Populära inlägg

torsdag 22 december 2011

Telia

Man kan få spader när det gäller Telia och dess hantering av felanmälan.
Det är inte endast landsortsbor som råkar ut för detta.
Efter många påringningar till Telias felanmälningsavdelning, skrev vi ett brev till PTS, (Post och Telestyrelsen)
som blev mycket tacksamma för att vi framförde våra åsikter om Telia.
Vi tyckte att det fick vara slut på dumheterna från Telias dirigenter.
Nonchalant och oproffsigt bemötande, (via datorröst) felaktiga uppgifter via E-post.
Vi anmälde felet, (skrap i den fasta telefonen, bortfall av bredbandet) som enligt mitt förmenande berodde på fukt i ledningen och var omöjligt att förklara för en icke fysisk person. Ett sådant fel kommer och går. Regnar det, så uppstår skrap, (det sista räckte det med dimma) men när solen skiner försvinner det.
När äntligen reparatörerna kom, (i söndags!) visade det sig att det var ett flertal felställen.
Reparatörerna var norr ifrån och var inlånade!
Vi har tidigare fått svaret att det saknas reparatörer!
Anställ då fler.
Om Ni har problem med Er telefoni och bredband, så kontakta PTS.

   

lördag 10 december 2011

onsdag 30 november 2011

Att svälta ihjäl

Många  av våra kommunalpolitiker skulle inte syssla med politik, p.g a att de är inte kompetenta till dessa uppdrag. I sin iver att spara pengar släpper de igenom vad som helst.
När de gamla svälter ihjäl på våra ålderdomshem, så är det något som är fel.
"Vi kommenterar inga enskilda fall", är det stående uttrycket, när de ansvariga ställs mot väggen.
Då får man väl samla ihop de enskilda fallen och ta dom i en klump.Det finns gått om "enskilda fall".
Om det är -10 grader om dagen blir det väldigt kallt på en månad.

måndag 28 november 2011

Berit

Jag läste om en fotograf från Norge, Öysten Nordås från Hamar, som hoppades fotografera "dåligt väder?" vid Kråkenes fyr på Vågsöy vid Stadhavet i Norge. Han hade bokat resan för en tid sedan.
Han hade turen att komma samtidigt som Berit till ön.
Fyren som är sammanbyggt med fyrvaktarens bostad, är byggd på en lodrät smal klippa 50 meter över havet.
Det blåste 66 knop (över 32 s/m).
Vågornas kraft var så enorma att hela fyrhuset blev överspolat av brottsjöarna!
Fotot finns att beskåda på yr.no. Alltså norska väderlekstjänstens hemsida.

tisdag 22 november 2011

Räkning

Barnbarnet kom hem från lekskolan.
"Jag kan räkna till tio på engelska"
Morfadern skulle bräcka henne genom att säga:
"Jag kan räkna till tre på finska"
Barnbarnet kontrade med:
"Jag kan räkna till fyra på finska."
Var lär de sig allt?
Det är inte lätt att vara vuxen i dag.

tisdag 15 november 2011

Visst är det så

Barnbarnet satte på sig ett armbandsur innan hon skulle åka till förskolan.
Det påpekades dock att hon satt den på fel handled, alltså höger.
"Jag är högerhänt".
Så var det med den saken

måndag 14 november 2011

Det vill inte mycket till

I Japan ville det till en havsbävning med följande tsunami för att skada några kärnreaktorer.
I Sverige räcker det med en dammsugare för att skada en!

tisdag 8 november 2011

Byte av namn.

Hedevallen får snart ett nytt namn. Efter 75 år det dags för byte av namn.
SPAR(K)vallen.
Förlåt, det skall naturligtvis vara SPARvallen.
Fyndigt, eller hur?

Kortaste vägen!

Om Ni bor i Norra Bohuslän och har tänkt Er att resa till Kina med båt, skall Ni stiga ombord i Lysekil -om det nu avgår något fartyg därifrån - och inte i Uddevalla. Däremot om Ni bara har tänkt Er till Portugal, är det en fördel att äntra fartyget i Uddevalla.
Varför?
Det var en bra fråga.
Det gällde transport av malm. Enligt tidningsartikeln var det en fördel att skeppa ut malmen från Lysekil om frakten skulle till Asien.
Däremot om malmen skulle till något Europeiskt land, var Uddevalla att föredra.

Då kommer man att tänka på de två bönderna ifrån Hedekas.
"Var var du på semester?"
"Treriksröset."
"Vilken väg tog du då?"
"Jag körde över Bullaren."

I samma tidning fann jag detta ovanliga ord.
Lysekils Pilsnerdricksutskänkningsaktiebolag.
Och att priset på ett kilo hummer var 2.50 kr.
Detta var 1936.

måndag 31 oktober 2011

Hört i "Gäster med gester"

När Therese Alshammar tävlar i något arabland kan det höras från högtalarna vid presentationen:
Och på bana nummer 5, Therese Als - Hámar, Sweden.

torsdag 27 oktober 2011

Operation

Det är aldrig trevligt att opereras, eller ligga på sjukhus över huvud taget, men ibland är det nödvändigt att basöka denna inrättning.
Är man inte allt för sjuk så kan man studera händelseförloppet på institutionen,
om inte annat än för att få tiden att gå.
Före ingreppet fick jag en ryggmärgsspruta så jag var vid full sans.
De som skötte narkosen tyckte att jag hade låg puls och när
jag kom till "uppvakningsrummet", där det jobbade flera sköterskor,
var det flera av dom som skulle fram och titta på dataskärmen och se vad jag hade för puls.
Skärmen var så placerad så att även jag kunde se den och då pendlade pulsen mellan 33-35 slag i minuten.
Det bekom mig inte ett dugg eftersom jag har en extrem låg vilolägespuls.
När jag låg där så kom jag att tänka på en historia.

Det var en lantbrukare som höll på med spannmålsskörden.
Han hade fått hem en vagn med spannmål och stod bakom vagnen när bakstammen lossnade och föll ner på hans tår, som blev krossade.
På sjukhuset blev det samma uppståndelse runt honom som det jag fick uppleva. Personalen blev väldigt intresserade av hans journal.
Sköterska efter sköterska läste först journalen och sedan vek dom undan hans täcke.
Han blev irriterad på springet, men samtidigt nyfiken på vad som stod i hans handlingar, så han bad en av sköterskorna att få läsa rapporten och där stod:
Vid sädesuttömning, ramlade lemmen ner och krossade tårna.

söndag 23 oktober 2011

Bättre en fågel i handen...

Fågeln låg i växthusets takränna.
Jag lade tillbaks den och efter en stund flög fågeln sin väg, utan några som helst problem.

söndag 16 oktober 2011

Tjurpannan

I alla tider har sjöfarare varit rädda för tre ställen på kuststräckan mellan Göteborg och Norge. Det sydligaste är Pater Noster, sedan kommer Tjurpannan och nordligast är Säcken.
När spinnspöutrustningen kom blev det populärt att spinnfiska på Långebylandet och Tjurpannan. På den tiden var det torsk man fiskade.
Min äldsta bror besökte ofta dessa båda fiskeplatser. För att komma dit körde han på en mellanviktare.
Vid ett tillfälle - det var i oktober månad- stod han på en bergpall två-tre meter över vattenytan.
Det gick "gammal sjö" så vågorna kastade sig mot bergväggen nedanför hans fötter. Strax till höger fanns en slät berghäll i höjd med vattenytan.
Många gånger hade han tänkt på hur han skulle göra om han föll i vattnet vid just ett sådant väder som då rådde.
Han var mycket vältränad.
Oturen var framme.
Draget fastnade i någon spricka i berget bakom honom och det räckte för att förlora balansen.
Han förstod att det skulle vara omöjligt att klara sig ifrån att falla i vattnet, så han höll huvudet kallt och gjorde som han hade funderat ut.
Han kastade sig i sjön så långt ut som möjligt för att komma undan bränningarna. Väl i vattnet simmade han snett ut till höger för att sikta in sig på den plana berghällen. När han var i höjd med den, drev han in mot land och vågorna spolade honom upp på hällen och i säkerhet.
Men det var en falsk säkerhet. Nästa fara var kylan. Det hade hänt att de som varit i sjönöd och kommit upp på land hade frusit ihjäl.
Som jag nämnt var han vältränad så simturen hade inte märkbart tagit på hans krafter. För att komma till motorcykeln fick han till rygga lägga en sträcka på omkring 2 km och det måste gå fort.
Tack vare att han var vältränad och hade tänkt ut en plan slutade allt lyckligt.

söndag 9 oktober 2011

Lite om vind


Vindhastighet


"Journalist orkan"
Det är när väderleks tjänsten varnar för full storm 25 m/s.
Vid sådan väderlek kan vindbyarna gå upp till 33 m/s.
Journalisterna kollar Beauforts vindskala och då visar det sig att vid den vindhastigheten (33 m/s) uppstår mycket stora problem. 
Så tro inte alltid på det som står på löpsedlarna.
Men det vet Ni väl sedan gammalt. 





tisdag 4 oktober 2011

Vindstyrka

Visste Ni att:
Om det blåser 20 meter i sekunden är vindens tryck per kvadratmeter 82,5 kilo.
Vid 25, är trycket 148 kilo.
Vid mer än 30 sekundmeter, är trycket 211 kilo.
Källa: En norsk almanacka från 1911

Diplomatisk

Barnbarnet 6,5 år tittade på foton av morfar när han var 25 år.
Morfadern frågade henne om hon tyckte att han var snygg.
Nja, men det tyckte nog mormor.

torsdag 22 september 2011

Finsk maträtt

För en del år sedan fick jag mej berättat att de finska skogshuggarna som var hemifrån veckovis, hade med sig en maträtt som kallades Kalakukko/fisktupp
Rätten kallas ibland för "världens äldsta konserv".
Vi hade makrill och kycklinglår.
Fisken och köttet fick en utsökt smak genom den långa vistelsen i ugnen, upp till 6 timmar,
inbakad i ett deghölje av rågmjöl. 
Det är förstås inte varje dag man tillagar denna maträtt, men det var intressant att pröva på. För de finska skogshuggarna var det en näringsrik mat, fisk, kött och bröd i en och samma rätt.
Våra katter äter inte kycklingben i vanliga fall utan bara kyckling på burk.
Denna gång var kycklingbenen så möra att katterna åt dem med god aptit.
Tranchering av Kalakukko 
Dubbelklicka för större bild

tisdag 20 september 2011

Så fel det kan läsas

Att bara skumma igenom rubrikerna i en dagstidning kan bli helt fel.
Jag tyckte det stod på en av sportsidorna:
Levande ersätter sjuk högernia.
Naturligtvis skulle det vara att Caroline Levander skulle ersätta Anna-Maria Johansson
i svenska damhandbollslaget.

fredag 26 augusti 2011

Frågade fel båt

Vid den senaste fisketuren låg det redan två båtar på "Vättnett".
Vi frågade om det var någon fisk att få.
"Jo, vi har fått femton makrillar." Svarade två norska ungdomar.
Det lät ju bra.
Vi hade väl fått upp mot tio, när det kom en båt en bit ifrån oss.
"Finns det någon fisk att få?"
Han fick svar ifrån en som nyss hade kommit. "Nej"
Med det svaret fortsatte de frågande vidare till ett annat fiskeställe, "Hålan" som tar c:a femton minuter att nå med skaplig utombordare.
Vi fortsatte att få makrill.
Efter en dryg timma kom de tillbaks och lade sig en bit ifrån oss.
De har inte fått någon fisk på det andra stället. Konstaterade vi.
När de legat där c:a timman, gav de upp och åkte till land utan att få en enda makrill, som vi såg.
Det är kontentan av att flacka runt. Hade de lagt sig där vi låg hade de troligen fått några stycken,
Vi fick drygt ett tjog.

lördag 20 augusti 2011

Namnet avslöjar

Vilken konstart är konstnären Risto Karvinen känd för?
Helt riktigt. Han är en mycket skicklig träskulptör.
Ett av mästerverken är gångspelet (nu i koppar) vilket står på Parapeten i Helsingborg.
Diskuskastaren på Helsingborgs idrottstmuseum är ett annat.

söndag 14 augusti 2011

Dopfunt på villovägar?

