Mannen från 2000-talet och kvinnan från forntiden, ror upp till Vitlycke hällristningar ca år 0.
Årorna knirrade i tullarna.
De lugna jämna årtagen gav båten god fart.
Den smäckra klinkbyggda båten
skar som en kniv genom den glittrande vattenytan.
Havet låg spegelblankt.
Höstsolen stod i söder och värmde det roende paret.
Vi har nog rott i öppen
sjö i en timma, uppskattade Jim. Nu
får vi söka oss inomskärs. Strax innan de ändrade kurs, tyckte han, att
måsarnas skri stigit i styrka.
Kana och Jim vilade på årorna
och vände sig om. De trodde inte sina ögon.
Hundratals måsar och tärnor
cirklade runt, runt, vid pass tvåhundra meter bort.
Men det mest dramatiska hände
i vattnet. Vattnet bokstavligen kokade av sill och makrill. Runt detta inferno
simmade ett antal tumlare.
Makrillen hade omringat ett
enormt stim med sill och pressat ihop stimmet till en boll.
Sillen ”kular” sig, tänker Jim. En vedertagen fras hos västkustfiskare.
”Vi lägger till vid holmen
där borta, Kana.” Han fick skrika för att göra sig hörd över sjöfåglarnas skri
och allt vattenplask, han pekar på en bergknalle strax till höger om stimmet.
Han var också orolig för att
kampen om födan skulle få såna proportioner så han och Kana skulle dras med i
häxkitteln.
De två hade en första
parkettplats när nu naturen spelade upp ett förstklassiskt drama framför deras
ögon.
Vattnet var kristallklart. De
kunde se makrillen på flera meters djup, hur den kommer i rasande fart från
alla håll och plöjde in i sillklotet med öppna käftar.
Fåglarnas attacker var
storslagna.
Tärnorna ryttlade strax över
vattenytan och snappade upp sill som kom hoppande ur vattnet. Skarvarna fällde
ihop vingarna och störtdök ner i stimmet. Trutarna låg mitt i kaoset och bara
doppade sina näbb i födan.
”Se!, Kana,” skrek Jim,
”tumlarna gör entré. Nu är det makrillen som blir huvudmålet.”
Det blev för häftigt för
henne. Hon vände sig bort för att slippa se blodbadet.
Jim kunde inte slita sig ifrån
skådespelet. Han blev vittne till hur tumlarna rullade in i sill, makrill och
dykande skarvar.
Makrillen blir varse
tumlarna. Rollfördelningen hade i ett nafs ändrats, nu var det den
snabbsimmande fisken som utgjorde bytet. Makrillen försvann åt alla håll.
Tumlarna gav sig iväg efter dem.
Den stora sillbollen
upplöstes. Sjöfåglarna flög mätta upp och satte sig på holmarna och spejade ut
mot havet efter nya sillstim.
Havet låg åter stilla.
Jim vände sig om och tittade
efter Kana.
”Kana, ” ropar han, ”var är
du? Det är över nu.”
Hon tittade fram bakom ett
klippblock som låg på toppen av holmen, ditforslat av inlandsisen för flera
tusen år sedan.
”Jag var visst lite blödig.”
Urskuldade hon sig och kom honom till mötes.
De omfamnar varan och höll
hårt om varandra. De stod en stund under tystnad.
”Det är ingen holme, vi står
längst ute på ett näs. Innanför oss är fastlandet. Det rinner ut en stor å
eller älv. Det såg jag uppifrån klippblocket.” sa Kana efter det hon dragit ett
djupt andetag, som för att återställa lugnet, efter de dramatiska scenerna.
De gick båda upp på krönet.
Därifrån såg de ett slättland på båda sidorna om en lugnflytande älv.
”Jag tror jag vet är vi är
nu, Kana.”
Nordöst ut blev skärgården
djupare.
De rodde uppför älven. På
vissa ställen smalnade den och då flöt de fram som i tunnlar av gulnande grönska.
Ett vattenfall spärrade deras
väg. Jim hade varit beredd på detta.
De bar först upp packningen.
Den bestod av en ryggsäck, gjord av hjortskinn. I den förvarades ett ombyte
kläder, toalettartiklar i form av en kam, kragflaska med flytande
rengöringsmedel, klutar av linne, samt torrskaffning. Utanpå ryggsäcken var
sovfällarna och en yxa fastbundna.
