Vid den bohuslänska strandkanten

Äntligen får jag sitta här och insupa lukten från blåstången
känna värmen från den släta granithällen och saltet på mina läppar. Höra kluckandet av vattnet i klapperstenarna och måsarnas skri.

Vid horisonten, i gattet mellan fastlandet och den inre skärgården, tycks den lilla ön hänga fritt i luften. Bakom mig slingrar sig den blommande kaprifolen mellan stenarna i den mäktiga moränen och de låga vindpinade furorna blir storslagna spaljéer.

Men av erfarenhet vet jag att denna behagligt sövande landskapsvy kan förvandlas till ett rykande inferno, när det gråsvarta havet vräker sig mot skär och holmar, det skrämmande suget som uppstår när brottsjöarna drar sig tillbaka för att åter komma med nya kaskader av vindpiskat hav.

Då, då min vän, när naturkrafterna spelar upp hela sitt register, är vi små, ja mycket små.

Sölve Kaltenbach


Bach