I början av 1930-talet donerades en dopfunt till Tanums kyrka, från en anonym donator. Den pryddes med religiösa symboler.
Av någon anledning höggs dopfunten om, troligen 1934.
Nu pryddes den av ett antal hakkors.
Eftersom korsen är i relief, höggs hela dopfunten ner.
Min far som var kyrkvaktmästare från 1930-1942, var socialdemokrat och satt med i kyrkofullmäktige samt kyrkorådet. Han var också stark motståndare till Hitlers regim.
Det var inte Richard Helde som var präst i Tanum och en av kyrkvärdarna.
Det blev ofta konfrontationer mellan dessa två grupperingar.
När det var dags att tacka för donationen och installera den i kyrkan, motsatte sig min far detta och fick med sig majoriteten.
Några år innan krigsutbrottet hände det att tyska turister kom in i kyrkan för att se denna unika dopfunt, men den fanns inte där utan i prästgårdens brygghus, där den stått tills helt nyligen.
Vart har den tagit vägen?
Ingen ansvarig inom Tanums församling vet vart den är flyttad.
En 500 kg tung dopfunt i bohuslänsk  granit flyttar sig inte själv, utan måste ha mänsklig hjälp.
Det är inte första gången som den belyses i massmedia.
1974, 1999 och nu år 2011.

söndag 7 augusti 2011

Vid midsommar

Flyg fula fluga...





Fotograf
Anna Lybeck
Canon PowerShot G11


Dubbelklicka på fotot för större bild


fredag 5 augusti 2011

En gammal historia

Den här historien skrevs för några år sedan men har sina poänger ändå.
Anton i "Törskhöla" är förgrymmad på det mesta.
Vid ett besök i centralorten träffar han "samhällsbon". 


-        Go da, Anton! Ä du på gött humör i da? Du skrattar ju.
-        Jä ved ente om jä ska skratta elle gråda. En blir mer å mer sinna, ju mer en tänker påt.
-        Va tänker du på, söm retar dä sö mye.
-        Jo dä ska jä sie dä, samhällsbon, atte va tusingen ska Tanumshede ha alltingen etter?
-        Tanumshede ska ha allt, no förstår jä dä ente. Samhället  har ju ente ett systembolag en gang.
-        Ja, ja  dä ä vell ente sö falet, de kan väll bränne hemma, å vell de ha nogge sämre å bju på, söm när de får gäster udifrå, då kan de åke tä Gröbbesta.
Men att de har allt ja, för dä första, sö kan en fråge sä, vem som hockte in hällristningane sö nära Hede. Döm skulle förståss legge nere ve sjön, förstår du vell.
-        Ja men Anton, på den tie va dä vatten langt öpp etter lann, dä va i stort sett bare på Vidlöcke söm dä va lann.
-        Dro de fram E:6 mä på den tie, elle?
-        Nej, no ä du alldeles befängd Anton.
-        Ja, dä ä jä kanske, men jä bare frågar. Dä ä sö mye gaer´n skabber de ställer tell mä no för tie sö en kan ente väre säker.
Åsse dä mä Generaldirektörerna. Höfför ska de ha två å skryde mä? Dä hade väll räkt mä en. Bullarn kunne gött ha fått en, dä hade passa mä Domänverket, dom har ju sköj.  För sköj har de ente på Hede, dä kan de ente järe sä märkverdie över.
Å sö har ve dä mä järnväjen. Söm tur va sö va dä törlagt när de dro fram denna, annars sö skulle dom hatt den mä. Å då hade Gröbbestabone fått togge sä hele den lange väjen öpp tä Hede.
-        Jamen Anton. Tanumshedebone tycker du ente sönn om, när de ska sä tä systemet?
-        Dä bär udför!
-        Men dä här kan väl ente rete dä sö mye, dä ä ju gamle sager.
-        Nej allvalet tala sö ä dä ente dä, men dä kan komme öpp sönne gamle sager, dä har lätt för dä. Nä, ska sannenge fram, sö va jä på dä där nya Fru Tyra, dä ä förståss nogge kärring på Hede som de döppt huset etter. Jä känte bare e Tyra söm botte här, å ho va hårfrisörska.
-        Nej, Nej Anton, Futura, kunskapscentrummet i kommunen, ett år gammelt.
-        Dä va dä jä veste, Kunskapscetrum. Jä skulle ente gått ditt, om jä vest dä.
-        Du va ente där å hörte om kinesen Herr Lee, väll.
-        Jo, no kommer dä värsta. Hällristningar, E:6, generalderiktörer å annet, ä rene blaha, blaha, mod dom sagene söm ska dras igang mä. Dä ä en skamma tur att dä där Världsarvet stöppar öpp lide. Dä kan gå sö langt att de affärer söm legger nolast i dä här handelscentrommet, döm behöver de ente dra noggen vattenledning tä, de kan pompe direkt i frå Bolsjön. Sö stort ska dä bli.
Å vem ä dä söm har dratt hitt hannöm, han Lee? Dä ä väll noggen kommunalgöbbe kan en tru, dä kan gi röster kommunalt, se. Systemet ga ju bra mä röster, hörte jä sianes.
Jä får då hölle mä en söm ställte e väldit bra fråga, på dä där mödet Jä hörte ente va han va ifrå, jä trur han va ifrå Strömsta kommun eller sö van i frå Göttebörg
-        Va sa han då Anton, söm föll dej på läppen.
-        Jo han ifrågasätte om Herr Lee ä en rekti affärsman, ettersöm han kunne tänke sä å lägge nogge sönt i en sön avkrog söm Hede, va han nogge tä affärsman sö naturlettvis skulle han lägge pengane, rönt 500 miljoner, i Svinesund, eller Göttebörg.
-        Ja där har du nåck rätt Anton, han kan ente ha vart ifrå Tanums kommun. Om jä ente veste att du va ifrå kommun, sö skulle tru att dä va du. Du har ju illgärt dä över Hede e lang stönn no.
-        Jä nej. Dä ska du vedda samhällsbon. Atte skulle dä bli för stort modstånn mod Herr Lee, sö ä han välkommen å kinesa hos mej. På Törskhöla har ve både himmel å hav. Å skulle dä bli för enförmitt, sö går dä väll å skaffe en drage tenn.



fredag 29 juli 2011

Återigen ett lyckat fiske

Makrillen går verkligen till.
Senast jag var ute tappade jag den trettionde uppe vid relingen.
Alltså fick jag tjugonio stycken.
Den störste vägde 6 hg rensad.
Det var perfekt väder, solen sken och vinden var svag SV. Tyvärr så var motorbåts trafiken påtaglig.
Många av dessa båtägare, eller snarare deras ungdomar, skall visa upp sig genom att köra med maximal fart fram och tillbaka strax utanför där vi har ankrat upp.
Men, men, snart slutar semestern och lugnet breder ut sig och man kan hoppas på ett rogivande fiske.

tisdag 26 juli 2011

Synonymt

Quisling är synonymt med förrädare.
Vad är Anders Behring Breivit synonymt med?

söndag 10 juli 2011

Skapligt makrillfiske

Vad sägs om tre tjog makrill, på två man, med metor, (stånddörj)?
Visst, det är gott om makrill här i Norra Bohuslän för tillfället, så det är inte någon konst att få en god fångst.
Jag slutade fiska när jag var uppe i 40 stycken (man skall ju rensa fisken också).
Vi var tio båtar som låg uppankrade och vad jag kunde bedöma så fick samtliga båtar makrill.
Den båten som var närmast oss hade inte fått mer än fem-sex makrillar. Det kunde bero på att de "draggade", alltså båten var inte fast förankrad utan drev för vågorna och då får man inga bra fångster. Felet de hade gjort var att de fäst ankarlinan i aktern. Linan bör var fäst i fören, så slipper man "fiska över stora vatten".

måndag 4 juli 2011

Militärmarsch

Till alla vänner av militärmarscher.
En mycket bra inspelning av Alte Kamaraden  har DAKObersturmfueher gjort på YuoTube.
Man får bortse från stillbilden av den marscherade truppen och lyssna bara på musiken.

lördag 2 juli 2011

Ät fort

Barnbarnet sex år var med i bilen. Det var 23 grader varmt så chokladkakan vi köpt började bli kladdig, vilket barnets mormor påpekade.
Barnets kommentar. "Då får vi äta upp den fort".

fredag 1 juli 2011

Från mörker till ljus

Jag bevistade en begravning där den gamla svarta  Schartauanska ritualen ställdes mot den nya ljusa.
Det var en upplevelse för mej att se ceremonin med de prestaverade som jag inte sett på många år, som jag trodde hade gått ur tiden.  För mej skall det vara män i svart som står med en florbehängd stav bredvid kistan framme vid altaret och sedan gå framför positionen till graven. Men vad fick jag se?
Jo, två tjejer i vita klänningar!
Inte nog med det, bärarna var också unga damer i vita klänningar!
Hur tolkar man detta?

torsdag 23 juni 2011

Bärnsten


Ett fantastiskt vackert arbete i bärnsten. Fotot togs genom ett skyltfönster i Tallin.

måndag 20 juni 2011

Lanthandel

I en lanthandel på 1970-talet var det en kund som absolut skulle bli betjänad av lanthandlaren själv, inget annat dugde.
En dag kom kunden in och frågade efter chefen som vanligt. Tyvärr var han inte till städes, förklarade expediten, han kommer inte förrän i morgon.
Dagen efter kom kunden åter och lanthandlaren frågade vederbörande vad han kunde stå till tjänst med.
Jo, Jag undrar om jag kan få ett par tomlådor.

fredag 17 juni 2011

Strul

I bland kan man råka ut för att tekniken jävlas och det har den verkligen gjort i nästan tre månaders tid.
Jag har inte kunnat komma in på min egen blogg. Telefonlinjen har rasat och Telias reperatörer har lyst med sin frånvaro. Jag fick det svaret när jag ringde in och träffade en fysisk person (och ingen datorröst), att de hade inte nog med folk. Herre du min skapare, har inte ett av Sveriges största företag tillräckligt med folk?
Men tack och lov så fungerar både bloggen och telefonen igen.

fredag 27 maj 2011

En ny "Björnbössa"

Ytterligare ett gevär som vill aspirera om Carl Ehrnst vapen när han fällde den sista björnen i Bohuslän.
Jag har ännu inte fått tillfälle att se den, men den lär ha funnits hos Margareta Ros på Torp i Munkedals kommun.
Ehrnst verkar varit belamrad med skjutvapen.

måndag 16 maj 2011

Habanera

Var inne på You Tube och lyssnade på Naoko Terai när hon spelade Habanera.
Fantastiskt.
Hon är en mycket skicklig violonist.
Hörvärt är också att se och lyssna till henne och en manlig violonist i Tiger Rag

måndag 18 april 2011

Skräddarsydd

I dag kan man "skräddarsy" medicinerna. Detta positiva besked fick jag av läkaren.
Det gick bra tills det var dags att handla nya mediciner eftersom de tagit slut. Med det var det också slut med det "skräddarsydda".
Apoteket ville inte att jag skulle vara "välklädd", utan menade på att det går lika bra med "vardagskläder", funktionen är den samma.

torsdag 14 april 2011

Björnbössan

Vilket gevär är det rätta?


