Läs bipacksedeln

Innan ni tar medicin, läs noga igenom bipacksedeln. Jag gjorde inte det för än det var försent.
Detta slarv gav mig ett och ett halvt dygn på sjukhus.
I detta fall var det medicinen  Ibuprofen ratiopharm.
Hjälper vid, huvudvärk, muskelvärk, tandvärk och ryggbesvär.
Nämnas bör att jag tar Varan eftersom jag har hjärtsvikt.
Läser man bipacksedeln så kan ett antal biverkningar inträffa;
Crohns sjukdom, hjärtinfarkt eller strok, blödning från näsa och huden.
Det var bara en liten del av de biverkningar man kan få av denna medicin.
I mitt fall var det blödning från näsan.
Jag har haft många näsblödningar i mitt liv, men inte okontrollerbar.
Det blev ambulanstransport till NÄL.
Så för guds skull LÄS BIPACKSEDELN
Jag hade stått ut med med smärtan.

Noanamn

Noanamn är benämningen på ett farligt djur eller annat som skrämde människor och gör det än i dag. Uttalade man det korrekta namnet, kunde otyget komma.

Utan att vi reflekterar över det så använder vi noanamnet när vi använder ordet varg.
Det ursprungliga namnet är Ulv.
Varg har egentligen tappat sitt värde som noanamn och ersatts av; gråben eller tasse. Tasse kan härledas till tassemark.

Björnen har också ”tillåtna” benämningar.
Nalle, bamse eller bamsefar. 'Björn' ('brun') är i sin tur ett noaord som är gemensamt för de germanska språken.
Därför har man i långliga tider vågat döpa barn till Björn.

Det är inte bara rovdjur som har fått noanamn.
Åskan (från fornnordiska as-eykja, 'asens åkning', om guden Tors färd över himlavalvet) har kallats tordön, godfar och gudfar. Efterleden –far är i detta fall inte härledd från ordet fader, som i "gudfader", utan från verbet fara, som i "att färdas".

Peter Bister i Finland

Finland 1742


Sverige hade förlorat stora landområden till Ryssland.

Den 28/7 1741 förklarade Sverige Ryssland krig och Hattarnas krig började. Ambitionen var att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år 1721.

Peter Bister satt lutad mot en fura och tittade ut över den ödsliga heden.
Här skulle jag kunna sitta tills det vansinniga kriget är över. Här är ju rena slakten. De svenska officerarna är odugliga. Moralen låg på grund av de stora svenska förlusterna. Men jag har ett uppdrag att utföra, det kanske vanskligaste som jag blivit beordrad till.

Peter ingick i en ytterst hemlig rekognoserings grupp inom Savolax jägare.
Han hade passerat Punkaharjus sjöstystem och var på väg mot ryska gränsen.
En pilgrimsfalk slog sig ner på en vindpinad fura ett tjugotal meter från Peter. Han kliade sig i det kortklippta skägget och studerade den vackra fågeln. Bister var inte så bevandrad i de olika fågelarterna, men den här var lätt att känna igen genom falkens flykt. Peter hade sett den hemma, norr om soldattorpet, där den häckade på en hylla i en bergbrant.

Han stack in handen under blusen och kände på en liten skinnpåse som hängde i ett lädersnöre om halsen. I den fanns en medaljong och en ring, båda i guld. Pilgrimsfalken påminde honom om att ringens ornament som föreställde ett falkhuvud i profil, samt hans mors initialer Э Л, Evdojkija Lopuchina.

Peter kom väl ihåg när hans far Olof Bister gav honom dessa klenoder med orden, Om du skulle råka i klammeri borta i Ryssland, så kan de här vara till stor hjälp. Medaljongen räddade mig vid ett tillfälle.

Vemodet kom smygande så fort han tänkte på sina hemtrakter.
Viktoria var nästan ständigt med i hans tankar. Varför skulle hon gå bort så ung?
Det är nu tre år sedan hon dog. Lena-Viktoria har det bra på Klev där kan hon träffa farfar Olof. Farmor Jelena fick aldrig se sitt barnbarn.