Den typen av packsäck var
mera praktisk och oöm, än de näverkontar som kvinnorna i byn använde sig av,
när de plockade blåbär och lingon.
Några vapen hade de bestämt
att inte ta med sig. Provokation var det sämsta tänkbara om de ville knyta
kontakt med ortsbefolkningen.
Ur båten tog paret fram några
meterlånga kavlar.
”Kunde Karl XII, så skall väl
vi klara denna förflyttning.” Jim lade ut valsarna och de drog båten förbi
fallet.
”Vad menade du med det?”
undrade Kana när båten låg flott i älven, ovanför fallet..
”Det var en krigsgalen svensk
kung i början av 1700-talet. Han beordrade 800 man, att dra ett skepp som var
38 meter långt och 6 meter brett, i stort sett över bar mark. Det tog några veckor.”
”Vi måste leva i en behaglig
tid.” Kana såg bekymrat på honom.
”Jag har ju en viss distans
till Karl XII: s envåldshärskarfasoner, så jag kan raljera med dessa historiska
galenskaper. Men det största djävulskapet som mänskligheten har funderat ut
skall jag bespara dig. Det gagnar inte din uppgift i livet.
Du har rätt när du hävdar att
den tid ni lever i är behaglig. Men ur vårt perspektiv, drygt tvåtusen år
senare kan det synas barbarisk. Men framtiden är många gånger värre, när det
gäller ondska. Visst är det krig och elände nere i Europa just nu, som du vet.
Men här är det relativt lugnt och fredligt. Din och min uppgift, tillsammans
med de övriga Modimedlemmarna, är att försöka bibehålla den ordning som nu
råder så länge vi kan.”
Medan Jim haft sin
utläggning, hade de satt sig i gräset vid älvbrinken.
Kana tittade ut över
vattenspegeln, med armarna i kors över sina knän. Hon verkade vara försjunken i
sina egna tankar.
Jim plockade förstrött några
grässtrån, medan han såg en vattenlöparna förflytta sig på vattnets ytspänning.
”Vi gjorde kanske fel.” Hon
verkade prata för sig själv. Vi skulle inte ha tagit kontakt med framtiden, den
är inte uppbyggande.”
”Du får inte tänka i dom
banorna, Kana. Du måste filtrera intrycken som du får av min tids bedrövelse.
Som jag tidigare poängterade, så låg dessa händelser så enormt långt borta, så
det har inte det minsta inverkan på ert liv på flera hundra år. Då är dina och
mina berättelser glömda för länge sedan och dessa människor som lever då,
existerar under sina förhållanden. Tag vara på de positiva idéerna, som jag kan
tillföra ditt folk.”
Kana lutar sig mot Jims axel
och suckar.
”Du har rätt, älskling. Vi
gjorde inte fel. Jag fick ju träffa dig.”
Han fattade om hennes axel
och drog henne tätare intill sig.
Jim visste att det är bördig
åkermark längs största delen av älven. Frapperande var tyckte han, avsaknaden
av bosättningar. Skulle man döma av den historia som är inristad i praktiskt taget
varje slät berghäll i detta område, så skulle trakten myllra av urinvånare.
Något måste ha hänt som gjort att bygden var så glest befolkad. Han kunde inte
bli klok på det.
Enstaka hus, låg hoptryckta
på höjderna i lä för västan. På några få ställen, såg de båtar av skinn som låg
uppdragna i strandruggen.
Jim framhöll att det skulle
vara lämpligt att odla upp denna bördiga jord. Här är det ingen överbefolkning.
Vi skulle kunna rekommendera unga par från din stam att bosätta sig här.
Kana hade inget emot hans
tanke, tvärt om. Med den utvecklingstakt som rådde och kom att öka i deras dal,
så behövdes det nya bosättningar. Våra ungdomar får en gedigen utbildning på de
flesta områden, så idén skulle inte falla på deras avsaknad av kunskap. Det
vore heller inte helt fel om Modistammens flickor och pojkar sökte nya partners
bland de genuina nordborna.
De närmade sig sitt mål.
