En båttur år 0

Mannen från 2000-talet och kvinnan från forntiden, ror upp till Vitlycke hällristningar ca år 0.

Årorna knirrade i tullarna. De lugna jämna årtagen gav båten god fart. 

Den smäckra klinkbyggda båten skar som en kniv genom den glittrande vattenytan.

Havet låg spegelblankt. Höstsolen stod i söder och värmde det roende paret.

Vi har nog rott i öppen sjö i en timma, uppskattade Jim. Nu får vi söka oss inomskärs. Strax innan de ändrade kurs, tyckte han, att måsarnas skri stigit i styrka.

Kana och Jim vilade på årorna och vände sig om. De trodde inte sina ögon.

Hundratals måsar och tärnor cirklade runt, runt, vid pass tvåhundra meter bort.

Men det mest dramatiska hände i vattnet. Vattnet bokstavligen kokade av sill och makrill. Runt detta inferno simmade ett antal tumlare.

Makrillen hade omringat ett enormt stim med sill och pressat ihop stimmet till en boll.

Sillen ”kular” sig, tänker Jim. En vedertagen fras hos västkustfiskare.

”Vi lägger till vid holmen där borta, Kana.” Han fick skrika för att göra sig hörd över sjöfåglarnas skri och allt vattenplask, han pekar på en bergknalle strax till höger om stimmet.

Han var också orolig för att kampen om födan skulle få såna proportioner så han och Kana skulle dras med i häxkitteln.

De två hade en första parkettplats när nu naturen spelade upp ett förstklassiskt drama framför deras ögon.

Vattnet var kristallklart. De kunde se makrillen på flera meters djup, hur den kommer i rasande fart från alla håll och plöjde in i sillklotet med öppna käftar.

Fåglarnas attacker var storslagna.

Tärnorna ryttlade strax över vattenytan och snappade upp sill som kom hoppande ur vattnet. Skarvarna fällde ihop vingarna och störtdök ner i stimmet. Trutarna låg mitt i kaoset och bara doppade sina näbb i födan. 

”Se!, Kana,” skrek Jim, ”tumlarna gör entré. Nu är det makrillen som blir huvudmålet.”

Det blev för häftigt för henne. Hon vände sig bort för att slippa se blodbadet.

Jim kunde inte slita sig ifrån skådespelet. Han blev vittne till hur tumlarna rullade in i sill, makrill och dykande skarvar.

Makrillen blir varse tumlarna. Rollfördelningen hade i ett nafs ändrats, nu var det den snabbsimmande fisken som utgjorde bytet. Makrillen försvann åt alla håll. Tumlarna gav sig iväg efter dem.

Den stora sillbollen upplöstes. Sjöfåglarna flög mätta upp och satte sig på holmarna och spejade ut mot havet efter nya sillstim.

Havet låg åter stilla.

Jim vände sig om och tittade efter Kana.

”Kana, ” ropar han, ”var är du? Det är över nu.”

Hon tittade fram bakom ett klippblock som låg på toppen av holmen, ditforslat av inlandsisen för flera tusen år sedan.

”Jag var visst lite blödig.” Urskuldade hon sig och kom honom till mötes.

De omfamnar varan och höll hårt om varandra. De stod en stund under tystnad.

”Det är ingen holme, vi står längst ute på ett näs. Innanför oss är fastlandet. Det rinner ut en stor å eller älv. Det såg jag uppifrån klippblocket.” sa Kana efter det hon dragit ett djupt andetag, som för att återställa lugnet, efter de dramatiska scenerna.

De gick båda upp på krönet. Därifrån såg de ett slättland på båda sidorna om en lugnflytande älv.

”Jag tror jag vet är vi är nu, Kana.” 

Nordöst ut blev skärgården djupare.

De rodde uppför älven. På vissa ställen smalnade den och då flöt de fram som  i tunnlar av gulnande grönska.

Ett vattenfall spärrade deras väg. Jim hade varit beredd på detta.

