev bebodda. Mötesförbud utfärdades, alla fester inställdes, inga filmföreställningar, gatubelysningen - de få lampor som fanns - släcktes. Mörkläggningspapper inköptes och sattes upp i husen. Mörkret var totalt.
Det skulle ta fyra år innan det åter ljusnade. Norge blev fritt och militärerna kunde lämna vårt samhälle efter väl förrättat värv. De hade inte bara vaktat våra gränser mot en eventuell fiende, de hade också under tiden hjälpt oss ur den schartauanska kärlekslösheten.

F Kaltenbach

Jag är intresserad av en kommentar till denna artikel, eftersom det är många som läser den. 

Makrillfiske

Nu kommer det en berättelse på nordbohuslänska. En aning svårläst för den oinvigde.
Anton som är fiskare och bor på Torsk hålan - Törsk höla- besöker centralorten allt som oftast och då brukar han stanna till hos, som Anton säger "Samhällsbon." Anton har alltid en historia på lut.


”Ska du ha nogge makrillar?”
Anton stanna tell ve samhällsbons grinn.
”Har du fått förmye fesk, Anton?”
”Ja dä har blitt väl mye. En kann ju ente ede öpp fyre tjöw makrill, ena. Å förrästen har ju ente den store komme in eno, å den här pirn ä ju ente nogge å salta.”
Samhällsbon luda sä över grinne å titta i Antons feskelödda.
”Dä ä ju riktit pene makrillar, dä ä ju kullt de mäste. Men va i herrans namn, har du halve makrillar mä!?
”Ja, en får räkne mä lide svinn no för ti” sa Anton å togg öpp en makrill söm hade väjt styvt åtte hekto om han ente hade blitt kapa på metten.
”Räkne mä svinn” undra samhällsbon. ”Va mennar du mä dä?”
”Dä ä säl`n, han ä framme å passar på å ta makrillen, söm hänger på dörje.”
”Dä va som hoggarn, ä de sö åbne?”
”Jä ska sie dä dä, samhällsbon att en får väre gla att en får nogge kvar. Dä hänner att han tar å drar mä sä blänke å dörjesten åssö. Sö nogge å dom stackrane simmar rönt mä rene drivankarne. Ä dä ente valpsjuken å andre sygdommar söm tar köl på sälane, sö ä dä feskanes reskab.”
”Dä va bekymmersamt” sa samhällsbon å så fundersam ud. ”Men Anton, va ä dä å järe åd, sölles kan dä ente få va, eller hur?”
”Dä ä nock ente mye å järe åd, dåm får nog höllas”. Anton titta öpp i löfte å sa.
”Dä va väldit för skårar de har här i tätorten”
”Ja dä ä dä” männa samhällsbon på, dä ha blitt e plåga, de bygger bo både på kåppra å kommunhuset. Å dä blir så bedreddet på tjänstemännens högborg, de vågar knappt öppne fönstre.”
”Dä kan du ente männa.” Anton så tvilande ud.
”Jo, dä männar jä. Tänk dä när måsane släpper sin ballast å den rågar fare in gömmel ett öppet fönster å hamnar på skrivbolet. En får hoppas att dä ente sedder noggen ve skrivbolet då.”
”Ja,ja,” sa Anton. ”De stackranne ska då få skit ifrå alle höll.”

Guld

När guld kommer på tal är det få som inte blir påverkade. Denna ädla metall har i årtusenden haft en både negativ och positiv inverkan på oss människor. De första kulturfolken använde det lysande gula guldet (guld glimmar inte) vid rituella sammanhang.

Den kemiska beteckningen, AU är hämtat från latinets Aurum, ”morgonrodnad”.
Andra kulturer hade sina egna namn på ädelmetallen.
På hebreiska heter den zahev, ”upplyst av solens strålar”.
Inkafolket kallade guldkornen, ”solens svett”.
Eftersom solen var den förste av gudar, använde dessa tidiga kulturer guldet vid religiösa ceremonier.
Senare blev guldet ett betalningsmedel, valuta.
Talesättet ”rik som Krösus, kommer från en kung som levde i Lydien – nuvarande Turkiet – omkring 550 f.kr. Han lät prägla – troligen de första- mynt i guld och silver.
Egyptierna hade handlat med små ringar av guld och silver och med ädelmetallsstavar s.k. talenter. En talent vägde 8,5 gram.
Kineserna hade använt sig av mynt i århundraden, men om det var guld är okänt eftersom dessa asiater använde ordet chin både för guld och metaller i allmänhet.
Krösus rikedomar kom från floden Pactolus – floden där enligt legenden, kung Midas badade -. Där låg mängder av guld lättåtkomligt i flodens grusavlagringar.