”Sjön går inte högre.” Jim
hördes nästan besviken. ”Jag som trodde att bildhuggarna skulle vara tvungna
att doppa fötterna i sjön, när de högg in sina ristningar.”
De drog upp båten på ett
lämpligt ställe.
”Jag undrar när den skall
huggas in?” Jim studerar en av hällarna i området.
Kana som behövt huka sig, kom
fram ur snåren och rättade till sin klädnad.
”Vad är det du undrar över nu
igen, du ser snart ut som ett enda stort frågetecken i ansiktet,” sa hon lite
spydigt.
Jim låtsades inte om hennes
retande.
”Det skall finnas en figur
här som är två meter lång.” Jim kliade sig i huvudet.
”Är du säker på att vi är vid
rätt häll?” Hennes pikerande var försvunnet.
”Naturligt vis är det rätt
häll. Det här är intressant. Kanske finns det möjlighet att få klarhet i det
någon gång, man vet aldrig.”
Kana och Jim hade bestämt sig
för att utforska den omliggande bygden, ett par dagar. De hade skaffning med
sig så de skall klara sig utan att ligga ortsbefolkningen till last. Det gick
bra att skölja ner det rökta köttet och rågbrödet med friskt vatten.
Skinnfällarna skulle värma dem under de kyliga nätterna.
De lämnade båten uppdragen i
en vassrugg. Älven var inte farbar längre med den typen av farkost.
En grusås sträckte sig i
öst-västlig riktning. Längs denna var bebyggelsen mer koncentrerad.
Älvar och grunda vikar fyllde
dalgångarna.
Jim och Kana hade just passerat
en kavelbro över älven, samma älv som de rott upp i.
En bred väg ledde uppför
backen från strömmen. Till höger om vägen på åsens topp låg ett magnifikt
långhus. Det var liv och rörelse på den stora öppna planen framför boningen.
De var på färd med att sluta
sin arbetsdag. Många av arbetarna var klädda i samma slags kläder som de
fattiga arbetarna i Modibyn.
Jim påpekade det för Kana.
En arbetare drev en oxe fram
mot långhuset. Djuret haltade svårt. En man, betydligt bättre klädd än de andra
som vistas på den öppna planen, kom oxdrivaren till mötes.
Till sin bestörtning såg Jim
att han hade en hoprullad piska i handen.
Han verkade ställa en fråga
till mannen med oxen.
Kana och Jim kunde inte
uppfatta vad som sades.
Det gick uppför dem båda, att
antingen var han herre i huset, eller så var han en tillsyningsman. Och han
ville troligtvis veta varför djuret haltade.
Ett rytande hördes över hela
gårdsplan. Arbetarna runt om hoppade till av det plötsliga brölet.
Mannen med piskan höjde den
över oxdrivaren, som har krupit ihop, beredd på stryk.
De två åskådarna hörde
piskans elakt vinande ljud, innan den med en klarts träffade sitt offer.
Jim tog ett steg framåt, men
Kana höll honom tillbaks. Han tittade på henne. Hon ruskade på huvudet. Han nickade
till svar.
De hörde när den andra
pisksnärten träffade den arme mannen, som med armarna över huvudet försökte skydda
sig.
Ingen av de andra arbetarna
låtsades om att prygeln pågick, de gjorde bara sina arbetsuppgifter.
Innan det tredje piskrappet
var på väg, reste sig mannen och kastade sig åt sidan. Han undgick snärten och
rusade iväg, förbi långhuset och försvann.
”Vi har sett nog, vi går.”
Kana fattade tag i Jims ärm och drog honom med sig. De hörde vrålandet från
”piskmannen”, medan de fortsatte mot byn.
Orten låg i västra änden av
åsen. Den var inte till närmelsevis så bra planerad som Modibyn. Det var ett
enda gytter av olika typer av hus. Hela byn gav ett intryck av att vara i
dåligt skick. Jim hade ju förstås inte så mycket att jämföra med.
Han och Kana vågade inte
stanna i samhället. Snart var nog folk på väg för att söka efter mannen som
rymde. Träffade dessa på de två främlingarna, kunde det bli bekymmer.
En liten ettrig hund, sprang
runt dem och stormskällde. Han följde dem tills de passerat det sista av byns
hus, först då vände han.