De bar först upp packningen. Den bestod av en ryggsäck, gjord av hjortskinn. I den förvarades ett ombyte kläder, toalettartiklar i form av en kam, kragflaska med flytande rengöringsmedel, klutar av linne, samt torrskaffning. Utanpå ryggsäcken var sovfällarna och en yxa fastbundna.

Den typen av packsäck var mera praktisk och oöm, än de näverkontar som kvinnorna i byn använde sig av, när de plockade blåbär och lingon.

Några vapen hade de bestämt att inte ta med sig. Provokation var det sämsta tänkbara om de ville knyta kontakt med ortsbefolkningen.

Ur båten tog paret fram några meterlånga kavlar.

”Kunde Karl XII, så skall väl vi klara denna förflyttning.” Jim lade ut valsarna och de drog båten förbi fallet.

”Vad menade du med det?” undrade Kana när båten låg flott i älven, ovanför fallet..

”Det var en krigsgalen svensk kung i början av 1700-talet. Han beordrade 800 man, att dra ett skepp som var 38 meter långt och 6 meter brett, i stort sett över bar mark. Det tog några veckor.”

”Vi måste leva i en behaglig tid.” Kana såg bekymrat på honom.

”Jag har ju en viss distans till Karl XII: s envåldshärskarfasoner, så jag kan raljera med dessa historiska galenskaper. Men det största djävulskapet som mänskligheten har funderat ut skall jag bespara dig. Det gagnar inte din uppgift i livet.

Du har rätt när du hävdar att den tid ni lever i är behaglig. Men ur vårt perspektiv, drygt tvåtusen år senare kan det synas barbarisk. Men framtiden är många gånger värre, när det gäller ondska. Visst är det krig och elände nere i Europa just nu, som du vet. Men här är det relativt lugnt och fredligt. Din och min uppgift, tillsammans med de övriga Modimedlemmarna, är att försöka bibehålla den ordning som nu råder så länge vi kan.”

Medan Jim haft sin utläggning, hade de satt sig i gräset vid älvbrinken.

Kana tittade ut över vattenspegeln, med armarna i kors över sina knän. Hon verkade vara försjunken i sina egna tankar.

Jim plockade förstrött några grässtrån, medan han såg en vattenlöparna förflytta sig på vattnets ytspänning.

”Vi gjorde kanske fel.” Hon verkade prata för sig själv. Vi skulle inte ha tagit kontakt med framtiden, den är inte uppbyggande.”

”Du får inte tänka i dom banorna, Kana. Du måste filtrera intrycken som du får av min tids bedrövelse. Som jag tidigare poängterade, så låg dessa händelser så enormt långt borta, så det har inte det minsta inverkan på ert liv på flera hundra år. Då är dina och mina berättelser glömda för länge sedan och dessa människor som lever då, existerar under sina förhållanden. Tag vara på de positiva idéerna, som jag kan tillföra ditt folk.”

Kana lutar sig mot Jims axel och suckar.

”Du har rätt, älskling. Vi gjorde inte fel. Jag fick ju träffa dig.”

Han fattade om hennes axel och drog henne tätare intill sig.

Jim visste att det är bördig åkermark längs största delen av älven. Frapperande var tyckte han, avsaknaden av bosättningar. Skulle man döma av den historia som är inristad i praktiskt taget varje slät berghäll i detta område, så skulle trakten myllra av urinvånare. Något måste ha hänt som gjort att bygden var så glest befolkad. Han kunde inte bli klok på det. 

Enstaka hus, låg hoptryckta på höjderna i lä för västan. På några få ställen, såg de båtar av skinn som låg uppdragna i strandruggen.  

Jim framhöll att det skulle vara lämpligt att odla upp denna bördiga jord. Här är det ingen överbefolkning. Vi skulle kunna rekommendera unga par från din stam att bosätta sig här.

Kana hade inget emot hans tanke, tvärt om. Med den utvecklingstakt som rådde och kom att öka i deras dal, så behövdes det nya bosättningar. Våra ungdomar får en gedigen utbildning på de flesta områden, så idén skulle inte falla på deras avsaknad av kunskap. Det vore heller inte helt fel om Modistammens flickor och pojkar sökte nya partners bland de genuina nordborna.

De närmade sig sitt mål.