Med vilket gevär sköt Carl Ehrnst från Sundsholmen i Bullaren med när han fällde den siste björnen i Bohuslän, 2 kilometer från Håvedalen i Skee socken, den 19 sept. 1857?
Carl Ehrnst berättelse om jakten har blivit publicerad ett flertal gånger. Första gången var 1919.
Vem var uppgiftslämnaren eftersom Carl dog 1905? Någon bör ha nedtecknat skildringen. Det var ju 14 år efter det att Carl dött. Han kan ju ha skrivit den själv och någon journalist fått tagit del av den.

Först med att edera jakthistorien var:
Norrvikens Tidning den 30 jan 1919

Sedan följde:
Bohusläningen den 4 jan 1938 och den 10 juli 1941
Kville Härads bok 1985
Strömstad Tidning 16 okt 1997
Östfolds Historielags häfte nr 1 1999

De två svenska tidningarna och artikeln i Kville Härads bok, är identiska i sin återgivning.
Östfolds Historieblad avviker inte från själva storyn, men tillägger vissa intressanta uppgifter om herrgården på Bärby i Norge, från vilket jaktlaget gick utifrån, samt Carl Ernst släktförhållande till ägaren av Bärby.

Så var det vapnet.
Det finns två aspiranter.
Ett som kan beskådas i Arkivet på Fjällbacka servis, kallad ”Björnbössan” och kommer från Dale i Kville socken.
Det andra ägs av Gustav Johansson i Smeberg, Bullaren, vars farfar Johannes Andreasson, fick eller köpte vapnet av Carl Ehrnst.

”Björnbössan” i Fjällbacka är ett enkelpipigt kammarladdat gevär och har en djup skåra skuret i kolven, ett epitet för att storvilt har skjutits med detta vapen.
Gustav Johanssons gevär är en dubbelpipig mynningsladdare. Någon skåra finns inte på kolven av den enkla anledningen att Gustavs farfar gjorde en ny kolv. På den gamla kanske det fanns en skåra.

Läser man Carl Ehrnst berättelse så säger han;
Där fanns gevär men kulor var det smått om. Jag fick ändå en fyllningkula i det ena och två små kulor i det andra loppet och så var utrustningen klar.

Efter detta citat bör Gustav Johanssons vapen vara det som Ehrnst fällde björnen med.

Nu kommer det högintressanta.
Vem har varit ägare till ”Björnbössan”?
En viss sanningshalt bör ligga bakom att en björn har blivit fälld med detta gevär. Men vilken björn?

Om man tittar lite närmare på var de sista björnarna sköts i Bohuslän.
En i slutet av 1830-talet vid Lästen på Jätteås mark i Forshälla socken.
En omkring 1840-talet vid Lindjärns kvarn i Forshälla socken.
En 1845 i skogsbygden nordost om Norra Bullaresjön
Två 1847 vid Ålekistebacken i Hjärtums prästgårds skog.
En 1848 på samma ställe. Det var alltså den näst sista björnen i Bohuslän.

Carl Ehrnst var född 1832.
De två första som fälldes i Forshälla socken kan uteslutas. Carl var då 10 år.
Han skulle kunna skjutit björnen som fälldes vid Norra Bullaresjön då han var 13 år. (Det bör ha framkommit vid hans berättelse om jakten vid Bärby/Håvedalen). Men med vilken bössa?

Geväret från Dale är ”modernare” än mynningsladdaren på Smeberg.
Varför byta ner sig?

De tre björnarna som sköts vid Ålekistebacken i Hjärtums prästgårds skog 1847 och 1848, kan inte uteslutas, då Carl var 15 år.

”Jakten” går vidare för att få klarhet i vilket gevär som är det rätta.

onsdag 13 april 2011

Kontraster

Snacka om levnadsvilkor!
Jag tror att vi får sluta att gnälla.
Klicka för större bild

lördag 26 mars 2011

Nyckeln

Nu var den egendomliga känslan tillbaks, ett odefinierat sug i magen. Varje gång han passerat just den här platsen så uppträdde en; Nej, han ville inte påstå att den var skrämmande på något sätt, utan en längtan efter att få upptäcka något utöver det vanliga. Hade han försökt att ange orsaken till känslan för någon annan skulle han inte blivit trodd, den var omöjlig att förklara i vardagliga termer.

Platsen i sig var inget märkvärdig. Inga groteska klippformationer eller trolska skogsområden, bara ett odramatiskt gärde intill hans sommarstuga. Stigen till bryggan där hans motorbåt låg förtöjd, passerade just gärdet där det gick några ungdjur på bete. Tjurarna verkade inte märka av mystiken, utan gick helt fridfullt och såg ut att trivas i det frodiga gräset.
Johan Stenström var på väg till insjön för att fiska. Där fanns gott om gädda och gös.
I dag sög det mer än vanligt i solarplexus när han passerade stenbumlingen som låg mellan gärdet och stigen. Plötsligt var det som att gå emot en vägg, fast osynlig. Han lade ifrån sig fiskespöet och bensindunken till utombordaren bredvid stigen och satte upp handflatorna mot det osynliga hindret. En viss rädsla smög sig på honom, när han kände det kompakta motståndet. Johan vände sig om och försökte gå i motsatt riktning, tillbaks till stugan, men även åt det hållet var det stopp. Herre gud, jag är innestängd i en osynlig låda. Han vände sig mot stenen och gick mot den, en sträcka på två meter. Pustande och fortfarande skärrad, lade Johan sin hand på bumlingen. Till hans förvåning, flyttade sig stenen och frilade ett litet utrymme och i detta låg en nyckel, en vanlig gammal smidd nyckel, som han plockade upp och granskade. Inget märkvärdigt med den utom att det inte fanns en enda rostfläck att se. Med nyckeln i handen undersökte han stenen. Mitt på den verkade det att vara något som liknade ett nyckelhål. Stenström stack in nyckel i hålet. Den verkade passa, men inget hände. Han vred den försiktigt åt höger.

Stenen fanns där, men inga tjurar. Gärdet hade förvandlats till en aveny, där trottoarerna var fyllda av folk. Den fyrfiliga gatan med två körbanor åt vardera hållet och med en rad av planterade träd i mitten, var hårt trafikerad av bilar i båda riktningarna. Stenen som han stod vid låg i en park intill gatan. På en soffa några meter från där han stod satt två herrar i medelåldern. De samtalade men Johan kunde inte höra vad de sade genom trafikbruset.
Var kan jag befinna mig undrade han.
Stenström hade som många andra sett ett otal filmer och läst lika många böcker där huvudpersonerna förflyttade sig i tid och rum, med hjälp av olika slags parapsykologiska fenomen. Visst kunde det vara trevligt att se och läsa om dessa människor som varit med om de mest fantastiska upplevelser. Men nu var det så att han själv var inblandad i dessa ockulta händelser och det var kanske inte så trevligt, speciellt om han inte kunde komma tillbaks till betes-hagen.
Nyckeln satt fortfarande kvar i stenen. Med hjärtat i halsgropen vred Johan den till höger. Jovisst, där var tjurarna och stigen, fiskespöet och bensindunken. Allt var normalt igen. Han pustade ut drog nyckeln ur stenen och lade den tillbaks under blocket. Sakta rörde det sig till sin normala plats. Johan backade bort från den. Tog sina saker och började gå hemåt. Han hade mist lusten för att fiska. Den här händelsen tålde en mer djupgående analys.

Johan Stenström hade varit lycklig ägare till sommarstugan i ett års tid. Köpekontraktet blev skrivet den 20 juni i fjol, så det var i dagarna ett år sedan. Strax före sin trettioårs dag, det var två år sedan, hade han den makalösa turen att vinna 5 miljoner kronor på stryktips. Johan hade spenderat en miljon på sommarstället, det var det absolut värt, vinterbonat som det var. Eftersom det var bara två mil till Göteborg där han hade sitt arbete som snickare för ett byggnadsföretag, sade han upp sin lägenhet på Vårvädersgatan på Hisingen och flyttade hit ut.
Hans flickvän, Ulrika Svensson kom ut till honom i stort sett varje fredagskväll när hon stängt sin ägandes antikvitetsaffär på Frölunda torg. Sin lägenheten hade hon på Lilla Grevegårdsvägen, så det var lagom gångavstånd till butiken.

Johan hade tjôtat på henne att hon skulle flytta hit ut. Men hon menade på att det var behövligt att vara i närheten av sin affärsverksamhet. Det hände och det vet du, att vissa leveranser kommer utan någon som helst förvarning. Chauffören kan ringa klockan elva på kvällen och meddela att han står utanför vid varuintaget. Nej, det får räcka att vi träffas nästan varje helg.
Han hade varit tvungen att acceptera hennes argument, fast han ville så gärna bo tillsammans i ett samboförhållande.

När Johan gick hemåt och grubblade kom han att tänka på att det var ju fredag i dag. Men hon kommer ju inte förrän klockan åtta så det måste vara gott om tid. Jag gick ju ut vid middagstid och det hela kunde inte ha tagit mer än en timma där borta vid stenen. Han tittade på armbandsuret. Nej herre gud klockan är halv nio. Johan skyndade på stegen.

Ulrikas bil stod parkerad utanför garaget som bara hade plats för ett fordon, men Johan var i färd med att bygga ut så att båda bilarna kunde stå i skydd för väder och vind.