Inte en människa hade de sett
när de gick genom bebyggelsen.
Det började skymma
Vägen fortsatte mot norr.
På höger sida utbredde sig en
stor öppen dalgång. I bortre delen av dalen rann älven genom den och bildade en
mad. Jim trodde att en viss avbetning förekom där eftersom marken var för sank
att odlas på.
De lämnade åsen som vek av
mot norr. En mindre väg följde åsens riktning.
En dalgång och två älvar
måste passeras innan de var framme vid sitt andra mål för dagen. En
begravningsplats.
Det hade blivit nermörkt. Men
de kunde avgöra att de har kommit fram.
”Det bör vara byns och
omgivande bebyggelses gravplats. Vad tror du om det Kana?”
”Det är svårt att avgöra nu
när det är så mörkt. Men som du har beskrivit den så är det inte alls omöjligt.
Det visar sig i morgon när det har ljusnat”
”Jag vet en bra plats, där vi
kan övernatta på.” Jim fattade hennes hand och de gick in bland ekarna.
Hon undrade varför han var så
lokalkänd.
”Jag var ju med här när
utgrävningarna gjordes.”
Han hittade snabbt det han
sökte. Ett rejält klippblock på flera kubikmeter hade pressats ur berget. Det
kunde liknas vid en dörr på glänt. Jim hade lite svårt att komma in i den
trånga öppningen. Kana däremot gled smidigt in.
”Oj,oj vilket övernattningsställe.”
Utbrast hon glatt, när hon fick se utrymmet innanför blocket.
”Det är ju inte i klass med
vår grotta, men som tillfällig bostad så får den duga.”
”Du ska inte vara så blygsam,
Jim, den här är jättebra.”
Det hade blåst in ett tjockt
lager av eklöv.
De sopade undan löven vid
ingången och samlade det i en hög längre in. Några lagom stora stenar blev till
eldstad som placerades bredvid ingången för att ha den fri.
”Vad sysslar du med,
älskling?” frågade Kana och skrattade.
”Ja får ingen ordning på
dessa prylar. Elddonet måste ha blivit vått.” skojade han.
”Ge mig dem så skall det
snart vara klarat.”
Motvilligt överräckte han
järnet och flintan.
Snart sprakade elden och
värmde upp utrymmet. Röken steg upp mot taket och letade sig väg ut.
Bädden var ordnad. De satt
tysta på fällen, framför elden och såg in i flammorna, och förnimmer hur
lågorna sög upp deras själsliga spänningar.
Dramatiken i sjön och
intermezzot vid gården hade varit påfrestande. Nu renades deras sinnen.
Ylandet från en varg, hördes
på avstånd.
Kana stod upp och lämnade den
varma fällen.
”Vad skall du göra?” undrade
Jim, när hon försvann ut i mörkret.
Han fick inget svar.
Hon rumsterade där ute. Jim
hörde hur det prasslade i lövet.
Ylandet hördes på nytt.
Han reste sig och ropade ut i
mörkret.
”Vad sysslar du med
egentligen?” Hennes uppträdande gjorde honom lite orolig.
Kana visade sig i
ljuscirkeln, med ett stort knippe grenar och kvistar.
”Vi får bära in mer
brännbart!” Hon vände och gick ut i mörkret igen. Han följde henne ut.
Snart hade de så pass mycket
ved så det skulle hålla elden vid liv tills morgonen.
Ylandet hördes nu närmare och
snart föll andra vargar in i klagolåten, som Jim uppfattade den.
Kana reste sig igen. Hon tog
kvistar och grenar och lade dem i ingången. Men det var inga stora mängder.
Smart kvinna, tänkte han. Det
här måste vara en överkurs i överlevnad.
Snart hade flammorna spritt
sig från den första elden och nu brann det i hela öppningen.
Det kommer inte in något
virus genom den brandväggen, skrockade
Jim för sig själv.
Han ryckte till. Hörde han
rätt? Var det ett rop på hjälp?
”Det är någon där ute i
mörkret som vill ha hjälp.”
Jim reste sig upp.
”Sitt ner!” sa Kana med
skärpa i rösten.
Han satte sig förbryllat
ner.