Pilgrimsfalken lyfte och försvann över heden bort mot den ryska gränsen som gick bara några mil från den plats där Peter befann sig. Att passera den skulle nog inte vålla några bekymmer, även om han skulle träffa på rysk militär. Peter hade papper på att han var rysk affärsman och bosatt i Moskva. Dessa hade konsul Smitt från Strömstad varit behjälplig med att skaffa. Ryska språket behärskade han perfekt. Jelena hade lagt ner stor möda i att lära sin son sitt modersmål och lärt honom den ryska societetens seder och bruk. Du är som klippt och skuren till att verka som partigängare, hade Olof sagt med ett leende på läpparna.

Tavernans inredning hade sett sina bästa dagar. Stora flisor hade fläkts loss som om gästerna hade använt dem till tandpetare för att avlägsna det salta och sega köttet som serverades. Gammalt utspillt öl var inpyrt i de sargade bordsskivorna och stanken från matavfall som hamnat på det grova furugolvet och blivit liggande, kväljde Peter Bister.

Han kunde för fan valt en annan mötesplats, tänkte han när han tittade ut genom gluggen som vätte mot en lerig bygata i Imatra, en liten gudsförgäten håla strax intill ryska gränsen. Under svensk – ryska kriget i början av 1700-talet, brandskattades Imatra ett flertal gånger, både av ryska trupper men även av de finska frikompanierna, ”sissarna”. Men invånarna kom tillbaks och byggde upp samhället igen, sega och envisa som de är dessa Karelare. Om inte annat än för att nyttja det enorma vattenfallet till att mala sitt och andras spannmål. Peter hade sett ett otal mindre kvarnar längs det mäktiga fallet när han ridit ner på den västra sidan av forsen. Hästen hade skyggat när de tog sig över den skrangliga bron strax ovanför krönet. Dånet från vattenmassorna som kastade sig ner i en trång ravin hade varit skrämmande. Skummet yrde uppefter bergväggarna och en regnbåge hade bildats av solens sken på vattendropparna som steg högt upp ovanför kanjonen.
Det hade varit en besvärlig ritt ner längs älven, stenig, brant och smal. Han hade mött bönder som kom med spannmålssäckar på släpor efter hästarna, - det var ett förträffligt transportmedel i denna terräng - på väg till någon av kvarnarna.. Mycken möda hade lagts ner för att bygga dessa vattenkvarnar förstod Peter.
Vägen sluttade plötsligt ännu mer och fortsatte ner i en blindälv vars väggar höjde sig över svenskens huvud. En vattenränna gick snett över den torra kanjonen och drev en kvarn på andra sidan.

Han och hästen hade blivit blöta när de passerade under den läckande rännan.
Bister fortsatte en bra stund i blindälven innan den svängde av mot huvudfåran. En ramp av stockar och bräder var byggt för att man skulle kunna ta sig ur den torra sidoälven.

Peter beställde ett stop öl till då värdshusägaren kom förbi hans bord för att förpassa en överförfriskad gäst, - som hade somnat på bänken vid bordet innanför Peters – ut ur tavernan, för övrigt den enda gästen utöver svensken.
Lite omilt drogs den sovande fyllbulten över golvet och ut i leran.

Den unge svensken studerade genom ljusinsläppet en ryttare som band sin häst vid tjuderbommen. Han kände igen honom trots den civila klädseln tack vare en teckning av partigängaren som visats Peter. Han var en av de bästa, hade det sagts honom.

Mannen klev över den utkastade karlen och tingade på ett stop öl. Värdshusvärden bugade och kråmade sig inför den galanta främlingen. Tänka sig två förnäma herrar på en och samma dag.


Den nyanlände satte sig vid Peters bord, efter det han rättat till värjan. Den förtydligade att bäraren var officer. Två ryttarpistoler satt nedstuckna i bältet under kappan.
Svensken noterade att det kortklippta skägget hade inslag av gråa stänk. Det långsmala ansiktet framhävde de höga kindknotorna. De grå ögonen hade en genomträngande blick.
”Tyvärr blir det ingen övergång av den ryska gränsen för dig. Ryssarna sänder just nu förstärkningar till trupperna i Villmarstrand. Vad du kan göra är att störa deras uppmarsch.”