”Var har du varit?” Sade hon lite irriterat efter det att de kyssts.
”O, förlåt älskling, jag skall förklara, fast det blir lite svårt.” Han strök henne över det kortklippta mörkbruna håret. Det var en ståtlig dam. Lång för att vara kvinna. Johan gav henne en kort kyss och ursäktade sig.
”Jag måste byta om.”
När han kom tillbaks satt Ulrika i en av fåtöljerna med fötterna på fotpallen av läder. Hon läste en facktidning Antik & Auktion, samtidigt som hon smuttade ur ett glas med whisky.
Aberfeldy lagrad i 12 år, läste han på etiketten
”Det ser ut som att du gjort goda affärer den här veckan, älskling.”
”Hämta ett glas och slå dig ner.” Sade hon utan att lyfta blicken från tidningen.
De satt tysta och lät whiskyn göra sin verkan.
”Det var som tusan, lyssna nu här, Johan.
Den i parapsykologiska kretsar så eftertraktade Mono smycket, har kopierats och sålts över hela västvärden. Ingen vet med säkerhet om klenoden funnits. Ryktet gör gällande att även om det fanns en expert på området skulle det vara mycket svårt att avgöra om det är en förfalskning eller inte. Eftersom legenden inte har cirkulerat i västvärlden på hundra år, så finns det inte någon nu levande person som med säkerhet kan fastställa klenodens äkthet.

”Johan, var har du det smycket som jag gav dig i present när du fyllde för en månad sedan?”
Han knäppte upp den kortärmade blårutiga skjortan och tog fram ett smycke som hängde i en halskedja av silver. Det liknade en bärnsten men något mörkare i färgen.
Ulrika lämnade över tidningen till honom.
Han såg en uppförstorad bild av ett smycke som var exakt likt hans eget.
Under fotot som inte hade den bästa skärpan, stod det: Mono smycket är 5 cm långt, 3 cm brett och 2 cm tjockt.
Johan läste faktarutan.
Sägnerna är många om vilka fantastiska upplevelser den får som bär detta smycke. Historierna går tusentals år tillbaks i tiden.

Johan började svettas. Han var tvungen att lägga ner tidningen på bordet för hans händer skakade.
”Mår du inte bra?” Frågade Ulrika oroligt.
Johan harsklade sig.
”För en månad sedan började det.”
”Vad då började?” Hon såg undrande på honom.
”Två dagar efter det att du gett mig smycket tog jag på mig det. Under natten hade det blåst friskt, så jag var orolig för att båten kunde slitit sig och kommit till skada. På väg dit ner, just när jag passerade stenen, du vet, den som ligger mellan stigen och stänget.” Han tittade på henne och hon nickade.
”Då fick jag en sugande känsla i mellangärdet som släppte när jag var en bit från stenen. Förnimmelsen var likartad när jag gick hem. Jag har inte haft på mig den varje dag, men rätt ofta. Känslan har kommit precis på den platsen, ingen annan stans.” Johan tog sig en djup klunk ur glaset, han hade slutat att skaka .
”Men i dag fick jag beviset.”
”Vilket bevis?”
”Att detta är det äkta”.
Ulrika satt tankfull en lång stund efter det att Johan hade slutat sin berättelse.
”Vad innebär nu detta?” Undrade hon.
”Enligt min uppfattning innebär detta att jag har nyckeln till något alldeles extra. Det är ju omöjligt att redan nu kunna avgöra smyckets inneboende styrka.”
I vilket fall enades de om att göra ett test nästa dag.

Johan vaknade efter en orolig natt. Ulrika sov fortfarande. Han steg upp och gick ut i köket för att koka kaffe. Klockan på väggen i köket visade sju. Fem minuter senare kom han in i sängkammaren, balanserande två koppar med rykande varmt kaffe på en bricka, bredvid låg det nyvärmda kanelbullar. Han satte försiktigt ner den intill Ulrika som hade vaknat av hans stök ute i köket.
”Å, det skall bli gott.” Hon satte sig upp och lade en extra kudde bakom ryggen.
De låg kvar i sängvärmen ytterligare en timme och samtalade om gårdagens upplevelser.
”Var köpte du smycket?” Frågade Johan.
”Det kom med i en sändning av indiska varor. Eftersom du fyllde år inom kort, så tyckte jag att det skulle vara en passande present.”
”Fanns det med på följesedeln?”
”Nej.”
”Då är det ingen som kan spåra den till din affär?”
”Nej”
De tvingade sig att ta det lugnt och inte hasta iväg trots att det pirrade i hela kroppen. Därför gjorde de sig ingen brådska utan åt frukost klockan nio. Först vid elvatiden bestämde de att testa smycket.
Vädret var vackert inte ett moln på himlen. En svag nordlig vind höll nere värmen till behagliga 20 grader. Båda var klädda i shorts och t-shirts, fötterna var utan sockor i sandalerna. Ul-rika bar en ljus filthatt. Johan en keps med lång kupad skärm.

Spänningen steg ju närmare stenen de kom. Tjurarna som gick i hagen bevärdigade dem inte med en blick utan verkade ha fullt upp med att äta sig mätta.
En ärla som satt uppflugen på stenen och vippade med stjärten, flög sin väg när paret vek av stigen för att närma sig blocket.
Johan kollade om den osynliga väggen utgjorde en spärr för dem. Han sträckte ut handen och tryckte med handflatan. Det blev stopp.
”Pröva du, Ulrika.”
”Jag känner inget.”
Johan tog henne i vänster hand.
”Känn efter nu.”
Hon sträckte ut högerhanden och drog den hastigt tillbaka.
”Usch, va läskigt.”
De höll varandra i händerna när Johan lade sin lediga hand på stenen. Hennes ögon vidgades av förvåning fast hon visste att stenen skulle flytta sig. Nyckel låg på sin plats.
”Tror du att det bara räcker att du tänker på målet eller måste du säga det högt?” Undrade Ulrika.
”I går sade jag ingenting, bara vred om nyckeln.”
”Tänker du på det vi kom överens om i morse?”
”Ja, älskling, det skall jag göra.” Han log mot henne.

Havet låg nästan spegelblankt, endast en svag sydvästlig bris fick vattenytan att röra sig. De stod på en klippstrand hållande varandra i händerna bland otaliga stenar, från små kullerstenar till block på flera kubik.
”Ser du den stenen som ligger där Johan, den med det fantastiska kvartsmönstret.”
”Ja och bergväggen där med den stelnade lavan.”
”Här har jag gått ofta i alla slags väder. Du vet ju mycket väl att jag är uppväxt i samhället där borta.” Ulrika pekade längs kustremsan.
Johan skrattade.
”Visst vet jag att du växte upp på Grönemad, det har jag hört många gånger, fast det är första gången jag är här. Vi har hamnat rätt för det var munkgrottan mellan Grönemad och Edsvik du ville se.” Han vände sig bort och fick syn på en mycket vacker sten. Han släppte hennes hand för att plocka upp den.
”Vad gjorde du? Var är du? Johan var är du?” Ropade hon ängsligt.
Ulrika var försvunnen.
”Var är du då?” Ropade han tillbaka.
”Jag är tillbaks vid hagen och tjurarna.”
Han hörde henne tydligt.
”Lägg handen bredvid nyckelhålet i stenen, Ulrika.”
Johan lade sin hand på blocket med nyckeln. Han kände hennes hand och med ens var hon synlig bredvid honom. De kramade om varandra och skrattade befriande.
”En erfarenhet rikare, älskade Johan.”
”Ulrika, tänkte du på om stenen var undanskjuten eller att den låg så den gömde nyckelgömman?”
”Nej, det uppfattade jag inte för rädslan.”
”Vi kollar en gång till.”
På nytt var hon försvunnen.
Så hör han hennes röst.
”Stenen är på plats, Johan. Ingen kan ana att det döljer sig något under den.”
”Innan vi blev förflyttade såg jag på klockan. Då var den halv tolv och nu är den elva. Det går inte ihop den borde varit tolv, eller hur?”
”Ja visst. Logiskt sett borde den vara det.”
Han skrattade till.
”Vi får förflytta oss igen. Nu har du sett Munkgrottan.”
De stod vid utgångsläget och Johan tittade på klockan som var kvart i tolv.
”Klockan ändrade sig, hur är det möjligt?”
”Jämfört med det andra vi varit med om är det en bagatell, eller hur.” Ulrika skrattade och gav honom en kyss och fortsatte
”Jag tror vi går hem och tar oss en whisky, det kan vi behöva.”
Hand i hand gick paret längs den väl upptrampade stigen för att i hemmets lugna vrå ta sig en styrketår och penetrera dagens upplevelser.

*

Måndag förmiddag.
Ulrika Svensson hade expedierat en manlig kund som var på väg ut. Han höll artigt upp dörren för en kvinna i 40-års ålder. Det långa svarta håret låg mjukt och vackert på den gråa tweedjackan som inte gick i stil med slitna jeansen och de högklackade läderstövlarna.
Hon tittade sig hastigt runt i den ljusa och smakfullt inredda lokalen. Ulrika ville ha mycket luft runt varje föremål som hon hade till salu.
”Vad får det lov att vara?” Frågade Ulrika där hon stod bakom den glasade och låsta förva-ringsmontern, där det låg många dyrbara klenoder.
Kvinnan kom fram och synade noga smyckeutbudet.
”Är det något speciellt ni söker?”
”Ja, men jag ser att ni inte har det i montern. Har ni fler smycke på något annat ställe?” Hennes svenska var god men Ulrika hörde en markant brytning. Vacker accent tyckte hon.
”Nej, allt jag har ligger framme. Får jag fråga vad det är ni söker, så kan jag försöka skaffa fram smycket.” Ulrika vände sig om för att ta ett visitkort på hyllan bakom sig.
”Nej, det är ingen mening att ni försöker få tag på det. Det jag söker finns bara i ett exemplar.”
En ilning gick längs Ulrikas ryggrad och handen stelnade till när han skulle ta visitkortet, men visade inget när hon vände sig om. Med ett leende och stadig hand räckte Ulrika över kortet till kunden som tog emot det.
”Det är en liten affär, men det händer att jag får in en del rariteter. Det låter ju spännande när ni säger att det bara är gjort i ett exemplar. Jag måste få veta det.”
Kvinnan tvekade, men så verkade hon att bestämma sig för att yppa vad hon sökte.
”Har ni hört talas om Mono smycket?”
Ulrika var beredd och klarade av att inte med en min avslöja att hon var skärrad.
”Finns det smycket? Jag läste om det i en facktidning. Jag fick den uppfattningen att det var ett sagoomspunnet smycke och att det i realiteten inte fanns. Det var verkligen intressant. Jag kunde ju forska i saken, vi har ju visst samarbete antikvitethandlare emellan. Om jag träffar på rariteten, vart skall jag då vända mig?”
Ulrika tog fram ett anteckningsblock och en penna. Kvinnan skrev upp ett telefonnummer.
Hon stoppade ner Ulrikas visitkort i fickan. Tackade, men vid dörren vände hon sig om och sade.
”Om ni mot all förmodan skulle komma i kontakt med originalet, så var försiktig.” Hon log, vände sig om och lämnade affären.
Ulrika Svensson var nervös men behärskad. Hon hade stor lust att ta kontakt med Johan, men en ny kund kom in och Ulrika fick annat att tänka på.