Åter igen hördes det ångestfyllda
ropet. Nu strax intill.
Jim reste sig på nytt.
”Sitt ner, sa jag ju, sitt!”
Hon väste fram befallningen. ”Det finns ingen mening att försöka rädda honom.
Om du inte omkommer i lågorna så blir du attackerad av bestarna. Du har ingen
chans mot en grupp vargar som har blodvittring.”
De såg inte vad som hände där
utanför, men de hörde.
Ylandet hade övergått i
morrningar och gläfsande. Lövets prasslande hördes genom rovdjurens läten.
Från offret hördes inget.
Jim reste sig och lade mer
ved på brasan och var beredd att sitta uppe hela natten för att hålla elden vid
liv. Ironiskt tänkte han att; det är den möjligheten vi har för att klara
våra.
Kana drog manteln över sig
och somnade. Jim satt eldvakt.
Han hörde vargarnas
härjningar utanför vistet. De försvann uppskattningsvis efter en timme. Jim
fortsatte att underhålla elden.
Han plockade upp kött och
bröd ur packningen. De hade fyllt kragflaskorna dagen före, med vatten från en
kallkälla invid älven.
När Kana vaknade blev hon
bjuden varmt, rökt kött, bröd och vatten.
”Å, älskling, du har inte
sovit under hela natten.” Hon sträckte på sig och gäspade.
”Nej, det har blivit dåligt
med den varan. Men väck mej om en timme, det bör räcka för mej.”
Han kröp ner bredvid henne
och somnade med en gång.
Den döde låg inte långt från
deras nattläger, eller rättare sagt det som var kvar av kroppen.
Vargarna har gjort det
grundligt. Jim menade på att även specialister i framtiden skulle ha
haft svårt att identifiera liket.
De drog den slutsatsen att
det var samma person som de såg pryglas.
”Det är ingen mening att dra
kvarlevorna bort till begravningsplatsen. Han får ligga där han ligger. Det vi
kan göra är att bära hit sten och täcka över honom.” Det är min mening sa Kana.
”Jag har inget att invända”
replikerade Jim.
Han var på väg att hämta en
sten. Något låg och blänkte bland de gulna löven.
Jim böjde sig ner och tog upp
föremålet. Han trodde inte sina ögon.
”Kana,” sa han stilla och
tittade förundrat på tinget han höll i handen. Kom och se vad jag har hittat.”
”Vad är det du---?” Hon blev
alldeles förstummad. Vilket vackert smycke, är det guld?
Jim synade det närmare.
Klenoden var tunn. Ett romerskt hängsmycke.
”Ja, det är rent guld. Ett
romerskt hängsmycke om man skall döma av motivet. Var kan han fått detta
ifrån?” han tittade fascinerad på dyrgripen.
Jim kastade packningen på
ryggen och båda gick tysta därifrån.
Komna till utkanten byn, blev
de stoppade av två beridna män, som spärrade deras väg.
Jim och Kana kände genast
igen en av dem. Han hade sin piska i handen. Den andra ryttaren var rena
ungdomen. Femton, sexton år gammal, liten för sin ålder. Han bar på ett kort
svärd av brons.
Jim tyckte det var konstigt
att pojken hade ett vapen av brons. Jim granskade mannen med piskan.
Jim uppskattade hans ålder
till runt trettio, den spensliga kroppen var av medellängd, det stripiga röda
håret hängde ner på axlarna. Han gjorde väl som de flesta. Skar av håret och
skägget en gång om året, tänkte Jim. Han noterade även den tillplattade
näsan, som troligen blivit knäckt en gång.
Mannen med piskan frågade
bryskt vad paret var för personer och varför de befann sig i byn.
Jim och Kana svarade honom
inte. De bara slog ut armarna som om de inte förstod.
”Har ni inget mål i mun? Jag
är van vid att folk svarar när jag frågar.” Sa han hotfullt.
Pojken uppträdde mer
försiktigt. Han satt och vred sig på hästryggen.
”Kan du inte ta det lite
lugnare, du behöver väl inte bråka med dem. Du ser väl att det inte är några
förrymda trälar.” Han log mot Kana och Jim.
Mannen med piskan såg lite förnärmad
ut.
”Man kan aldrig vara säker.