”Sjön går inte högre.” Jim hördes nästan besviken. ”Jag som trodde att bildhuggarna skulle vara tvungna att doppa fötterna i sjön, när de högg in sina ristningar.”

De drog upp båten på ett lämpligt ställe.

”Jag undrar när den skall huggas in?” Jim studerar en av hällarna i området.

Kana som behövt huka sig, kom fram ur snåren och rättade till sin klädnad.

”Vad är det du undrar över nu igen, du ser snart ut som ett enda stort frågetecken i ansiktet,” sa hon lite spydigt.

Jim låtsades inte om hennes retande.

”Det skall finnas en figur här som är två meter lång.” Jim kliade sig i huvudet.

”Är du säker på att vi är vid rätt häll?” Hennes pikerande var försvunnet.

”Naturligt vis är det rätt häll. Det här är intressant. Kanske finns det möjlighet att få klarhet i det någon gång, man vet aldrig.”

Kana och Jim hade bestämt sig för att utforska den omliggande bygden, ett par dagar. De hade skaffning med sig så de skall klara sig utan att ligga ortsbefolkningen till last. Det gick bra att skölja ner det rökta köttet och rågbrödet med friskt vatten. Skinnfällarna skulle värma dem under de kyliga nätterna.

De lämnade båten uppdragen i en vassrugg. Älven var inte farbar längre med den typen av farkost.  

En grusås sträckte sig i öst-västlig riktning. Längs denna var bebyggelsen mer koncentrerad.

Älvar och grunda vikar fyllde dalgångarna.

Jim och Kana hade just passerat en kavelbro över älven, samma älv som de rott upp i.

En bred väg ledde uppför backen från strömmen. Till höger om vägen på åsens topp låg ett magnifikt långhus. Det var liv och rörelse på den stora öppna planen framför boningen.

De var på färd med att sluta sin arbetsdag. Många av arbetarna var klädda i samma slags kläder som de fattiga arbetarna i Modibyn.

Jim påpekade det för Kana.

En arbetare drev en oxe fram mot långhuset. Djuret haltade svårt. En man, betydligt bättre klädd än de andra som vistas på den öppna planen, kom oxdrivaren till mötes.

Till sin bestörtning såg Jim att han hade en hoprullad piska i handen.

Han verkade ställa en fråga till mannen med oxen.

Kana och Jim kunde inte uppfatta vad som sades.

Det gick uppför dem båda, att antingen var han herre i huset, eller så var han en tillsyningsman. Och han ville troligtvis veta varför djuret haltade.

Ett rytande hördes över hela gårdsplan. Arbetarna runt om hoppade till av det plötsliga brölet.

Mannen med piskan höjde den över oxdrivaren, som har krupit ihop, beredd på stryk.

De två åskådarna hörde piskans elakt vinande ljud, innan den med en klarts träffade sitt offer.

Jim tog ett steg framåt, men Kana höll honom tillbaks. Han tittade på henne. Hon ruskade på huvudet. Han nickade till svar.

De hörde när den andra pisksnärten träffade den arme mannen, som med armarna över huvudet försökte skydda sig.

Ingen av de andra arbetarna låtsades om att prygeln pågick, de gjorde bara sina arbetsuppgifter.

Innan det tredje piskrappet var på väg, reste sig mannen och kastade sig åt sidan. Han undgick snärten och rusade iväg, förbi långhuset och försvann.

”Vi har sett nog, vi går.” Kana fattade tag i Jims ärm och drog honom med sig. De hörde vrålandet från ”piskmannen”, medan de fortsatte mot byn.   

 

Orten låg i västra änden av åsen. Den var inte till närmelsevis så bra planerad som Modibyn. Det var ett enda gytter av olika typer av hus. Hela byn gav ett intryck av att vara i dåligt skick. Jim hade ju förstås inte så mycket att jämföra med.

Han och Kana vågade inte stanna i samhället. Snart var nog folk på väg för att söka efter mannen som rymde. Träffade dessa på de två främlingarna, kunde det bli bekymmer.

En liten ettrig hund, sprang runt dem och stormskällde. Han följde dem tills de passerat det sista av byns hus, först då vände han.

