Anton i ”Tôrskhôla”
Språkförbistring
Tätortsbon står sin vana trogen ute i trädgården och ser
efter folk som kommer förbi. De har alltid något att komma med. Så får han syn
på Anton i ”Tôrskhôla”. Tätortsbon drar sej mot staketet för att växla några
ord med honom.
”Go da Anton, hôlles står dä tä i da?” Undrar tätortsbon när
Anton hade fått stôpp på cykeln.
”Har du en portfölj på pakethôllar´n?”
”Ja, dä har jä. Skulle dä väre sô konstit” sa cyklisten och
harsklade sej. ”Jä ska på språgkurs.”
Tätortsbon lyfte på ögonbrynen.
”Språgkurs, du! Fortsatte han lite spefullt.
”Ja, ja, dä ä väl heller ente sô konstit?” Anton var på
gränsen att härskna till, men fortsatte.
”Har du Strömstatidningen, tätortsbon?”
”Har å har, nja jä har köpt nogget lösnommer i blant.” Svarade
han lite försiktigt.
”Va dä Omars kärring söm sto för dä?” undrar Anton.
”Omars kärring? No förstår jä dä ente.
Anton flinar till och sa´. ”Jä bare sköjar, förstår du. Men
lide sanning ligger dä it. För no ska du få höra.”
”Jä ä idel öra, har Strömstatidningen nogge mä en språgkurs
å gära?” Nu var det tätortsbons tur å flina.
”No ä dä så” började Anton, ”att jä har promenera på den där
tidningen.”
”Dä hedder prenumerera, man prenumererar på en tidning, en
promenerar ente pån.” Tätortsbon skrattade till.
Anton härsknade till och sa´.
”Stå ente här å försög å läre mej svenska, sö mye du ved
dä!”
”Å, förlåd , dä va ente min mening å märke ol, förstår du
väll, Anton. Men hôlles ä dä no mä språgkursen.”
Anton drog upp snusdosan och la´ in en rejäl pris snus,
innan han svarade.
”Jo sôm jä sa, inna du jole dä märkvärdi, att jä har den
tidning´e, å har en köppt nogge för å läsa, sô ska en väll kunna förstå va som
står i a?”
”Dä kan jä ju hôlle mä dä om, men va ä dä du ente förstår
söm de skriver i Strömsta tidning?”
”Jo du, dä ä en sôm brugar skicke in skröner, å han skriver
sö konsti svenska, Nolhôtten hedder han, hur kan de döbe en pältonge tä
Nolhôtten, ä dä nörska dä elle?”
Tätortsbon drog på munnen, men det skulle han inte gjort,
för det såg Anton.
”Va i helskotta flinar du åd no da, va sa jä no sôm va sô
rolet?”
”Förlåd mä igen, men du förstår dä att ”Nolhôtten” ä en
pseudonym –”.
”Pedonym?” ryter Anton i ”
No får du stagge dä, ä dä ente skröner i tidninge, sô ä dä vanlie svenskar som
står å hasplar ur sä konstie ol, ä dä en sygdom som går elle?”
Anton blev arg som ett bi och började att gå in mot
samhället.
”Stanna, Stanna, sô jä får förklara.” Tätortsbon gick längs
staketet.
”Förklare va då?” Anton stannade till.
”Jo dä konstie olet betyr att han skriver unner ett annet
namn. Han kanske hedder Oskar Olssen, vem ved.”
”Vem ved ja.” Den värsta ilskan hade runnit av Anton. ”Dä sa
de på tidninge mä när jä ringte å fråga etter Nolhôtten. Dä va e dama i växeln
som sa att jä nock hade slôtt fel rektnommer, försög mä nöll fem två fem sô
träffar du nock han sôm äger båden. Jä behöver engen båd, jä har två stôcken,
svara jä, dä ä bare sô att jä väll prade mä han sôm skriver om Omar å hans
kärring å nogge tä. Å sô förklara jä för na att jä ente försto va han skrev. Å
att jä har betala fullt ud för tidnenge i ett helt år framåver. Å ska den där
Nolhôtten hölle på verevie vegga sô väll jä ha tebaks nogge tå pengane. Först
då fatta ho va jä menna. Förstår du dä, tätortsbon? Jä männar att jä ska ha
pengar tä baks”
Tätortsbon fick vända sig om så inte Anton fick se hur han
log.
”Jä föstår” var det enda han kunde säga.
”Ja, jä männar väll dä. Men i alle fall sô lôvva ho mä att
jä skulle få träffe Nolhôtten å att han säkert var förstående å med nöje ställe
öpp. Jä passa på samtillet å spörre na om ho känte tell Omar å hans kärring. Då
ble dä helt tyst i tellefon. Jä trutte att ho hade lagt på, men etter e stönn
sô va ho tä baks. Å jä får då sie dä atte där på den växeln måtte de ha rolet,
för jä hörte hur e par stöcken skratta sô dä ega.
När ho no börja å prada igen sö sa ho att Herr Nolhôtten
titta just in å han lövva å träffe Herr Anton i ”Tôrskhôla”. Har du hört
tätortsbon, Herr Anton. Ho va nock stockhôlmska, de pradar nogge åd dä hôllet
har jä för mä.”
Anton anlade en högdragen min och sa´.
”Sô no ska jä å träffe den där Herr Nolhôtten. Dä ska bli
rolet å se hur han ser ud.” Med det fortsätter Anton sin färd till
sammanträffandet med pseudonymen ”Nolhôtten”.
Han hör inte tätortsbon som med ett skratt säger för sig
själv.
Dä samtalet blir nock - om jä ska driste mä tä å använde
Antons vokabulär - kuttiverat.