De är kanske inte trälar, men de kan ha annat fanstyg i görningen.”
Ynglingen vände sig till Jim.
Ӏr ni hungriga? Om er tid
tillåter skulle jag vilja bjuda på förtäring.”
Kana nickade. ”Ja tack, vi
tackar för inbjudan.”
Nu var rollerna ombytta.
Pojken tog kommandot. Han vände hästen och red längs bygatan, bort mot
långhuset.
Jim och Kana följde honom.
Den andre ryttaren föll in i kön. Han såg lite stukad ut.
Maten smakade förträffligt.
Under måltidens gång fick
Kana och Jim några frågetecken uträtade, samt om gården och dess innehavares
historia.
Pojken hette Tor, han ägde
gården tillsammans med sin äldre bror. Brodern var troligen långt söderöver,
där han bedrev handel. Han ägde ett stort skepp med många mans besättning. Den
senaste resan, anträdde han före den sista kalla perioden. Under den tiden dog
deras mor. Fadern var död sedan länge. Modern hade skött gården med järnhand.
Efter hennes bortgång har Tor fått överta ledarskapet. Det hade visat sig att
det inte var någon lätt uppgift. Trälarna tog sig friheter. Stölder förekom.
Den enda hjälp han hade var några lojala tjänstekvinnor som skötte om
måltiderna och annat husligt arbete. Jordbruket sköttes av trälar och fria män
och kvinnor.
Och så hade han Hald. Tyvärr
sade han, är det ett arv ifrån min mor. Så länge hon levde så höll han sig
något så när på mattan. Nu har han fått för sig att det är han som är herre i
huset. Men än så länge kan jag hålla ställningarna. Han hade nog redan tagit
över makten om han inte varit rädd för att min bror snart skall komma hem.
Jim och Kana beskrev hur de
bevittnade hur mannen blivit piskad. Tor försvarade inte straffet, men kunde
tyvärr inte stävja tillsyningsmannen.
De var intresserade av att få
veta vem mannen var och var han kom ifrån. Pojken förklarade att när hans bror
kom hem från förra resan söderöver, det var två kalla perioder sedan och då
hade han med sig två trälar. Den ena var den mannen som blev straffad. Den
andra låg, efter en alltför hårdhänt bestraffning av Hald.
Nästan två år, tänkte Jim.
Vilket språk de talade hade
Tor ingen aning om. Hans bror kunde växla några ord med dem. Men under tiden
hade de hjälpligt lärt sig vårt språk. Han som är kvar på gården är mycket
duktig på att samtala med oss. Den andre däremot hade stora problem med
språket.
Kana och Jim nämnde inte
något om smycket de funnit hos den döde mannen. Deras avsky för Hald
förstärktes ju längre samtalet pågick.
Jim frågade Tor om han ville
ta emot hjälp av dem. Pojken verkade tveksam. Men var samtidigt glad över deras
erbjudande.
Kana förklarade för honom var
hon och Jim bodde, att det är bara en dags rodd härifrån till vår by. Ville han
bara ta emot deras hjälp, så skulle det inte vara så svårt att få till stånd
ett samarbete.
Hos oss förekommer inte någon
träldom, det är viktigt att du har klart för dig. I vår by är alla lika goda.
Pojken sken upp vid dessa ord
och sa att han är uppväxt med detta system och hade aldrig ifrågasatt det. Han
välkomnade en nyordning.
Vi har inte pratat ihop oss,
men vi är fullt eniga om att hjälpa dig. En liten överläggning mellan mig och
Kana vore på sin plats. Jim hade tittat frågande på Tor. Jo, jo naturligtvis,
han hade lämnat sin plats och givit Kana och Jim tillfälle att överlägga.
När pojken kom tillbaks beskrev
de hur det skulle gå till väga. Han är mycket nöjd med deras förslag.
Det hade blivit middagstid.
De flesta arbetarna hade kommit till gården, för att äta.
Tor hade sett till att
samtliga på gården skulle samlas utanför på gårdsplan. När Hald hade fått den
ordern, hade han blivit mycket fundersam.
”Alla är samlade” sade Hald
med myndig röst, till sin husbonde. Lite oro lyste igenom, han höll sin
hoprullade piska extra hårt i handen. Han kände sig liten intill den jättelike
främlingen, som stod tillsammans med den vackra kvinnan och Tor.