Inte en människa hade de sett när de gick genom bebyggelsen.

Det började skymma

Vägen fortsatte mot norr.

På höger sida utbredde sig en stor öppen dalgång. I bortre delen av dalen rann älven genom den och bildade en mad. Jim trodde att en viss avbetning förekom där eftersom marken var för sank att odlas på.

De lämnade åsen som vek av mot norr. En mindre väg följde åsens riktning.

En dalgång och två älvar måste passeras innan de var framme vid sitt andra mål för dagen. En begravningsplats.

Det hade blivit nermörkt. Men de kunde avgöra att de har kommit fram.

”Det bör vara byns och omgivande bebyggelses gravplats. Vad tror du om det Kana?”

”Det är svårt att avgöra nu när det är så mörkt. Men som du har beskrivit den så är det inte alls omöjligt. Det visar sig i morgon när det har ljusnat”

”Jag vet en bra plats, där vi kan övernatta på.” Jim fattade hennes hand och de gick in bland ekarna.

Hon undrade varför han var så lokalkänd.

”Jag var ju med här när utgrävningarna gjordes.”

Han hittade snabbt det han sökte. Ett rejält klippblock på flera kubikmeter hade pressats ur berget. Det kunde liknas vid en dörr på glänt. Jim hade lite svårt att komma in i den trånga öppningen. Kana däremot gled smidigt in.

”Oj,oj vilket övernattningsställe.” Utbrast hon glatt, när hon fick se utrymmet innanför blocket.

”Det är ju inte i klass med vår grotta, men som tillfällig bostad så får den duga.”

”Du ska inte vara så blygsam, Jim, den här är jättebra.”

Det hade blåst in ett tjockt lager av eklöv.

De sopade undan löven vid ingången och samlade det i en hög längre in. Några lagom stora stenar blev till eldstad som placerades bredvid ingången för att ha den fri.

”Vad sysslar du med, älskling?” frågade Kana och skrattade.

”Ja får ingen ordning på dessa prylar. Elddonet måste ha blivit vått.” skojade han.

”Ge mig dem så skall det snart vara klarat.”

Motvilligt överräckte han järnet och flintan.

Snart sprakade elden och värmde upp utrymmet. Röken steg upp mot taket och letade sig väg ut.

Bädden var ordnad. De satt tysta på fällen, framför elden och såg in i flammorna, och förnimmer hur lågorna sög upp deras själsliga spänningar.

Dramatiken i sjön och intermezzot vid gården hade varit påfrestande. Nu renades deras sinnen.

Ylandet från en varg, hördes på avstånd.     

Kana stod upp och lämnade den varma fällen.

”Vad skall du göra?” undrade Jim, när hon försvann ut i mörkret.

Han fick inget svar.

Hon rumsterade där ute. Jim hörde hur det prasslade i lövet.

Ylandet hördes på nytt.

Han reste sig och ropade ut i mörkret.

”Vad sysslar du med egentligen?” Hennes uppträdande gjorde honom lite orolig.

Kana visade sig i ljuscirkeln, med ett stort knippe grenar och kvistar.

”Vi får bära in mer brännbart!” Hon vände och gick ut i mörkret igen. Han följde henne ut.

Snart hade de så pass mycket ved så det skulle hålla elden vid liv tills morgonen.

Ylandet hördes nu närmare och snart föll andra vargar in i klagolåten, som Jim uppfattade den.

Kana reste sig igen. Hon tog kvistar och grenar och lade dem i ingången. Men det var inga stora mängder.

Smart kvinna, tänkte han. Det här måste vara en överkurs i överlevnad.

Snart hade flammorna spritt sig från den första elden och nu brann det i hela öppningen.

Det kommer inte in något virus genom den brandväggen, skrockade Jim för sig själv.

Han ryckte till. Hörde han rätt? Var det ett rop på hjälp?

”Det är någon där ute i mörkret som vill ha hjälp.”

Jim reste sig upp.

”Sitt ner!” sa Kana med skärpa i rösten.

Han satte sig förbryllat ner. 

