Anton i ”Tôrskhôla”

Språkförbistring

Tätortsbon står sin vana trogen ute i trädgården och ser efter folk som kommer förbi. De har alltid något att komma med. Så får han syn på Anton i ”Tôrskhôla”. Tätortsbon drar sej mot staketet för att växla några ord med honom.

”Go da Anton, hôlles står dä tä i da?” Undrar tätortsbon när Anton hade fått stôpp på cykeln.

”Har du en portfölj på pakethôllar´n?”

”Ja, dä har jä. Skulle dä väre sô konstit” sa cyklisten och harsklade sej. ”Jä ska på språgkurs.”

Tätortsbon lyfte på ögonbrynen.

”Språgkurs, du! Fortsatte han lite spefullt.

”Ja, ja, dä ä väl heller ente sô konstit?” Anton var på gränsen att härskna till, men fortsatte.

”Har du Strömstatidningen, tätortsbon?”

”Har å har, nja jä har köpt nogget lösnommer i blant.” Svarade han lite försiktigt.

”Va dä Omars kärring söm sto för dä?” undrar Anton.

”Omars kärring? No förstår jä dä ente.

Anton flinar till och sa´. ”Jä bare sköjar, förstår du. Men lide sanning ligger dä it. För no ska du få höra.”

”Jä ä idel öra, har Strömstatidningen nogge mä en språgkurs å gära?” Nu var det tätortsbons tur å flina.

”No ä dä så” började Anton, ”att jä har promenera på den där tidningen.”

”Dä hedder prenumerera, man prenumererar på en tidning, en promenerar ente pån.” Tätortsbon skrattade till.

Anton härsknade till och sa´.

”Stå ente här å försög å läre mej svenska, sö mye du ved dä!”

”Å, förlåd , dä va ente min mening å märke ol, förstår du väll, Anton. Men hôlles ä dä no mä språgkursen.”

Anton drog upp snusdosan och la´ in en rejäl pris snus, innan han svarade.

”Jo sôm jä sa, inna du jole dä märkvärdi, att jä har den tidning´e, å har en köppt nogge för å läsa, sô ska en väll kunna förstå va som står i a?”

”Dä kan jä ju hôlle mä dä om, men va ä dä du ente förstår söm de skriver i Strömsta tidning?”

”Jo du, dä ä en sôm brugar skicke in skröner, å han skriver sö konsti svenska, Nolhôtten hedder han, hur kan de döbe en pältonge tä Nolhôtten, ä dä nörska dä elle?”

Tätortsbon drog på munnen, men det skulle han inte gjort, för det såg Anton.

”Va i helskotta flinar du åd no da, va sa jä no sôm va sô rolet?”

”Förlåd mä igen, men du förstår dä att ”Nolhôtten” ä en pseudonym –”.

”Pedonym?” ryter Anton i ” No får du stagge dä, ä dä ente skröner i tidninge, sô ä dä vanlie svenskar som står å hasplar ur sä konstie ol, ä dä en sygdom som går elle?”

Anton blev arg som ett bi och började att gå in mot samhället.

”Stanna, Stanna, sô jä får förklara.” Tätortsbon gick längs staketet.

”Förklare va då?” Anton stannade till.

”Jo dä konstie olet betyr att han skriver unner ett annet namn. Han kanske hedder Oskar Olssen, vem ved.”

”Vem ved ja.” Den värsta ilskan hade runnit av Anton. ”Dä sa de på tidninge mä när jä ringte å fråga etter Nolhôtten. Dä va e dama i växeln som sa att jä nock hade slôtt fel rektnommer, försög mä nöll fem två fem sô träffar du nock han sôm äger båden. Jä behöver engen båd, jä har två stôcken, svara jä, dä ä bare sô att jä väll prade mä han sôm skriver om Omar å hans kärring å nogge tä. Å sô förklara jä för na att jä ente försto va han skrev. Å att jä har betala fullt ud för tidnenge i ett helt år framåver. Å ska den där Nolhôtten hölle på verevie vegga sô väll jä ha tebaks nogge tå pengane. Först då fatta ho va jä menna. Förstår du dä, tätortsbon? Jä männar att jä ska ha pengar tä baks”

Tätortsbon fick vända sig om så inte Anton fick se hur han log.

”Jä föstår” var det enda han kunde säga.

”Ja, jä männar väll dä. Men i alle fall sô lôvva ho mä att jä skulle få träffe Nolhôtten å att han säkert var förstående å med nöje ställe öpp. Jä passa på samtillet å spörre na om ho känte tell Omar å hans kärring. Då ble dä helt tyst i tellefon. Jä trutte att ho hade lagt på, men etter e stönn sô va ho tä baks. Å jä får då sie dä atte där på den växeln måtte de ha rolet, för jä hörte hur e par stöcken skratta sô dä ega.

När ho no börja å prada igen sö sa ho att Herr Nolhôtten titta just in å han lövva å träffe Herr Anton i ”Tôrskhôla”. Har du hört tätortsbon, Herr Anton. Ho va nock stockhôlmska, de pradar nogge åd dä hôllet har jä för mä.”

Anton anlade en högdragen min och sa´.

”Sô no ska jä å träffe den där Herr Nolhôtten. Dä ska bli rolet å se hur han ser ud.” Med det fortsätter Anton sin färd till sammanträffandet med pseudonymen ”Nolhôtten”.

Han hör inte tätortsbon som med ett skratt säger för sig själv.

Dä samtalet blir nock - om jä ska driste mä tä å använde Antons vokabulär - kuttiverat.