”Alla är inte här, Hald, en
saknas” pojken spände ögonen i sin uppsyningsman.
”Vad nu, han kan inte gå, så
hur skall han kunna vara här. Du begär väl inte att jag skall bära hit trälen.”
Hans mun förvreds i ett elakt leende.
”Det är precis vad du skall
göra.” Tors röst var gäll, men en viss tyngd låg i hans ord. Från och med nu är
du inte min tillsyningsman. När du har hämtat hit den sönderslagna mannen och
du har hört vilka regler som gäller hädanefter på den här gården, så skall du
lämna byn. Ge mig din piska! ”
Hald blev så paff att han
räckte över sin piska till Tor.
Kana, Jim och Tor tog följe
med Hald för att hämta den skadade mannen.
I slänten ned mot älven, var
det tre hålor grävda i själva brinken.
Jim frågade Kana. ”Är det
några förvaringsutrymmen för rotfrukter?”
”Att det är
förvaringsutrymmen är helt riktigt, men inte för rotfrukter, utan för trälar.”
En dåligt hopkommen lucka
täckte ingången. Tor befallde Hald att ta bort den. Stanken som strömmade mot
dem var obeskrivlig.
Jim klarade inte av det.
Kväljningarna övergick i kräkningar. Han fick upp en stor del av den goda maten
som Tor bjudit på.
Gårdsägaren var förtvivlad.
”Jag visste inte hur dessa
människor hanterades.” Urskuldade han sig.
Kana förstod att det var hans
uppriktiga mening.
Hald kom bärande med den
skadade mannen. Även sadisten kunde inte klara av kräkningskänslorna.
Gårdsfolket stod i klungor
och dryftade vad som skulle komma. Av deras miner att döma var de nöjda med att
det skulle bli nyordning på gården.
Varmt vatten beordrades fram
av Tor.
Efter en stund kom två man
bärandes på ett kar.
”Va ända in i glödheta---!
Jim kunde inte hålla tillbaks sin förvåning. Kana tittade på honom.
”Vad är det. Varför blir du
så paff?”
”Ser du inte att de kommer
med ett badkar? Jim trodde inte sina ögon, ”ett badkar i brons!”
Två kvinnor bar kittlar med
varmt vatten, även dessa av brons.
Olja hälldes i badvattnet.
Hald stod bredvid trälen som
han lagt på marken. Hans kläder var nersmorda av den skadades träck. Han kokade
av ilska, men vågar inte vare sig säga eller göra något. Han såg gårdsfolkets
skadeglädje.
”Klä av honom, men
försiktigt!” Hald uppfattade först inte ordern. Han tittade oförstående på Tor.
”Är du döv, eller nekar du
att lyda order?” Pojken kände sig riktigt upprymd av att få sätta Hald på
plats. Det hade han önskat många gånger, men inte vågat. Men nu när Jim och
Kana som stötta, vågade han tala om vad han innerst inne ville ha sagt under en
lång tid.
Tillsyningsmannen fattade nu
vad det hela gick ut på. Han ville helst uppslukas av jorden. Denna nesa kommer
han inte att klara av. Han blir ett åtlöje för all framtid.
Hald klädde av trälen hans
kläder, noga iakttagen av Tor.
När mannen fått av sig de
paltor som han burit och låg naken på marken, konstaterar Kana att han var mest
blåslagen. En kraftigt stukad vrist var nog orsaken till att han inte kunde gå.
”Lyft upp honom och lägg
honom i det varma vattnet.” Tor pekade mot badkaret.
Den nakne mannen blev lagd i
vattnet. En behaglig suck hördes när det omslöt hans pinade kropp.
Det tog lång tid innan Hald
hade tvättat honom ren. Mer varmt vatten fylldes på efter hand. Väldoftande
olja hälldes i karet. Hald var förkrossad.
Tor talade till en äldre
kvinna. Hon nickade och gick in i huset.
Hon kom ut igen med vikta
klädesplagg på ena armen, på andra bar hon en fäll.
Kvinnan lade ut fällen på
marken.
Hald befalldes att försiktigt
lägga den skadade mannen på fällen.