Åter igen hördes det ångestfyllda ropet.  Nu strax intill.

Jim reste sig på nytt.

”Sitt ner, sa jag ju, sitt!” Hon väste fram befallningen. ”Det finns ingen mening att försöka rädda honom. Om du inte omkommer i lågorna så blir du attackerad av bestarna. Du har ingen chans mot en grupp vargar som har blodvittring.”

De såg inte vad som hände där utanför, men de hörde.

Ylandet hade övergått i morrningar och gläfsande. Lövets prasslande hördes genom rovdjurens läten.

Från offret hördes inget.

Jim reste sig och lade mer ved på brasan och var beredd att sitta uppe hela natten för att hålla elden vid liv. Ironiskt tänkte han att; det är den möjligheten vi har för att klara våra.

Kana drog manteln över sig och somnade. Jim satt eldvakt.

Han hörde vargarnas härjningar utanför vistet. De försvann uppskattningsvis efter en timme. Jim fortsatte att underhålla elden.

Han plockade upp kött och bröd ur packningen. De hade fyllt kragflaskorna dagen före, med vatten från en kallkälla invid älven.

När Kana vaknade blev hon bjuden varmt, rökt kött, bröd och vatten.

”Å, älskling, du har inte sovit under hela natten.” Hon sträckte på sig och gäspade.

”Nej, det har blivit dåligt med den varan. Men väck mej om en timme, det bör räcka för mej.”

Han kröp ner bredvid henne och somnade med en gång.

 

Den döde låg inte långt från deras nattläger, eller rättare sagt det som var kvar av kroppen.

Vargarna har gjort det grundligt. Jim menade på att även specialister i framtiden skulle ha haft svårt att identifiera liket.

De drog den slutsatsen att det var samma person som de såg pryglas.

”Det är ingen mening att dra kvarlevorna bort till begravningsplatsen. Han får ligga där han ligger. Det vi kan göra är att bära hit sten och täcka över honom.” Det är min mening sa Kana.

”Jag har inget att invända” replikerade Jim.

Han var på väg att hämta en sten. Något låg och blänkte bland de gulna löven.

Jim böjde sig ner och tog upp föremålet. Han trodde inte sina ögon.

”Kana,” sa han stilla och tittade förundrat på tinget han höll i handen. Kom och se vad jag har hittat.”

”Vad är det du---?” Hon blev alldeles förstummad. Vilket vackert smycke, är det guld?

Jim synade det närmare. Klenoden var tunn. Ett romerskt hängsmycke.

”Ja, det är rent guld. Ett romerskt hängsmycke om man skall döma av motivet. Var kan han fått detta ifrån?” han tittade fascinerad på dyrgripen.

Jim kastade packningen på ryggen och båda gick tysta därifrån.

Komna till utkanten byn, blev de stoppade av två beridna män, som spärrade deras väg.

Jim och Kana kände genast igen en av dem. Han hade sin piska i handen. Den andra ryttaren var rena ungdomen. Femton, sexton år gammal, liten för sin ålder. Han bar på ett kort svärd av brons.

Jim tyckte det var konstigt att pojken hade ett vapen av brons. Jim granskade mannen med piskan.

Jim uppskattade hans ålder till runt trettio, den spensliga kroppen var av medellängd, det stripiga röda håret hängde ner på axlarna. Han gjorde väl som de flesta. Skar av håret och skägget en gång om året, tänkte Jim. Han noterade även den tillplattade näsan, som troligen blivit knäckt en gång.

Mannen med piskan frågade bryskt vad paret var för personer och varför de befann sig i byn.

Jim och Kana svarade honom inte. De bara slog ut armarna som om de inte förstod.

”Har ni inget mål i mun? Jag är van vid att folk svarar när jag frågar.” Sa han hotfullt.

Pojken uppträdde mer försiktigt. Han satt och vred sig på hästryggen.

”Kan du inte ta det lite lugnare, du behöver väl inte bråka med dem. Du ser väl att det inte är några förrymda trälar.” Han log mot Kana och Jim.

Mannen med piskan såg lite förnärmad ut.