På trottoaren mitt emot antikvitetsaffären stod kvinnan och kunde se Ulrika betjäna den nya kunden, medan hon talade i en mobil telefon.
”Nej, inte alls. I så fall höll hon masken. Är du säker på att smycket gick med i en sändning? Ja, ja jag tror dig. Nu har vi tre affärer kvar. Hej.”

*

Johan Stenström och Maria Svensson stod vid stenen. Det var midsommarafton.
”Vi och ärlan kanske inte är de enda som tycker att blocket är intressant.” Sade han och följde den bortflygande fågeln med blicken när den satte sig på en stängselstolpe en bit bort och vippade på stjärten.
”Vad kom vi överens om nu då, Ulrika.
”Att du skulle fråga stenen vart den kom ifrån, kommer du inte ihåg det, älskling?”
”Jo då, det gör jag visst, men det är bäst att dubbelkolla, så det inte barkar i väg åt helskotta.”
De höll varandra i handen. Den förra färden hade de inte uppfattat att ta någon tid alls. Nu upplevde de att ett antal sekunder gått innan de var framme.

De befann sig på ett berg. Runt om dom reste sig fjällmassiv som var betydligt högre än den höjd de själva stod på. En enorm grå sten låg strax ute på klippkanten och såg ut att tippa över vilken stund som helst. Ett femtiotal meter inpå bergsplatån reste sig en bergvägg med ett uthugget hål. Det kunde de avgöra eftersom hålet var format som en dörr. Deras ”egen” sten låg strax intill det stora blocket.
Jag har sett kort på den här stenen vid något tillfälle, men då var den täckt med guld.” Sade Johan och fortsatte.
”Jag har en känsla av att vi skall gå till öppningen i berget.”
Hand i hand gick de fram mot klippbranten.
De trädde in i en skickligt uthuggen liten sal, inte djupare än att solljuset lyste upp rummet. Längst in fanns in nisch med en liten flat platta. Bredvid den en uthuggen grop.
”Här tror jag att Mono smycket skall ligga.”
Johan tog av sig det sagoomspunna klenoden som helt riktigt passade in i fördjupningen.
Den lilla stenplattan rörde sig och snart täckte den Mono smycket.

Hagen var där, liksom stigen och samtliga tjurar gick innanför stänget. Men det var något som fattades. Stenen. Där den legat växte det grönt frodigt gräs.
Aberfeldy lagrad i 12 år läste han på etiketten och slog upp resten av innehållet i flaskan i de två whiskyglasen.
Det klingade till när de leende lyfte glasen och skålade.
”Har vi inte råd att kosta på oss en resa till landet där ’vår sten’ ligger?”
”Jo, en bra idé, Ulrika och då skall vi spendera lite pengar på bladguld och smeta ut det på det stora klippblocket som ligger på klippkanten.”

torsdag 10 mars 2011

Världens största guldmynt

År 2007 släppte Royal Canadian Mint (dvs mynttillverkaren i Kanada) ett jubileumsmynt av Canadian Gold Maple Leaf som har en vikt på 100 kg. Jubileums myntet har en diameter på 50 centimeter och en tjocklek på ca 3 cm.
Ett porträtt av Elisabeth II pryder framsidan, medan det finns tre lönnlöv präglade på baksidan, mot ett som de vanliga Maple Leaf mynten har. 

Detta mynt såldes på auktion i Österrike den 25 maj 2010 för 3 270 000 euro, närmare 31,2 miljoner svenska kronor.

måndag 7 mars 2011

Tanums IF 75 år

En berättelse om händelser som utspelat sig i TIF:s 75-åriga historia är hart när omöjligt att tillmötesgå alla som deltagit som idrotssmän/-damer, publik mm, under alla dessa år. Varför skrev han inte om den episoden? Eller: det stämmer inte.

Tyvärr försvann en stor del av föreningens arkiv i en brand på 1960-talet.

Jag har utgått från dokument, hörsägen och vad jag minns under min tid i föreningen.

Starten:
Den första föreningen kallades Hedningarna, där Hans Rydbo var en drivande kraft.
Tanumshede FF bildades 1928
Tanumshedes IF 1935.
Tanumshede skolidrottsförening bildades 1942.
Samma år bildades friidrottssektionen, med Gunnar Nilsson som initiativtagare.
Framstående friidrottare på -40 och -50 talen var Mårten och Rune Andersson från Gerum.

Skidsektionen var mycket aktiv, med åkare som: John och Erik Långström. John hade legat vid en jägarpluton vid Riksgränsen under beredskapen och där lärt sig åka skidor.

Uppgifter sedan 1940 visar att det var stor aktivitet inom föreningen.
Klubben hade flera sektioner: Fotboll-gång-cykel-friidrott-skidor-orientering och simsektion.

Stora riksmarschen gick av stapeln den 28 april och 5 maj, 1940, anordnad av Svenska Gångförbundet och Stockholms-Tidning. Deltagarna skulle gå ett mil på en tid som var väl tilltagen, för att få riks-marschmärket. Det var en kampanj i folkhälsans tecken. Svenskarna skulle bli ”A-människor”. Folk gick man ur huse.

Fotbollsföreningarna hade stora problem i början av 40-talet. Det framgår tydligt i en skrivelse från Svenska Fotbollsförbundet.

Till Svenska fotbollsföreningar
Tillgången i marknaden på fotbollar har på senaste tiden minskats väsentligt.
Det blir för var dag som går allt svårare att få inköpa bollar. Detta är en följd av den alltmer kännbara bristen på råmaterial.
Med anledning härav vill Svenska Fotbollsförbundet fästa föreningarnas uppmärksamhet på nödvän-digheten utav att iakttaga allra största sparsamhet med innehav av fotbollar och att använda de gamla, begagnade bollarna i betydligt större utsträckning än hittills. Trasiga bollar bör ej kasseras, utan tvärt om repareras, såvida detta ligger inom möjligheternas ram.
Råsunda i juli 1941
Svenska Fotbollsförbundet
Elof Ericsson

Klubben hade stora bekymmer, inte bara att det var ont om bollar, utan däck till cyklarna var också ett problem. Att många män låg inkallade visade sig också ställa till bekymmer.
De hemmavarande ledarna tycktes tappa sugen.

Tanums IF:s Bohusserielag hösten 1945




Från vänster stående:
Gösta Karlsson, Erik Listad, Erik Långström, Eskil Olsson, Stig Andersson, Evald Josefsson.
Knästående från vänster:
Lennart Hansson, Gunnar Kristensson, John Långström, Ivan Olsson, Sven Olsson (Oppenstam)

Planen
Fotbollsplanen hade samma läge som Hedevallen har (när Hedevallen fick sitt namn, vet jag inte) i dag. C:a 80 x 40 m, med en lutning på 1,80 m.
(Den kan liknas vid Häggvalls fotbollsplan, där vi spelade en match någon gång på 60-talet. Lade man sig ner vid övre målet kunde man skönja ribban på nedre.)
När klubben ansökte om pengar hos kommunen för att förbättra planen, var det en politiker som me-nade på att: ”Skam till spelare om de inte kan hoppa över tuvorna”
Vid invigningen av fotbollsplanen 1948 uppvisningshoppade ”Gammeltorparn”, Bertil Gustavsson från Osby, som var svensk mästare i stavhopp, 1940, 4 m och 1941, 4,10 m.

Att vara barn vars föräldrar inte var så begeistrade av att fotbollsmatcherna spelades på söndagarna, var inte lätt. Mina äldre bröder gick ut utan att ta på sig ytterkläder och sprang över berget och bort till fotbollsplan. Att de fick ovett när de kom hem , fick de stå ut med bara de fick se fotbollsmatchen.

Träningen
I slutet av 40-talet gick Erik Långström en tränarkurs på Bosön. Samtidigt hade Sven Kaltenbach (Karlsson) kommit hem från sin militärtjänst i Nora, som då spelade i division 2.
Då började den rationella träningen och pojklaget bildades.
Innan Tanums IF startade pojklaget fick ungdomarna hålla till på ”Backarna”.
Efter bildandet tränade laget på ”Mon” (Bygdegårdens parkering). Även A -och B lag, mins jag, tränade där, för att inte slita ner gräset på Hedevallen i onödan.

Vid ett tillfälle när vi tränade där, det bör varit på hösten eftersom det blev skymning. Jag hade bollen och plötsligt blev jag resolut tacklad och utan att titta efter vem det var tänkte jag, jaha, nu har Åke Lind kommit. Han brukade komma lite senare eftersom han skulle mjölka innan han kom till träningen.

En anekdot rörande pojkfotboll.
”Hedeongane” hade fått ihop ett lag som skulle möta ungdomar från Ryk. Det blev ett mixat lag, killar och tjejer. Den spelades på ett gärde där man satt upp ett par provisoriska mål. Matchen dömdes av Ferdinand i Kyrkoryk. När spelet hade pågått en stund blåste han helt omotiverat av matchen och myndigt visade ut Anna-Britta Brorsson (Andersson), som stod helt frågande och undrade varför? ”Du är för bra”

Omklädningsrum/Klubbstuga
Något omklädningsrum eller klubbhus fanns inte. Klubbhuset bör ha byggts omkring 1957-58. ”Körles Tivolis” skjutbana användes för omklädning. (Körles tivoli kallade man festplatsen som låg strax intill Hedevallen, på andra sidan allén). Ville man tvätta sig fick man göra det vid Gästis brunn som låg strax intill Sixten och Sivs villa. En skrubb under en trappa i Nedre Gästis (Forsbergsgården/Vandrarhemmet) fick fungera som materialbod. Materialförvaltare valdes på årsmötet vilket innebar att ta hand om tröjor och byxor och för att inte förglömma stumporna som behövdes stoppas efter tvätt.
Min bror Sven hade den uppgiften något år och vår mor stoppade strumpor samtidigt som hon satt och tog upp betalning för bastubad i badstugan.

Klubbdräkten 1940 var röd tröja och svarta byxor. Det visar en laguppställning från den 26 maj 1940.

Arrangerande förening Tanumshede Idrottsförening
Motståndare Fjällbacka Idrottsförening
Domare Gunnar Andersson
Resultat 3-3 Halvtid 3-1
Målvakt Sven Karlsson (Kaltenbach)
Höger back Asbjörn Holmgren
Vänster back Erik Hansson
Höger halv Axel Hallsten
Center halv Erik Långström
Vänster halv Gunnar Nilsson
Höger ytter Harry Lundqvist
Höger inner Evald Josefsson
Center forward Nils Källgren
Vänster inner Gunnar Karlsson
Vänster ytter Vendel Berg
Biljettpriser 0,50 kr – 0,25 kr
Publik antal 80
Bruttoinkomst 37 kr

Min första match var på Rabbalshedes marknadsplats, jag var nog åtta år och skulle spela högerytter. Ingen hade lärt mig hur jag skulle spela, utan fick den uppfattningen att jag skulle markera Rabbalshedes vänsterytter, som var några år äldre, och gick under öknamnet ”Hästen”. Jag rörde inte bollen under hela matchen, bara sprang bredvid, eller långt efter, ”Hästen”.