Kung Midas förbannelse.
Regenten var enligt legenden mycket fattig, men han hade ett gott hjärta och delade med sig av det lilla han hade. Gudarna såg detta och ville belöna honom. Han skulle få en önskan uppfylld och då önskade han sig att allt han rörde vid skulle bli guld. Det visade sig mycket snart att det var livsfarligt, eftersom vinet han drack och maten han åt blev guld.
Det blev en förbannelse. I sin förtvivlan bad han gudarna att han skulle bli befriad från detta. Gudarna sade åt honom att han skulle bada i floden Pactolus. Floden övertog hans kraft och dess sandiga botten blev i århundraden en till synes outtömlig källa av guld.
Midas legenden återspeglar en förändrad attityd till guld: Det var inte bara ett medel att skänka tribut åt gudarna och en symbol för kunglighet utan även en frestelse för dårar.

Det fantastiska språket

Fem hungriga, förvånade pojkar med stora skor, sitter och studerar havets glittrande yta i den ljumma sommarnatten.

I den ljumma sommarnatten, sitter fem hungriga förvånade pojkar med stora skor och studerar havets glittrande yta.

Fem pojkar med stora skor, sitter och studerar havets glittrande yta i den ljumma sommarnatten, hungriga och förvånade.

Tänkvärda ord

Det är lätt att blicka bakåt i sitt liv.
Men tyvärr är det så att livet levs framåt.

Lögn och sanning
Dagens lögn kan vara morgondagens sanning

Pegen

Varje infödd tanumshedebo vet vilket vägkryss som benäms Pegen. Där bodde det en gift kvinna vid namn Helena Witterberg och hennes åldrige far, år 1754. Hon sade sig blivit våldtagen och genom detta blev hon med barn. Helena dömdes till 20 dagars fängelse, fast åklagaren, Kronolänsman Börje Hellberg trodde på henne.
Mer om detta kan man läsa på Google genom att skriva Dombok Sexualbrott. Det är skrivet av Bernhard Granholm.
Börje Hellbergs sondotter Elisabeth Catharina Hellberg, gifte sig med urmakare Kaltenbach från
Schwiez och bosatte sig i Lur.

Ett gott råd

Maskiner som inte fungerar kan vara väldigt påfrestande. Värst var det under den tiden som man var ”månskensbonde”. (drev gården samtidigt som man hade en heltidssyssla) Grejerna skulle bara fungera. Allting skulle göras på lördagarna, så då fick inget mankera.
Nu, sedan man har blivit pensionär existerar inte den brådskan, men ligt förbannat retar man sig på utrustningen som inte funkar.
Ett hjälpmedel som kan vara alldeles hopplöst är motorsågar. Suveräna i skogen, (jag är så gammal så jag har använt bågsåg vid fällning av timmer och pappersved. Några meter famnved blev det också, så jag uppskattar verkligen min Jonsered) men sam sagt, då skall de starta. Helst på tredje dragningen.
En dag skulle jag försöka starta den trilskande kedjesågen, men jag hade inte stort hopp om att lyckas.
Vår treåriga dotterdotter kom ut på gården och fram till mej. I handen höll hon en liten ficklampa, som hon knäppte av och på.
”Morfar se här den funkar.” Sa hon och visade glatt upp lampan. ” Morfar vad gör du?”
”Jag skall försöka starta den här sågen, men jag tror inte att jag får den till att gå.”
”Morfar, byt batteri.”
Bach

Svenska vallen

Vid vissa tillfällen kan man söka ett uttrycks betydelse med ljus och lyckta men det är hopplöst att komma fram till ett svar.
Jag läste boken, Svenska ostindiska compagnierna och där stod uttrycket Svenska vallen.
Sökte jag på Internet hamnade jag uppe i Östersjön. Det kunde inte stämma tyckte jag, det skulle ju vara här på Västkusten. Till slut fick jag ta till expertis.
Jag fick svar.