”Man kan aldrig vara säker. De är kanske inte trälar, men de kan ha annat fanstyg i görningen.”

Ynglingen vände sig till Jim.

”Är ni hungriga? Om er tid tillåter skulle jag vilja bjuda på förtäring.”

Kana nickade. ”Ja tack, vi tackar för inbjudan.”

Nu var rollerna ombytta. Pojken tog kommandot. Han vände hästen och red längs bygatan, bort mot långhuset.

Jim och Kana följde honom. Den andre ryttaren föll in i kön. Han såg lite stukad ut. 

Maten smakade förträffligt.

Under måltidens gång fick Kana och Jim några frågetecken uträtade, samt om gården och dess innehavares historia.

Pojken hette Tor, han ägde gården tillsammans med sin äldre bror. Brodern var troligen långt söderöver, där han bedrev handel. Han ägde ett stort skepp med många mans besättning. Den senaste resan, anträdde han före den sista kalla perioden. Under den tiden dog deras mor. Fadern var död sedan länge. Modern hade skött gården med järnhand. Efter hennes bortgång har Tor fått överta ledarskapet. Det hade visat sig att det inte var någon lätt uppgift. Trälarna tog sig friheter. Stölder förekom. Den enda hjälp han hade var några lojala tjänstekvinnor som skötte om måltiderna och annat husligt arbete. Jordbruket sköttes av trälar och fria män och kvinnor.

Och så hade han Hald. Tyvärr sade han, är det ett arv ifrån min mor. Så länge hon levde så höll han sig något så när på mattan. Nu har han fått för sig att det är han som är herre i huset. Men än så länge kan jag hålla ställningarna. Han hade nog redan tagit över makten om han inte varit rädd för att min bror snart skall komma hem.

Jim och Kana beskrev hur de bevittnade hur mannen blivit piskad. Tor försvarade inte straffet, men kunde tyvärr inte stävja tillsyningsmannen.

De var intresserade av att få veta vem mannen var och var han kom ifrån. Pojken förklarade att när hans bror kom hem från förra resan söderöver, det var två kalla perioder sedan och då hade han med sig två trälar. Den ena var den mannen som blev straffad. Den andra låg, efter en alltför hårdhänt bestraffning av Hald.

Nästan två år, tänkte Jim.

Vilket språk de talade hade Tor ingen aning om. Hans bror kunde växla några ord med dem. Men under tiden hade de hjälpligt lärt sig vårt språk. Han som är kvar på gården är mycket duktig på att samtala med oss. Den andre däremot hade stora problem med språket.

Kana och Jim nämnde inte något om smycket de funnit hos den döde mannen. Deras avsky för Hald förstärktes ju längre samtalet pågick.

Jim frågade Tor om han ville ta emot hjälp av dem. Pojken verkade tveksam. Men var samtidigt glad över deras erbjudande.

Kana förklarade för honom var hon och Jim bodde, att det är bara en dags rodd härifrån till vår by. Ville han bara ta emot deras hjälp, så skulle det inte vara så svårt att få till stånd ett samarbete.

Hos oss förekommer inte någon träldom, det är viktigt att du har klart för dig. I vår by är alla lika goda.

Pojken sken upp vid dessa ord och sa att han är uppväxt med detta system och hade aldrig ifrågasatt det. Han välkomnade en nyordning.

Vi har inte pratat ihop oss, men vi är fullt eniga om att hjälpa dig. En liten överläggning mellan mig och Kana vore på sin plats. Jim hade tittat frågande på Tor. Jo, jo naturligtvis, han hade lämnat sin plats och givit Kana och Jim tillfälle att överlägga.

När pojken kom tillbaks beskrev de hur det skulle gå till väga. Han är mycket nöjd med deras förslag.

Det hade blivit middagstid. De flesta arbetarna hade kommit till gården, för att äta.

Tor hade sett till att samtliga på gården skulle samlas utanför på gårdsplan. När Hald hade fått den ordern, hade han blivit mycket fundersam.

”Alla är samlade” sade Hald med myndig röst, till sin husbonde. Lite oro lyste igenom, han höll sin hoprullade piska extra hårt i handen. Han kände sig liten intill den jättelike främlingen, som stod tillsammans med den vackra kvinnan och Tor.