När vi nu kom under Erik Långströms träning blev det annorlunda. Vi fick från grunden lära oss grunderna som behövs för att spela fotboll. En skola som på sikt visade sig vara givande. Erik förespråkade det eleganta uppträdet på en fotbollsplan, som satte prägel på oss pojklagsspelare, vi var ju formbara.
Efter Erik tog Yngve Jonvik över träningssysslan. Pojklaget vann serien många år i rad.
Uttagningen av laget var lagledarens uppgift. Erik höll oss ofta på halster. Vi fick springa till anslagstavlan på Forsbergshuset för och se om man var uttagen.
A och B- lagen tror jag hade en uttagningskommittén bestående av tre man.

Det var inte alltid så lätt att sitta med i den kommittén, det fick Per Aronsson erfara. Han berättade för mig att Evald Josefsson inte blev uttagen till en match. Några månader senare kommer Evald och frågar. ”Skall du följa med till Statt i Strömstad? Jag bjuder.” Naturligtvis tackade jag inte nej till en sådan inbjudan.
Efteråt ångrade jag djupt att jag följde med, för när vi väl kom dit började Evald fråga ut mig varför han hade blivit petad i den matchen och så höll han på hela tiden. Han hade sina egenheter den gode Evald.

Pojkcupen 1954
Kvartsfinalen:
Av någon anledning hade Sören Sörensson missat taxin som vi andra åkte i. Han kom i sista stund ut till Smögen tillsammans med Yngve Jonvik som skjutsade ut honom på motorcykel. ( Yngve blev förkyld och fick ligga i tre dagar efter den resan ).Vi vann vill jag minnas med 1-0 och målgörare var just Sören, och därmed var vi i Bohusläningen och Bohusläns FF:s pojkcups semifinal.
Vi hade gått till semifinal några gånger tidigare, men alltid stupat på Kungshams pojklag. Men 1954 mötte vi Brastads IF i semifinalen och vann med hela 3-1. Sören Sörensson gjorde alla målen.

Finalen spelades på Rimnervallen söndagen den 3 oktober 1954 och vi förlorade med 0-4. Jag mins att fotbollsplan var väldigt stor 110 x 60 m och att vi hade stora bekymmer med att nå deras mål.

1959 var ett år då Tanums IF vann allt som kunde vinnas.
Majbollen
DM
Serien
Majbollen. Det gick ut på att få bästa möjliga målkvot under maj månad. Alla fotbollslag i Bohuslän deltog.
Vi hade vunnit alla matcher utan ett enda baklängesmål, fram till sista matchen som var mot, jag tror Häggvall som vi mötte på Brastads plan och de lyckades få in en boll bakom Daniel Johannesson, som var en glimrande målvakt.
Ledningen var stor, 10-1 och det fanns två i kedjan som inte hade lagt mål och det var vänsteryttern, Bo Nilsson (Sapallo, namnet användes i något år, naturligtvis var det en influens från VM 1958) och Rolf Sörensson. I slutet av matchen kom det en lyra mot motståndarnas mål. Bollen gick över mig men eftersom Bo stod närmare målet än jag, ropade jag till honom ”skalla”. Emellertid gick bollen över honom också fast han hoppade upp för att nå den. När Bo kom ner efter sitt upphopp satte han sig på ändan vänd mot målet. Vart tog bollen vägen? Jo, den träffade ribban och studsade ner mot Bo som satt och skallade in bollen, 11-1. kommentar från Bo, ”nu skallade jag” .
Den andra var alltså Rolf, han som senare skulle vinna skytteligan. I den aktuella matchen hade det gott troll i. Hur han än försökte så blev det inget mål. Så äntligen fick han chansen, det blev straff. Den kan du lägga Rolf, så får du gjort ett du också. Rolf gick från plan den gången utan att göra något mål, för han brände straffen.
Eftersom vi vann med 11-1 räknades baklängesmålet bort och vi höll nollan i samtliga matcher. Vi skrev våra autografer på bollen som förvarades i klubbhuset.

Nedan, laget som vann Lilla Dm i Stenungsund 1959
Från vänster, John Långström lagledare, Bror Eriksson hy, Sölve Kaltebach hi , Osvald (Olle) Hansson ch, Rolf Sörensson cf,  Gunnar Bäckevik vh, Bo Nilsson vy, Yngve Jonvik tränare,
Främre raden, Åke Lind hh, Tord Billenberg hb Daniel Johannesson mv, Leif Brorsson vb, Sören Sörensson vi.
Dubbelklicka på kortet för att få det större

Vann Norra Bohusserien.
Rolf Sörensson vann skytteligan (inom klubben) med sina 17 mål.

Hedevallen har byggds om några gånger och då har det ordnats provisoriska platser.
Den första var vad jag minns där Extrafilm nu ligger.
Den andra låg på gärdet till vänster i backen mot Tanums station nere vid svackan före He`ane.
På den plan, som hade en naturlig läktare i form av bergskullen, hände en olycka vars utgång kunde blivit fruktansvärd.

Tanums IF hade en nickspecialist i Sture Larsson. Han var inte lång men hade en fantastisk snärt när han mötte bollen med pannan. Han hade även en skjutförmåga utöver det vanliga. Det var inte något ”annonserade” om att skott kommer, utan han sköt i steget. En mycket skicklig spelare.
Malmön gästade Tanum i en seriematch. Sture gick upp för att skalla. En av öborna försökte också nå bollen men olyckan var framme och Sture som blev överraskad kunde inte hålla tillbaks skallningen utan träffade den andres kindben. Malmönbon överlevde till all lycka.
Sture sa till mig en gång att efter det tillbudet blev han rädd i nickdueller. Tacka för det. Han flyttade till Uddevalla där han spelade i Oddevold.

Provisorisk plan var det också där ishockeyrinken nu ligger. Där spelades matcherna under en tid när fotbollssäsongen lades om (1956-1958?) Från att spelat höst och vår, startade den s.k ”Mammutserien”, där det spelades Höst-Vår-Höst, alltså en och en halv säsong. Efter den blev det vår och höst säsong.

Som tidigare nämnts blev Sören Sörensson skjutsad av Yngve Jonvik till Smögen, jag skall förstås vara värre. 1959 kom min bror Uno till Ringenäs, militärlägret utanför Halmstad, på motorcykel en lördagsförmiddag, för på söndagen skulle Hedevallen invigas och jag skulle vara med. Vi mötte Kungshamn och Ingvar Rydell och Willys Karlsson förstärkte vårt lag. Vi förlorade med 3-2 och jag hade lyckan att göra båda målen.

Jag kostade på mig ett par Pumaskor med skruvdobbar och ett fantastiskt smidigt läder, som kostade 90 kr. Det var stora pengar i början av 60 – talet. Första gången jag använde dem var på Rabbalshede fotbollsplan. När de andra i laget såg mina nya skor häcklade de mig. ”Med dom långa dobbarna kommer du inte ur fläcken.” Jag var den ende som stod på benen, alla de andra, både Tanum och Rabbalshede spelarna låg mest i gräset. Det var såphalt.

Av förståeliga skäl kan jag i stort sett bara nämna de jag spelade tillsammans med i A-laget.
Daniel Johannesson, en mycket duktig målvakt. Sexton år när han debuterade i A-laget. Han som aldrig bar sin väska till Hedevallen. Småpojkarna stod i kö för att få bära den.
Bländande tekniker som Bror Eriksson, Gunnar ”Låda” Bäckevik och Nisse Nilsson
Leif Brorsson tyckte det var roligt att dribbla av motspelarna i sin vänsterbacks position.
Den tunge och långe Bengt Karlsson som var tacksam att lobba in bollar till när han befann sig i straffområdet. Han var inte lätt att flytta på.
Slitvargarna Åke och Göran Lind.
Sören Sörensson som blev min kompis i radarparet. Jag visste alltid var Sören var om vi närmade oss motståndarmålet.
Den snabbaste medspelare jag träffat på var Lennart Westman. Fick han bara bollar att löpa på så hade vänsterbackarna inte en chans.
Rolf Sörensson skulle jag inte vilja springa på. Jag gjorde det på en träning, så jag vet hur det kändes.
Bo ”Pall” var nog den ende av oss som kunde skjuta lika bra med båda fötterna. Med den förmågan var han mycket bra även på träningar. Han lade inlägg från både höger och vänsterkanten som vi mötte oftast på volley. Bo var en tillgång även på det mentala planet, han hade humor.

Vid en vänskapsmatch i Mellerud, hade vi stora problem att göra mål fast vi hade ett visst övertag. Vi sköt gång på gång men bollarna gick utanför och över eller så räddade målvakten. ”Ingen fara” sa deras centerhalv, ”Det är bara bakåtpassningar” sarkasmen dröp. Långt om länge fick vi gjort ett mål och då kom det ifrån Bo ”Det var en jävla bra bakåtpassning”.

Bo blev domare och gick också på linjen vid matcher där det fordrades domarkort. Vid en match i Grebbestad där han var linjedomare var det en kille som ständigt hamnade i offsideläge och Bo vinkade. Till slut blev spelaren förbannad och sade till honom. ”Jag tycker du skall skaffa dig glasögon så att du ser att jag inte är offside.” Svaret blev. ”Jag tycker att du skall skaffa dig ett par så att du ser att jag har glasögon”

Jag vet inte om jag kan ge rättvisa åt den händelsen som utspelade sig på Rimnersvallen när Tanum mötte Svane, i skrift, men jag skall försöka.
Vi hade fått en indirekt frispark strax utanför och till vänster om straffområdet. Svane hade ställt upp sin mur och Tanumspelarna hade radat upp sig till höger om bollen. Göran Lind petade bollen till mej. Jag hade bestämt mej att försöka skjuta genom Svanes mur. Det var inget fel på styrkan i skottet men riktningen. Längst ut i tanumsmuren stod Kurt Svedberg, som undrade var bollen tog vägen och därför lutade sig fram för att se bättre. Bollen träffade hans panna och gick bakom svanemuren och in vid målvaktens högra stolprot. Suveränt. Något man aldrig glömmer

En midsommardag spelade vi en vänskapsmatch på Hedevallen. Det var mycket varmt. Föreningen hade ställt till fest i två dagar, så bakom nedre målet var det olika stånd uppsatta (träställningar med presenningar).
Vi anföll mot det övre målet och jag hade kommit in i straffområdet och var beredd på ett inlägg. Bollen kom i en lyra och jag hoppade upp för att skalla den mot målet. Till min förvåning kom inte bollen ner utan steg rakt upp i luften. Jag tittade ut på högerkanten och såg då Bror krypa ihop och kläderna fladdrande. Det var en stark virvelvind som vi hade råkat hamna i. Den fortsatte sedan över hela planen och in i tältställningarna där den raserade minst ett stånd innan den dog ut.