Skit också, det var ett streck i räkningen. Jag som hade räknat med att vara i S:t Petersburg om några dagar.
”Då bör de ta den vägen som jag kom.” Peter tog en slurk av det beska ölet.
”Med största sannolik gör de det. Det är den genaste vägen. Jag har en uppgift om att det rör sig om ett kompani lätt kavalleri. De kommer att passera här om ett par dar. Du får hjälp av ett frikompani som kommer att slå läger ovanför fallet i natt.” Den civilklädde officeren drack upp den sista slurken öl ur sitt krus och reste sig.
”God tur”
Det kan nog säkerligen behövas.
Peter började fundera.

”Perkele, inte illa uttänkt.” Den lille finnen gnuggade händerna när Peter delgav honom om hur han har tänkt sig bakhållet. ”Det här kommer mina pojkar att gilla.”

Det tror jag säkert att de kommer att göra. Ett sånt rövarband och du har blivit tilldelad furirs tjänstetecken som du sytt fast hjälpligt på den civila rocken.

Ett femtiotal man var samlade ovanför fallet. Några låg nere i jordkulorna som svenska knektar hade legat i innan de retirerade mot Villmarstrand, andra satt runt kokeldarna och tillagade en vattnig soppa på kålrötter.
De finska frikompanierna var varken välutrustade eller enhetligt klädda, men slåss kunde de. Kniven var ett perfekt vapen i deras närstridstaktik där den även användes som kastvapen.
Kläderna var typiska för många av finnarna. Skorna var i de flesta fall av näver bundna med remmar. Blusen täcktes av en kort jacka som hölls ihop av en rem eller rep där kniven hängde lätt åtkomlig i sin slida. Byxorna var i bästa fall av vadmal.
Ofta opererade de i sina hemtrakter, så de var väl förtrogna med terrängen, där de tog sig fram till fots. För dem var hästar mer till nackdel än till nytta. Befälen var i stort sett de enda som red, för att kunna leda de olika grupperna. Även vissa spejare använde sig stundtals av hästar. Nackdelen var bara att när de skulle ut på uppdrag kunde riddjuret vara slaktat. Frikompanierna hade det mycket magert.

Många av dem var dagdrivare och illgärningsmän. I stället för att sitta på fästning eller utföra straffarbete, så hade de blivit utkommenderade till ”Sissarna”.

När Peter såg groparna som bebotts av svenska soldaterna blev han beklämd. Innan han lämnade sin förläggning bevittnade han hur döda knektar begrovs i liknande jordkulor. Upptill tjugo lik lades varvtals i dessa hålor. Av dessa hade inte alla dött i strid utan de flesta av epidemier som grasserade i de svenska leden.

Mjölnarna hade förvarnats så kvarnarna stod stilla. Inget mjöl skulle malas denna dag.
Förberedelserna var klara. Varje man viste sin uppgift.

Två skvadroner ryskt kavalleri kom i kolonn uppför den steniga vägen längs flodfåran. Hästarna hade svårt för att få fäste i de brantaste stigningarna.
Officerarna red i täten. Hästarna frustade och ryggade vid ansträngningen och rädslan för det dånande fallet. De flesta ryttarna hade stigit ur sadlarna och ledde sina djur vid tyglarna.
När de första tjugo kavalleristerna passerat under den läckande vattenrännan och samtliga av dem som var i kön hade kommit ner i blindälven gav Peter tecken till männen som stod gömda vid kvarnen.
Det ville bara till ett kraftigt slag av en murbräcka mot en uppgillrad stötta för att rasera rännan och få vattnet att rusa ner i blindälven.