Hej Sölve!
Efter lite efterforskning har jag kommit fram till att "svenska vallen" betyder ungefär yttersta skärgården eller yttersta kusten. Besättningen ombord på fartygen var rädda för att driva in mot undervattensskär eller öar och holmar som stiger rakt upp ur havet. Jag har sökt i olika nautiska ordböcker och även uppslagsverk efter frasen "svenska vallen", men inte hittat det någonstans. Däremot finns ordet "vall" förklarat i några böcker t ex "Nautisk Ordbok" tryckt 1840 där ordet står förklarat som "brant kust". I "Nordisk Familjebok" från 1921 står det följande om ordet "vall": "...benämning på en tämligen brant kust eller strand af större utsträckning (t. ex. "tyska vallen" osv), Att befinna sig i (l. råka i ) lägervall (plattyska legerwall, eng. leeshore, "lä land") säges om ett fartyg, då det har land i lä om sig, med hård vind blåsande i riktning mot kusten, så att fartyget under seglingen drifver ned mot denna eller, i lyckligaste fall, endast genom forcerad kryssning och segelpressning kan frälsa sig från strandning. Däraf den bildliga betydelsen af uttrycket "råka i lägervall" (= "råka i förfall")..." Även ”Illa medfaret” (Sotenäset – skeppsbrottens kust sid 107)
Hoppas att detta är svar på Din fråga och undrar Du över något får Du gärna höra av Dig igen!

Med vänliga hälsningar
Mikael Svensson
Museiassistent / AssistantArkiv / Samlingar / BibliotekDepartment for collections / archives / library
Sjöfartsmuseet Göteborg (Gothenburg Maritime Museum, Sweden)
Phone: +46 31 61 20 92
Fax: +46 31 24 61 82
http://www.sjofartsmuseum.goteborg.se/
Bach

Offerpåle

Min bloggrubrik är ju Forntid och Nutid.

Därför får detta inlägg representera den äldre tiden.

Vår granne skulle anlägga en kvävefälla. En relativt stor damm som fångar upp kvävet så det inte fortsätter i bäcken och vidare ut i havet.

Vid utgrävningen hittades bl.a en 60 cm i diameter grov påle. Expertis kallades till platsen och området undersöktes med metalldetektor för att ev. hitta metallföremål. Där kammade de noll. Inget som tydde på att där skulle finnas offergåvor.

För att bestämma om de vertikalt stående trädstammarna var rester efter nedslagna pålar eller kvarstående trädstubbar användes maskin. Invid den tjockaste stammen, en ek på 60 centimeter i diameter, grävdes ett schakt. Vid 1,5 m djup blev trädets rötter synliga. På detta djup fanns också en helt intakt äldre markyta med stenar, matjordslager, grenar m.m. Vid undersökningen av en annan uppstickande stam, med 30 centimeters diameter, påträffades roten först 3,5 m under den avbanade markytan. (1-1,5 meter var redan bortschaktade.) Detta innebar att den ursprungligen legat mer än 4 m under markytan. Tanken om nedslagna pålar kunde således överges och förklaringen ligger i att området utsatts för skred.

Bark från den största ekstammen som befanns i vertikalt läge skickades till Poznan Radiocarbon Laboratory i Poznan, Polen.
Resultatet gav vid handen att skredet ägde rum vid vendeltid - äldre vikingatid, d.v.s år 680-890 e.Kr.

Det var en fantastisk upplevelse att bevittna detta. Man behövde inte vara arkeolog för att förstå händelseförloppet.
Stora slamströmmar av lera har av allt att dömma rutschat ner på grund av mycket kraftig nederbörd och fyllt den tidigare bäckfåran med 4 m lerslam.

Vid tidig medeltid hade ett liknande skred förekommit på fastigheten Hålan 3:1 i Skredviks socken. Denna plats ligger strax söder om Småröd där det stora skredet inträffade, den 20 dec. 2006 och gjorde E-6:an och järnvägen oframkomliga.

Källa:
Antikvarisk kontroll
Ett vikingatida jordskred inom Rönningen 1:2
Kville socken, Tanums kommun

Bohusläns Museum
Rapport 2004:11
Robert Hernek

Bach

Vid den bohuslänska strandkanten

Äntligen får jag sitta här och insupa lukten från blåstången
känna värmen från den släta granithällen och saltet på mina läppar. Höra kluckandet av vattnet i klapperstenarna och måsarnas skri.

Vid horisonten, i gattet mellan fastlandet och den inre skärgården, tycks den lilla ön hänga fritt i luften. Bakom mig slingrar sig den blommande kaprifolen mellan stenarna i den mäktiga moränen och de låga vindpinade furorna blir storslagna spaljéer.

Men av erfarenhet vet jag att denna behagligt sövande landskapsvy kan förvandlas till ett rykande inferno, när det gråsvarta havet vräker sig mot skär och holmar, det skrämmande suget som uppstår när brottsjöarna drar sig tillbaka för att åter komma med nya kaskader av vindpiskat hav.

Då, då min vän, när naturkrafterna spelar upp hela sitt register, är vi små, ja mycket små.

Sölve Kaltenbach


Bach