”Alla är inte här, Hald, en saknas” pojken spände ögonen i sin uppsyningsman.

”Vad nu, han kan inte gå, så hur skall han kunna vara här. Du begär väl inte att jag skall bära hit trälen.” Hans mun förvreds i ett elakt leende.

”Det är precis vad du skall göra.” Tors röst var gäll, men en viss tyngd låg i hans ord. Från och med nu är du inte min tillsyningsman. När du har hämtat hit den sönderslagna mannen och du har hört vilka regler som gäller hädanefter på den här gården, så skall du lämna byn. Ge mig din piska! ”

Hald blev så paff att han räckte över sin piska till Tor.

Kana, Jim och Tor tog följe med Hald för att hämta den skadade mannen.

I slänten ned mot älven, var det tre hålor grävda i själva brinken.

Jim frågade Kana. ”Är det några förvaringsutrymmen för rotfrukter?”

”Att det är förvaringsutrymmen är helt riktigt, men inte för rotfrukter, utan för trälar.”

En dåligt hopkommen lucka täckte ingången. Tor befallde Hald att ta bort den. Stanken som strömmade mot dem var obeskrivlig.

Jim klarade inte av det. Kväljningarna övergick i kräkningar. Han fick upp en stor del av den goda maten som Tor bjudit på.

Gårdsägaren var förtvivlad.

”Jag visste inte hur dessa människor hanterades.” Urskuldade han sig.

Kana förstod att det var hans uppriktiga mening.

Hald kom bärande med den skadade mannen. Även sadisten kunde inte klara av kräkningskänslorna.

Gårdsfolket stod i klungor och dryftade vad som skulle komma. Av deras miner att döma var de nöjda med att det skulle bli nyordning på gården.

Varmt vatten beordrades fram av Tor.

Efter en stund kom två man bärandes på ett kar.

”Va ända in i glödheta---! Jim kunde inte hålla tillbaks sin förvåning. Kana tittade på honom.

”Vad är det. Varför blir du så paff?”

”Ser du inte att de kommer med ett badkar? Jim trodde inte sina ögon, ”ett badkar i brons!”

Två kvinnor bar kittlar med varmt vatten, även dessa av brons.

Olja hälldes  i badvattnet.

Hald stod bredvid trälen som han lagt på marken. Hans kläder var nersmorda av den skadades träck. Han kokade av ilska, men vågar inte vare sig säga eller göra något. Han såg gårdsfolkets skadeglädje.

”Klä av honom, men försiktigt!” Hald uppfattade först inte ordern. Han tittade oförstående på Tor.

”Är du döv, eller nekar du att lyda order?” Pojken kände sig riktigt upprymd av att få sätta Hald på plats. Det hade han önskat många gånger, men inte vågat. Men nu när Jim och Kana som stötta, vågade han tala om vad han innerst inne ville ha sagt under en lång tid.

Tillsyningsmannen fattade nu vad det hela gick ut på. Han ville helst uppslukas av jorden. Denna nesa kommer han inte att klara av. Han blir ett åtlöje för all framtid.

Hald klädde av trälen hans kläder, noga iakttagen av Tor.

När mannen fått av sig de paltor som han burit och låg naken på marken, konstaterar Kana att han var mest blåslagen. En kraftigt stukad vrist var nog orsaken till att han inte kunde gå.

”Lyft upp honom och lägg honom i det varma vattnet.” Tor pekade mot badkaret.

Den nakne mannen blev lagd i vattnet. En behaglig suck hördes när det omslöt hans pinade kropp.

Det tog lång tid innan Hald hade tvättat honom ren. Mer varmt vatten fylldes på efter hand. Väldoftande olja hälldes i karet. Hald var förkrossad.

Tor talade till en äldre kvinna. Hon nickade och gick in i huset.

Hon kom ut igen med vikta klädesplagg på ena armen, på andra bar hon en fäll.

Kvinnan lade ut fällen på marken.

Hald befalldes att försiktigt lägga den skadade mannen på fällen.