Hästar och ryttare drogs med i vattenmassorna som träffade dem med full kraft. Ben bröts, nackar knäcktes, huvuden krossades. Hästarna skriade och männen vrålade. Vattenkaskaden drog med sig större delen av den ryska styrkan ner i ravinen och vidare ut i huvudfåran. Ovanför blindälven stod de ryska officerarna och såg sina soldater försvinna i den mäktiga forsen.
Peter Bister var inte någon blödig person, men den djävulska plan han hade satt i verket hade fått större konsekvenser än vad han tänkt sig.
Flera hundra män och hästar hade omkommit på grund av hans agerande.

Olof Bister hade aldrig tagit död på en enda fiende efter sina år i kriget. Jag Peter Bister har likviderat drygt en skvadron på några minuter.

De överlevande ryssarna hade inte gjort nämnvärt motstånd. Chockade lät de sig avväpnas.
En ung rysk fänrik grät hejdlöst. De äldre officerarna försökte trösta honom. Peter närmade sig gruppen men kunde inte höra vad de sa, dånet från vattenfallet var för starkt. Ynglingen höll sina bara händer för ansiktet. En av ”Sissarna” gick fram mot honom och började slita i pojkens högra hand. När ryssen slet loss handen ur finnens grepp såg Peter vad antagonisten var intresserad av, en ring.
Svensken skyndade fram till gruppen och röt åt mannen att låta bli pojken.
”Bry dig inte om vad jag gör, sköt dig själv, svenskjävel.” Vrålade ”Sissen” och blängde lömskt på Bister.
Peter tog honom i ärmen och drog honom bort från ryssarna.
Finnen hoppade bakåt samtidigt som han drog kniven ur slidan. Hukade sig ner i anfallsställning med kniven framför sig färdig att stöta den mot Bister. Peter retirerade med flodfåran i ryggen, ”Sissen” följe efter. En sten fick svensken på fall. Fäktande med armarna försökte han återfå balansen, men insåg att det inte gick. Med framåtböjt huvud och krökt rygg föll han smidigt omkull samtidigt som blicken var fäst på den attackerande finnen. Peter blev påmind om att han låg farligt nära de framrusande vattenmassorna när han kände vattendroppar mot sin kind. Du kommer att fullfölja attacken, men kom igen så skall du bli storligen överraskad.
Peter höjde överkroppen sittande på den steniga marken. Fattade tag i karelarens jacka när han rusade fram för att ta svensken av daga. Förvåning som övergick i rädsla speglade sig i ”Sissens” ansikte när det gick upp för honom att han gått i Peters fälla.

Finländarna såg sin vapenbroder flyga i en båge över den liggande svensken med hjälp av dennes högerfot och försvann när vattenkaskaderna fångade upp honom. Om det mot förmodan var någon som ville söka upp hans söndersargade kropp, fick han leta bland döda ryssar och hästar en bra bit nerströms där älven lugnat ner sig.

Ett femtiotal ryska fångar fick tillbringa fångenskapen i jordkulorna, resterande – som var officerare – hade Peter Bister förlagt i en lada i Imatra.
Genom sitt resoluta ingripande vid incidenten med den mordiske ”Sissen” satte han sig i respekt i båda lägren.
Frikompaniets chef. Det var en jävla hårding. Honom vill jag inte ha något otalt med. Matti kunde ha gått ha dä, han var en odåga, ställde bara till jäkelskap.

Dagen efter bakhållet kom den gråsprängde gentlemannen tillbaks.
De ryska officerarna förhördes. Peter Bister satt med under utfrågningen dock inte som förhörsledare, det var kaptenen. Hans ryska var inte i så uppövad som Peters, men fullt acceptabel. Bister blev mycket förvånad när den unge fänriken förhördes. Dialekten var ju exakt den samma som han själv talade.
Peter hade inte misstagit sig. Fänrik Ivan Vredinski var från Moskva och tillhörde den bojariska släkten Vredinski.
Ynglingen visade upp guldringen som var upphovet till ”Sissens” död.
Peter kunde utläsa I V i sirliga kyrilliska bokstäver. Ornamenteringen, var i relief inuti ett liljeblad.
Fänriken skulle bara veta att jag har en snarlik släktring.