Kana gick fram och knäböjde
vid trälen.
Hon började klämma på de
ställen på mannens kropp som var missfärjade. Det var bara när hon lätt berörde
vristen som han kved lite.
Hon pratade med honom och
log. Han svarar henne och pekade på vristen. Kana ruskade på huvudet.
Hon reste sig upp och vände
sig mot Tor.
”Du kan låta kvinnorna klä honom
nu, och bränn sedan de smutsiga kläderna.”
”Visst, visst, är han inte
alvarligt skadad? Pojken såg orolig ut.
”Nej, bara ordentligt
blåslagen och en vrist som behöver vila. Han behöver en god middag, han är ju
utsvulten. Om några dagar är han frisk igen.”
Tor suckade djupt av lättnad
och tog till orda.
”Det har varit en olycklig
tid sedan min mor dog, det kan vi nog vara överens om.” Ett instämmande mummel
hördes från tjänstefolket och trälarna.
”Hon var en hård kvinna, men
ändå rättvis. Att en del av er är trälar är för oss inte så underligt, ni är
helt enkelt en del av vår arbetskraft, som är gratis.” Han fick förstående
nickar från de församlade.
”En lycka är, för mig och för
er, att dessa två främlingar har korsat vår väg.” Han gjorde en rörelse med handen,
mot Kana och Jim. Jag har bara träffat dem en halv dag, men på den korta tiden
har de övertygat mig att det finns ett annat sätt att leva, utan hårdhet och
prygel.” Tor tittade bort mot Hald, som dragit sig undan. ”Det denne man står
för, är från och med denna dag, bannlyst här på min gård. Du får behålla
piskan, med den kan du kanske piska ihjäl någon varg.”
”Bra, bra, hördes det högljutt från åhörarskaran. Bra Tor.
Hald gav sig av, moloken och
strykrädd. Han var nu klassad sämre än en träl. Det var en fruktansvärd nesa.
Han gruvade på hämnd, när han gick norrut, med ett knyte som innehöll några
dagars föda.
Trälen rörde sig oroligt och
pockade på Kanas uppmärksamhet. Hon böjde sig ner och han viskade något i hennes
öra. Kana log mot honom och nickade. Hon vände sig mot Jim.
”Jim! sök igenom trälens
gamla kläder.”
Han letade igenom det lortiga
klädesbyltet. I en liten ficka på insidan av blusen hittade Jim ett likadant
smycke som hans kamrat hade burit.
Trälen blev märkbart lättad
när han såg att hans räddare hade hittat medaljongen.
En överenskommelse mellan dem
och Tor var att den före detta trälen följde med till Modibyn när de reste sin
väg nästa dag. Där får han bästa vård, försäkrade de.
Jim och Kana stod på byvägen,
det var tidig förmiddag. Den bleka höstsolen hade just gått upp över skogen i
öster. De såg neråt sluttningen mot den grunda viken. Arbetarna plöjde med
åder, som drogs av oxar, på de fyrkantiga åkerbitarna. ”Jorden såg ut att vara
bördig,” påpekade Jim. Kana höll med honom. ”Men vi får nog lära Tor det nya
sättet att plöja.”
De hade fått låna en häst av
Tor. På en släpa efter hästen, låg den skadade mannen nerbäddad under en fäll.
Det avspeglade sig stor tacksamhet i hans ansikte när han tittade upp mot sina
räddare, när de gick nedför backen mot kavelbron.
Jim lade ner mannen
försiktigt i fören på roddbåten.
De tog avsked av
följeslagaren som skulle lämna tillbaka hästen till gården. Arbetaren blev
överväldigad av hur lätt Jim bar den skadade och lade honom i båten. Han beundrade
den vackra kvinnan, som så självsäkert uppträdde i de mest underliga händelser.
Som i går när hon klämde på en naken man inför allas ögon. Hur de så snabbt
kunde omvända Tor. Det låg mycket av mystik över dessa främlingar. Men Tor hade
ju försäkrat arbetarna om att de endast var ute i goda ärenden.
Tunbon såg roddbåten
försvinna runt första bästa älvkrök, därför hörde han inte den före detta trälen
säga.” Tack skall ni ha, för att jag slapp ifrån odjurets käftar.”