Sture Bergstedt stod i mål för Tanum. En lugn och sansad person, som aldrig förivrade sig. Vid en match hade en åskådare med sig transistorradio till Hedevallen. Han satt strax bakom Stures högra stolpe och lyssnade på ett referat. Eftersom Tanum låg i anfall gick Sture bort till stolpen för att lyssna och märkte inte att spelet vände. En motståndare ser honom stå okoncentrerad och slår på en lyra. ”Sture, Sture” vrålade medspelare och publik. Då vaknade han till liv men han inte fram för att fånga bollen.


Ur Strömstads Tidning 30 september 1961
Viktig match för Tanum mot Slätten
Tanums IF spelar i eftermiddag en betydelsefull bortamatch då laget åker till Lysekil för match mot Slättens IK på Gullmarsvallen. De båda lagen ligger sist i serien. Båda har 9 poäng och närmaste lag, Stångenäs har 11. Minst ett av dessa tre lag är klart för avstigning, men kan bara TIF vinna denna match finns chanser till vidare kontrakt. Tanum mönstrar följande lag:
Daniel Johannesson, Rolf Sörensson, Lennart Pettersson, Åke Lind, Olle Hansson, Gunnar Bäckevik, Sune Andersson, Bror Eriksson, Sölve Kaltenbach, Bo Nilsson och Lasse Hansson.

Ur Strömstads Tidning 3 oktober 1961

TANUM IF klarar div. 5 kontraktet?

Tanums IF vann något överraskande jumbofinalen mot Slättens IK på Gullmarsvallen med 2-1 (1-1). Resultatet får anses vara rättvist. I och med förlusten är Slätten nära nog definitivt klara för norra Bohusserien – endast en mindre ”jordbävning” i Bohusseriens bottenstrid skulle kunna rädda rödvitt från degradering.
Tanum däremot förbättrade sin ställning i botten och har nu en liten, men ändock chans, att bärga nytt kontrakt. Förmodligen blir Bohusseriens sista omgång avgörande för vilken i duon Stångenäs-Tanum som åker ur – då möts nämligen dessa lag på Stångenäsvallen i Brastad.
Lördagsmatchen på Gullmarsvallen bjöd inte på mycket i fotbollsväg. Det var mest spark och spring matchen igenom.
Redan efter sex minuters spel tog gästerna ledningen med 1-0. Vh. Gunnar Bäckevik sköt ett långskott från snäv vinkel i mål. I 37 min. utjämnade SIK genom hi . Ulf Lundgren.
Efter 27 minuters spel i andra perioden sänktes SIK-skutan, då hi. Bror Eriksson slog ett hårt skott i krysset.
Bäst i anfallet och på planen var hi. Bror Eriksson, som höll samman hela sitt lag. Till sin fördel var också Sölve Kaltenbach och i viss mån också vi. Bo Nilsson.


Läste i Bohusläningen i dag (22jan 2013) att Per Hansson gått bort, över 90 år gammal. Vad är det nu med Per? Jo han utmärkte sig på sin högerbacks plats genom att mycket ofta klacka. Många vänsteryttrar trodde att det bara var att springa runt Per när bollen gick över honom, men icke, Per skickade upp klacken och grundlurade yttern.  

Klarade sig Tanum kvar i Bohusserien?

Det finns säkert fler som har minnen som kan vara intressanta.

Sölve

lördag 26 februari 2011

Läs bipacksedeln

Innan ni tar medicin, läs noga igenom bipacksedeln. Jag gjorde inte det för än det var försent.
Detta slarv gav mig ett och ett halvt dygn på sjukhus.
I detta fall var det medicinen  Ibuprofen ratiopharm.
Hjälper vid, huvudvärk, muskelvärk, tandvärk och ryggbesvär.
Nämnas bör att jag tar Varan eftersom jag har hjärtsvikt.
Läser man bipacksedeln så kan ett antal biverkningar inträffa;
Crohns sjukdom, hjärtinfarkt eller strok, blödning från näsa och huden.
Det var bara en liten del av de biverkningar man kan få av denna medicin.
I mitt fall var det blödning från näsan.
Jag har haft många näsblödningar i mitt liv, men inte okontrollerbar.
Det blev ambulanstransport till NÄL.
Så för guds skull LÄS BIPACKSEDELN
Jag hade stått ut med med smärtan.

torsdag 10 februari 2011

Noanamn

Noanamn är benämningen på ett farligt djur eller annat som skrämde människor och gör det än i dag. Uttalade man det korrekta namnet, kunde otyget komma.

Utan att vi reflekterar över det så använder vi noanamnet när vi använder ordet varg.
Det ursprungliga namnet är Ulv.
Varg har egentligen tappat sitt värde som noanamn och ersatts av; gråben eller tasse. Tasse kan härledas till tassemark.

Björnen har också ”tillåtna” benämningar.
Nalle, bamse eller bamsefar. 'Björn' ('brun') är i sin tur ett noaord som är gemensamt för de germanska språken.
Därför har man i långliga tider vågat döpa barn till Björn.

Det är inte bara rovdjur som har fått noanamn.
Åskan (från fornnordiska as-eykja, 'asens åkning', om guden Tors färd över himlavalvet) har kallats tordön, godfar och gudfar. Efterleden –far är i detta fall inte härledd från ordet fader, som i "gudfader", utan från verbet fara, som i "att färdas".

onsdag 9 februari 2011

Peter Bister i Finland

Finland 1742


Sverige hade förlorat stora landområden till Ryssland.

Den 28/7 1741 förklarade Sverige Ryssland krig och Hattarnas krig började. Ambitionen var att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år 1721.

Peter Bister satt lutad mot en fura och tittade ut över den ödsliga heden.
Här skulle jag kunna sitta tills det vansinniga kriget är över. Här är ju rena slakten. De svenska officerarna är odugliga. Moralen låg på grund av de stora svenska förlusterna. Men jag har ett uppdrag att utföra, det kanske vanskligaste som jag blivit beordrad till.

Peter ingick i en ytterst hemlig rekognoserings grupp inom Savolax jägare.
Han hade passerat Punkaharjus sjöstystem och var på väg mot ryska gränsen.
En pilgrimsfalk slog sig ner på en vindpinad fura ett tjugotal meter från Peter. Han kliade sig i det kortklippta skägget och studerade den vackra fågeln. Bister var inte så bevandrad i de olika fågelarterna, men den här var lätt att känna igen genom falkens flykt. Peter hade sett den hemma, norr om soldattorpet, där den häckade på en hylla i en bergbrant.

Han stack in handen under blusen och kände på en liten skinnpåse som hängde i ett lädersnöre om halsen. I den fanns en medaljong och en ring, båda i guld. Pilgrimsfalken påminde honom om att ringens ornament som föreställde ett falkhuvud i profil, samt hans mors initialer Э Л, Evdojkija Lopuchina.

Peter kom väl ihåg när hans far Olof Bister gav honom dessa klenoder med orden, Om du skulle råka i klammeri borta i Ryssland, så kan de här vara till stor hjälp. Medaljongen räddade mig vid ett tillfälle.

Vemodet kom smygande så fort han tänkte på sina hemtrakter.
Viktoria var nästan ständigt med i hans tankar. Varför skulle hon gå bort så ung?
Det är nu tre år sedan hon dog. Lena-Viktoria har det bra på Klev där kan hon träffa farfar Olof. Farmor Jelena fick aldrig se sitt barnbarn.

Pilgrimsfalken lyfte och försvann över heden bort mot den ryska gränsen som gick bara några mil från den plats där Peter befann sig. Att passera den skulle nog inte vålla några bekymmer, även om han skulle träffa på rysk militär. Peter hade papper på att han var rysk affärsman och bosatt i Moskva. Dessa hade konsul Smitt från Strömstad varit behjälplig med att skaffa. Ryska språket behärskade han perfekt. Jelena hade lagt ner stor möda i att lära sin son sitt modersmål och lärt honom den ryska societetens seder och bruk. Du är som klippt och skuren till att verka som partigängare, hade Olof sagt med ett leende på läpparna.

Tavernans inredning hade sett sina bästa dagar. Stora flisor hade fläkts loss som om gästerna hade använt dem till tandpetare för att avlägsna det salta och sega köttet som serverades. Gammalt utspillt öl var inpyrt i de sargade bordsskivorna och stanken från matavfall som hamnat på det grova furugolvet och blivit liggande, kväljde Peter Bister.

Han kunde för fan valt en annan mötesplats, tänkte han när han tittade ut genom gluggen som vätte mot en lerig bygata i Imatra, en liten gudsförgäten håla strax intill ryska gränsen. Under svensk – ryska kriget i början av 1700-talet, brandskattades Imatra ett flertal gånger, både av ryska trupper men även av de finska frikompanierna, ”sissarna”. Men invånarna kom tillbaks och byggde upp samhället igen, sega och envisa som de är dessa Karelare. Om inte annat än för att nyttja det enorma vattenfallet till att mala sitt och andras spannmål. Peter hade sett ett otal mindre kvarnar längs det mäktiga fallet när han ridit ner på den västra sidan av forsen. Hästen hade skyggat när de tog sig över den skrangliga bron strax ovanför krönet. Dånet från vattenmassorna som kastade sig ner i en trång ravin hade varit skrämmande. Skummet yrde uppefter bergväggarna och en regnbåge hade bildats av solens sken på vattendropparna som steg högt upp ovanför kanjonen.
Det hade varit en besvärlig ritt ner längs älven, stenig, brant och smal. Han hade mött bönder som kom med spannmålssäckar på släpor efter hästarna, - det var ett förträffligt transportmedel i denna terräng - på väg till någon av kvarnarna.. Mycken möda hade lagts ner för att bygga dessa vattenkvarnar förstod Peter.
Vägen sluttade plötsligt ännu mer och fortsatte ner i en blindälv vars väggar höjde sig över svenskens huvud. En vattenränna gick snett över den torra kanjonen och drev en kvarn på andra sidan.

Han och hästen hade blivit blöta när de passerade under den läckande rännan.
Bister fortsatte en bra stund i blindälven innan den svängde av mot huvudfåran. En ramp av stockar och bräder var byggt för att man skulle kunna ta sig ur den torra sidoälven.

Peter beställde ett stop öl till då värdshusägaren kom förbi hans bord för att förpassa en överförfriskad gäst, - som hade somnat på bänken vid bordet innanför Peters – ut ur tavernan, för övrigt den enda gästen utöver svensken.
Lite omilt drogs den sovande fyllbulten över golvet och ut i leran.

Den unge svensken studerade genom ljusinsläppet en ryttare som band sin häst vid tjuderbommen. Han kände igen honom trots den civila klädseln tack vare en teckning av partigängaren som visats Peter. Han var en av de bästa, hade det sagts honom.

Mannen klev över den utkastade karlen och tingade på ett stop öl. Värdshusvärden bugade och kråmade sig inför den galanta främlingen. Tänka sig två förnäma herrar på en och samma dag.


Den nyanlände satte sig vid Peters bord, efter det han rättat till värjan. Den förtydligade att bäraren var officer. Två ryttarpistoler satt nedstuckna i bältet under kappan.
Svensken noterade att det kortklippta skägget hade inslag av gråa stänk. Det långsmala ansiktet framhävde de höga kindknotorna. De grå ögonen hade en genomträngande blick.
”Tyvärr blir det ingen övergång av den ryska gränsen för dig. Ryssarna sänder just nu förstärkningar till trupperna i Villmarstrand. Vad du kan göra är att störa deras uppmarsch.”