”Ryssarna kommer” Frikompani furiren hoppade av hästen och stormade in på ölstugan där förhöret med de ryska officerarna pågick.
”Hur många?” Kaptenen rafsade ihop arken med ryssarnas uppgifter.
”150 man.”
”Hur lång tid har vi på oss?”
”Högst en timme.”
Djävlar, någon har kommit undan och varskott de ryska trupperna i Viborg. Vi har ingen möjlighet att ta upp striden här i byn. Gömmer vi oss kommer de att röka ut oss som en hop råttor.

Peter Bister tog kommandot och vände sig till ”Sissen”
”Rännan är lagad så vi kan retirera upp för kanjonen. Vi får rasera den igen. Den Ryska truppen kan komma runt men det tar sin tid och den kan vi behöva.”
Innan de lämnade Imatra bands de ryska officerarna.

Peter och kaptenen blev förfärade när de kom upp till groparna där de ryska kavalleristerna hade suttit fängslade.
Inte en enda fånge fans kvar.
Bister tog tag i kragen på ledaren för dessa rötägg.
”Var i helvete är fångarna?”
”Jag vet inte, de var försvunna när jag kom upp.” Urskuldade han sig.
Peters ögon mörknade.
”Du är deras överhuvud och bär därigenom hela ansvaret.” Han tittade finnen stint i ögonen.”Jag kommer att statuera ett exempel. Om ett par timmar kommer det att myllra av mordgalna ryssar här uppe. Om det olyckligtvis fins någon av oss kvar då så kommer den eller de att steglas.”
Det började gå upp för finländaren vad Peter hade i sinnet.
”Nej så kan du inte göra. Jag är oskyldig. Så kan du inte göra.” Han var dödsförskräckt och tittade bedjande på kaptenen. Denne visade heller ingen misskund.
Svensken spelar ett högt spel. Men de sade i högkvarteret att han räds ingen, det skulle han ha ärvt efter sin far, vad dom kunde mena med det.

Bister vände sig till frikompanisterna.
De skulle hur lätt som helst övermanna mig, men de är så skrockfulla så de vågar inte antasta mig efter vad som skedde här i går. De har kastat alla fångarna i älven, fy fan.
”Försvinn nu här ifrån för allt vad tygen håller. Ni har fullgjort ert uppdrag som stridande i den svenska armen,” röt Peter medan han höll deras chef i ett stadigt grepp. Denne försökte slita sig loss, men fick ett knä i skrevet så han vek sig framåt oförmögen att göra något motstånd.

En stund senare var det bara tre man kvar ovanför fallet. Peter, kaptenen och den olyckliga ”Sissen”.
Efter ytterligare en stund var det bara en kvar. Han satt nertryckt och fastlåst med benen runt en lagom tjock björk. Armarna var fria men han hade ingen möjlighet att komma ur sin belägenhet.

Två timmar senare hittades han av ryssarna. Finländaren satt fortfarande fast vid trädet. En blodig kniv låg intill honom och halspulsådern var avskuren.
Det måste varit en sympatisk man som gav denne furir sin dom. Han lät honom behålla kniven. Nu skall vi se till att han blir rentvättad i forsen.
Av Sölve

Det Okända

I en av mina romaner (ej utkommen) finns en person, Maria Svensson, som har gåvan att vara klärvoajant, hon ser det som de flesta inte ser, alltså synsk. Jag skrev den för några år sedan.

Vid ett tillfälle när hon jobbar som datalärare, framträder det en figur på hennes dataskärm. Denna människa kommer hon senare i kontakt med.

Det var som ni förstår illusoriskt.

Jag brukar se på det ockulta programmet Det okända. För fjorton dar sedan påstod familjen som var hemsökta av andar att vid ett tillfälle när de satt och tittade på Aktuellt, försvann bilden och en figur avtecknade sig i bildrutan. Grannen tillfrågades om dom hade haft samma fenomen, men det hade de inte haft.

Jag är inte synsk men har en livlig fantasi, som ibland stämmer överens med verkligheten.