Kana gick fram och knäböjde vid trälen.

Hon började klämma på de ställen på mannens kropp som var missfärjade. Det var bara när hon lätt berörde  vristen som han kved lite.

Hon pratade med honom och log. Han svarar henne och pekade på vristen. Kana ruskade på huvudet.

Hon reste sig upp och vände sig mot Tor.

”Du kan låta kvinnorna klä honom nu, och bränn sedan de smutsiga kläderna.”

”Visst, visst, är han inte alvarligt skadad? Pojken såg orolig ut.

”Nej, bara ordentligt blåslagen och en vrist som behöver vila. Han behöver en god middag, han är ju utsvulten. Om några dagar är han frisk igen.”

Tor suckade djupt av lättnad och tog till orda.

”Det har varit en olycklig tid sedan min mor dog, det kan vi nog vara överens om.” Ett instämmande mummel hördes från tjänstefolket och trälarna.

”Hon var en hård kvinna, men ändå rättvis. Att en del av er är trälar är för oss inte så underligt, ni är helt enkelt en del av vår arbetskraft, som är gratis.” Han fick förstående nickar från de församlade.

”En lycka är, för mig och för er, att dessa två främlingar har korsat vår väg.” Han gjorde en rörelse med handen, mot Kana och Jim. Jag har bara träffat dem en halv dag, men på den korta tiden har de övertygat mig att det finns ett annat sätt att leva, utan hårdhet och prygel.” Tor tittade bort mot Hald, som dragit sig undan. ”Det denne man står för, är från och med denna dag, bannlyst här på min gård. Du får behålla piskan, med den kan du kanske piska ihjäl någon varg.”

”Bra, bra, hördes det högljutt från åhörarskaran. Bra Tor.

Hald gav sig av, moloken och strykrädd. Han var nu klassad sämre än en träl. Det var en fruktansvärd nesa. Han gruvade på hämnd, när han gick norrut, med ett knyte som innehöll några dagars föda.

Trälen rörde sig oroligt och pockade på Kanas uppmärksamhet. Hon böjde sig ner och han viskade något i hennes öra. Kana log mot honom och nickade. Hon vände sig mot Jim.

”Jim! sök igenom trälens gamla kläder.”

Han letade igenom det lortiga klädesbyltet. I en liten ficka på insidan av blusen hittade Jim ett likadant smycke som hans kamrat hade burit.

Trälen blev märkbart lättad när han såg att hans räddare hade hittat medaljongen.

En överenskommelse mellan dem och Tor var att den före detta trälen följde med till Modibyn när de reste sin väg nästa dag. Där får han bästa vård, försäkrade de.

Jim och Kana stod på byvägen, det var tidig förmiddag. Den bleka höstsolen hade just gått upp över skogen i öster. De såg neråt sluttningen mot den grunda viken. Arbetarna plöjde med åder, som drogs av oxar, på de fyrkantiga åkerbitarna. ”Jorden såg ut att vara bördig,” påpekade Jim. Kana höll med honom. ”Men vi får nog lära Tor det nya sättet att plöja.”

De hade fått låna en häst av Tor. På en släpa efter hästen, låg den skadade mannen nerbäddad under en fäll. Det avspeglade sig stor tacksamhet i hans ansikte när han tittade upp mot sina räddare, när de gick nedför backen mot kavelbron.

Jim lade ner mannen försiktigt i fören på roddbåten.

De tog avsked av följeslagaren som skulle lämna tillbaka hästen till gården. Arbetaren blev överväldigad av hur lätt Jim bar den skadade och lade honom i båten. Han beundrade den vackra kvinnan, som så självsäkert uppträdde i de mest underliga händelser. Som i går när hon klämde på en naken man inför allas ögon. Hur de så snabbt kunde omvända Tor. Det låg mycket av mystik över dessa främlingar. Men Tor hade ju försäkrat arbetarna om att de endast var ute i goda ärenden.

Tunbon såg roddbåten försvinna runt första bästa älvkrök, därför hörde han inte den före detta trälen säga.” Tack skall ni ha, för att jag slapp ifrån odjurets käftar.”