Skit också, det var ett streck i räkningen. Jag som hade räknat med att vara i S:t Petersburg om några dagar.
”Då bör de ta den vägen som jag kom.” Peter tog en slurk av det beska ölet.
”Med största sannolik gör de det. Det är den genaste vägen. Jag har en uppgift om att det rör sig om ett kompani lätt kavalleri. De kommer att passera här om ett par dar. Du får hjälp av ett frikompani som kommer att slå läger ovanför fallet i natt.” Den civilklädde officeren drack upp den sista slurken öl ur sitt krus och reste sig.
”God tur”
Det kan nog säkerligen behövas.
Peter började fundera.

”Perkele, inte illa uttänkt.” Den lille finnen gnuggade händerna när Peter delgav honom om hur han har tänkt sig bakhållet. ”Det här kommer mina pojkar att gilla.”

Det tror jag säkert att de kommer att göra. Ett sånt rövarband och du har blivit tilldelad furirs tjänstetecken som du sytt fast hjälpligt på den civila rocken.

Ett femtiotal man var samlade ovanför fallet. Några låg nere i jordkulorna som svenska knektar hade legat i innan de retirerade mot Villmarstrand, andra satt runt kokeldarna och tillagade en vattnig soppa på kålrötter.
De finska frikompanierna var varken välutrustade eller enhetligt klädda, men slåss kunde de. Kniven var ett perfekt vapen i deras närstridstaktik där den även användes som kastvapen.
Kläderna var typiska för många av finnarna. Skorna var i de flesta fall av näver bundna med remmar. Blusen täcktes av en kort jacka som hölls ihop av en rem eller rep där kniven hängde lätt åtkomlig i sin slida. Byxorna var i bästa fall av vadmal.
Ofta opererade de i sina hemtrakter, så de var väl förtrogna med terrängen, där de tog sig fram till fots. För dem var hästar mer till nackdel än till nytta. Befälen var i stort sett de enda som red, för att kunna leda de olika grupperna. Även vissa spejare använde sig stundtals av hästar. Nackdelen var bara att när de skulle ut på uppdrag kunde riddjuret vara slaktat. Frikompanierna hade det mycket magert.

Många av dem var dagdrivare och illgärningsmän. I stället för att sitta på fästning eller utföra straffarbete, så hade de blivit utkommenderade till ”Sissarna”.

När Peter såg groparna som bebotts av svenska soldaterna blev han beklämd. Innan han lämnade sin förläggning bevittnade han hur döda knektar begrovs i liknande jordkulor. Upptill tjugo lik lades varvtals i dessa hålor. Av dessa hade inte alla dött i strid utan de flesta av epidemier som grasserade i de svenska leden.

Mjölnarna hade förvarnats så kvarnarna stod stilla. Inget mjöl skulle malas denna dag.
Förberedelserna var klara. Varje man viste sin uppgift.

Två skvadroner ryskt kavalleri kom i kolonn uppför den steniga vägen längs flodfåran. Hästarna hade svårt för att få fäste i de brantaste stigningarna.
Officerarna red i täten. Hästarna frustade och ryggade vid ansträngningen och rädslan för det dånande fallet. De flesta ryttarna hade stigit ur sadlarna och ledde sina djur vid tyglarna.
När de första tjugo kavalleristerna passerat under den läckande vattenrännan och samtliga av dem som var i kön hade kommit ner i blindälven gav Peter tecken till männen som stod gömda vid kvarnen.
Det ville bara till ett kraftigt slag av en murbräcka mot en uppgillrad stötta för att rasera rännan och få vattnet att rusa ner i blindälven.

Hästar och ryttare drogs med i vattenmassorna som träffade dem med full kraft. Ben bröts, nackar knäcktes, huvuden krossades. Hästarna skriade och männen vrålade. Vattenkaskaden drog med sig större delen av den ryska styrkan ner i ravinen och vidare ut i huvudfåran. Ovanför blindälven stod de ryska officerarna och såg sina soldater försvinna i den mäktiga forsen.
Peter Bister var inte någon blödig person, men den djävulska plan han hade satt i verket hade fått större konsekvenser än vad han tänkt sig.
Flera hundra män och hästar hade omkommit på grund av hans agerande.

Olof Bister hade aldrig tagit död på en enda fiende efter sina år i kriget. Jag Peter Bister har likviderat drygt en skvadron på några minuter.

De överlevande ryssarna hade inte gjort nämnvärt motstånd. Chockade lät de sig avväpnas.
En ung rysk fänrik grät hejdlöst. De äldre officerarna försökte trösta honom. Peter närmade sig gruppen men kunde inte höra vad de sa, dånet från vattenfallet var för starkt. Ynglingen höll sina bara händer för ansiktet. En av ”Sissarna” gick fram mot honom och började slita i pojkens högra hand. När ryssen slet loss handen ur finnens grepp såg Peter vad antagonisten var intresserad av, en ring.
Svensken skyndade fram till gruppen och röt åt mannen att låta bli pojken.
”Bry dig inte om vad jag gör, sköt dig själv, svenskjävel.” Vrålade ”Sissen” och blängde lömskt på Bister.
Peter tog honom i ärmen och drog honom bort från ryssarna.
Finnen hoppade bakåt samtidigt som han drog kniven ur slidan. Hukade sig ner i anfallsställning med kniven framför sig färdig att stöta den mot Bister. Peter retirerade med flodfåran i ryggen, ”Sissen” följe efter. En sten fick svensken på fall. Fäktande med armarna försökte han återfå balansen, men insåg att det inte gick. Med framåtböjt huvud och krökt rygg föll han smidigt omkull samtidigt som blicken var fäst på den attackerande finnen. Peter blev påmind om att han låg farligt nära de framrusande vattenmassorna när han kände vattendroppar mot sin kind. Du kommer att fullfölja attacken, men kom igen så skall du bli storligen överraskad.
Peter höjde överkroppen sittande på den steniga marken. Fattade tag i karelarens jacka när han rusade fram för att ta svensken av daga. Förvåning som övergick i rädsla speglade sig i ”Sissens” ansikte när det gick upp för honom att han gått i Peters fälla.

Finländarna såg sin vapenbroder flyga i en båge över den liggande svensken med hjälp av dennes högerfot och försvann när vattenkaskaderna fångade upp honom. Om det mot förmodan var någon som ville söka upp hans söndersargade kropp, fick han leta bland döda ryssar och hästar en bra bit nerströms där älven lugnat ner sig.

Ett femtiotal ryska fångar fick tillbringa fångenskapen i jordkulorna, resterande – som var officerare – hade Peter Bister förlagt i en lada i Imatra.
Genom sitt resoluta ingripande vid incidenten med den mordiske ”Sissen” satte han sig i respekt i båda lägren.
Frikompaniets chef. Det var en jävla hårding. Honom vill jag inte ha något otalt med. Matti kunde ha gått ha dä, han var en odåga, ställde bara till jäkelskap.

Dagen efter bakhållet kom den gråsprängde gentlemannen tillbaks.
De ryska officerarna förhördes. Peter Bister satt med under utfrågningen dock inte som förhörsledare, det var kaptenen. Hans ryska var inte i så uppövad som Peters, men fullt acceptabel. Bister blev mycket förvånad när den unge fänriken förhördes. Dialekten var ju exakt den samma som han själv talade.
Peter hade inte misstagit sig. Fänrik Ivan Vredinski var från Moskva och tillhörde den bojariska släkten Vredinski.
Ynglingen visade upp guldringen som var upphovet till ”Sissens” död.
Peter kunde utläsa I V i sirliga kyrilliska bokstäver. Ornamenteringen, var i relief inuti ett liljeblad.
Fänriken skulle bara veta att jag har en snarlik släktring.

”Ryssarna kommer” Frikompani furiren hoppade av hästen och stormade in på ölstugan där förhöret med de ryska officerarna pågick.
”Hur många?” Kaptenen rafsade ihop arken med ryssarnas uppgifter.
”150 man.”
”Hur lång tid har vi på oss?”
”Högst en timme.”
Djävlar, någon har kommit undan och varskott de ryska trupperna i Viborg. Vi har ingen möjlighet att ta upp striden här i byn. Gömmer vi oss kommer de att röka ut oss som en hop råttor.

Peter Bister tog kommandot och vände sig till ”Sissen”
”Rännan är lagad så vi kan retirera upp för kanjonen. Vi får rasera den igen. Den Ryska truppen kan komma runt men det tar sin tid och den kan vi behöva.”
Innan de lämnade Imatra bands de ryska officerarna.

Peter och kaptenen blev förfärade när de kom upp till groparna där de ryska kavalleristerna hade suttit fängslade.
Inte en enda fånge fans kvar.
Bister tog tag i kragen på ledaren för dessa rötägg.
”Var i helvete är fångarna?”
”Jag vet inte, de var försvunna när jag kom upp.” Urskuldade han sig.
Peters ögon mörknade.
”Du är deras överhuvud och bär därigenom hela ansvaret.” Han tittade finnen stint i ögonen.”Jag kommer att statuera ett exempel. Om ett par timmar kommer det att myllra av mordgalna ryssar här uppe. Om det olyckligtvis fins någon av oss kvar då så kommer den eller de att steglas.”
Det började gå upp för finländaren vad Peter hade i sinnet.
”Nej så kan du inte göra. Jag är oskyldig. Så kan du inte göra.” Han var dödsförskräckt och tittade bedjande på kaptenen. Denne visade heller ingen misskund.
Svensken spelar ett högt spel. Men de sade i högkvarteret att han räds ingen, det skulle han ha ärvt efter sin far, vad dom kunde mena med det.

Bister vände sig till frikompanisterna.
De skulle hur lätt som helst övermanna mig, men de är så skrockfulla så de vågar inte antasta mig efter vad som skedde här i går. De har kastat alla fångarna i älven, fy fan.
”Försvinn nu här ifrån för allt vad tygen håller. Ni har fullgjort ert uppdrag som stridande i den svenska armen,” röt Peter medan han höll deras chef i ett stadigt grepp. Denne försökte slita sig loss, men fick ett knä i skrevet så han vek sig framåt oförmögen att göra något motstånd.

En stund senare var det bara tre man kvar ovanför fallet. Peter, kaptenen och den olyckliga ”Sissen”.
Efter ytterligare en stund var det bara en kvar. Han satt nertryckt och fastlåst med benen runt en lagom tjock björk. Armarna var fria men han hade ingen möjlighet att komma ur sin belägenhet.

Två timmar senare hittades han av ryssarna. Finländaren satt fortfarande fast vid trädet. En blodig kniv låg intill honom och halspulsådern var avskuren.
Det måste varit en sympatisk man som gav denne furir sin dom. Han lät honom behålla kniven. Nu skall vi se till att han blir rentvättad i forsen.
Av Sölve